Monika, Emil och Amos Mattsson rapporterar om livet i Jemen. Vill du ha nå oss? Brev eller paket: Mattsson, SFM, P.O. Box 295, Taiz, Jemen. Tel.nr: +9674240155 (ring helst 16-20 svensk tid) Mobil: +967733053193 (dygnet runt) Skype: (hämta ner programmet Skype www.skype.com och ring gratis. Sök efter ”Emil Mattsson”) MSN (www.msn.com) Mail: mattssonemil@hotmail.com, mattssonmonika@hotmail.com Eller gör inlägg på denna blogg. Då får ju alla del av era hälsningar ...

april 10, 2007

Bloggtystnad

Tro inte att vi inte känner dåligt samvete. Vi har varit enormt dåliga bloggare den senaste tiden och vi känner det i våra kroppar.

Vi skyller denna tystnad på två fenomen.

Dels har vi haft två goda vänner, Morten och Karin, från Sverige på besök de senaste två veckorna. Tillsammans med dem har vi delat ut myggnät till 125 akhdamfamiljer (Tack Ni som gav pengar till dessa!), badat, besökt barnhem, haft qatsessioner med jemenitiska lärare och tittat på Vita huset. Och Morten och Karin hann dessutom med att vara sjuka någon vecka var.

Men vi skyller bloggtystnaden också på att vi de senaste veckorna inte riktigt känt oss mentalt lokaliserade. Anledning: vi håller på att lämna detta underbara tokiga land. Redan om ca 38 timmar landar vi på Landvetter med hela jemenlivet bakom oss. Ofattbart. Idag har vi haft jemeniter bultande på våra portar hela dagen och överöst oss med gåvor och kärlek. Avsked är inget man slarvar med om man är jemenit.

Visst finns det mycket känslor. För någon vecka sedan storgrät jag på ett sätt som jag aldrig gör annars. Idag vill jag bara hem. (Hem = Göteborg). Och ja, det känns som om att vi kommer att komma tillbaka till Jemen i en eller annan form.

Kanske kommer det lite mer betraktelser om Jemen närmaste veckan eller åren på denna blogg. Håll ögonen öppna. Vill ni läsa mer om och av Emil så kolla gärna in bloggen http://godjord.wordpress.com/. Monika kommer också lansera en blogg vad det lider, när den dyker upp meddelar vi er förstås på denna blogg.

Förresten, om ni är sugna på att köpa hus så finns det ett grymt hus ute på Hemnet nu. Sök på Tronnum och Kungälvs kommun.

mars 25, 2007

Myggnät och filtar

Vi kommer under de närmaste dagarna, som jag skrev tidigare, att göra en superkonkret insats i en Akhdamby någon mil ifrån Taiz. De nästan tusen människorna i byn lever under små presenningar under miserabla förhållanden utan vare sig tillgång till skola eller sjukvård. Området är enormt fattigt och smutsigt. Eftersom malaria fortfarande är ett gissel i byar som dessa, önskade sheichen (byns ledare) att vi skulle köpa myggnät till dessa hus.

Varje myggnät kostar ca 30 kronor och 125 myggnät behöver köpas. Om vi får ihop mer pengar än så kommer vi dessutom att köpa filtar till familjerna. Blir det pengar över ger vi dessa till kvinnofängelsekassan.

Vill ni vara med och ge till dessa myggnät och filtar? Era gåvor, stora som små, skulle vara otroligt värdefulla. Sätt i så fall in pengar på Nordea kontonummer 3951 10 01582. Skriv "Akhdam-koloni" vid insättningen. Meddela gärna i en kommentar på denna blogg hur mycket ni ger (man kan göra det anonymt) så vet vi vad vi har råd att köpa.

Och om ni har möjlighet, handla snabbt! På fredagkväll skulle vi behöva veta hur mycket pengar som finns till vårt förfogande.

Oförutsägbarhet

När jag idag stod i en relativt modern hemelektronikaffär i Taiz kom det plötsligt in en man rakt in från gatan med en get i famnen. Han ville bara visa mig det festliga i att den saknade penis (eller vad den nu kan heta på getspråk). Denna underbara oförutsägbarhet.

mars 18, 2007

Överraskning

Igår kväll och idag morse visades en timmeslång dokumentär på Al-Jazeera om hur en kvinna i sextioårsåldern från Göteborg reste upp till Norrland för att söka efter den samiske far hon aldrig tidigare träffat. (Hon hade bara sett honom på ett frimärke). Och hur hon hittade honom. Filmen var på svenska. Flippat.

mars 17, 2007

Nu är det er tur ...

Okej. Så här är det.

Som ni säkert känner till kan bistånd se ut på många olika sätt. SIDA exempelvis, har medvetet valt att fokusera på bistånd som ger hållbara resultat på lång sikt. Därför har man stött det projekt som Monika nu har arbetat med i ett och ett halvt år. Hon har undervisat jemenitiska lärare för att de ska bli bättre lärare, för att de ska utbilda bättre studenter, för att studenterna så småningom väljer att jobba med utländska företag eller inom turistindustrin, för att ekonomin i Jemen ska bli bättre, för att fattigdomen ska utrotas. Som ni förstår är detta en lång kedja. Även om detta sättet att bedriva bistånd på säkert är lyckat känner man inte alltid att man gör något för själva folket.

Därför har vi beslutat oss för att MED ER HJÄLP de här sista veckorna innan vi flyger tillbaka till Sverige försöka ägna oss åt ett annat slags bistånd. I Jemen finns ett folkslag som kallas ”akhdam”. De är fattigast av de fattigaste, Jemens kastlösa. De är ofta utstötta ur samhället och tvingas ta jobb som övriga jemeniter inte vill ha. Varje gatsopare är ”akhdam”. I Taiz finns det tusentals akhdamer och de flesta av dessa lever under vidriga omständigheter. Bara en kilometer från vår bostad ligger en liten akhdamkoloni där människor är oändligt fattiga. Runt barnens ögon surrar flugor och smutsen, hungern och fattigdomen i denna lilla koloni är brutal.

Nu har vi beslutat oss för att hjälpa en av de allra fattigaste akhdamkolonierna här i Taiz. I veckan ska jag tillsammans med en akhdamstudent (vi bedriver engelskundervisning för akhdamer) åka till denna koloni och tala med sheichen och se vad de kan ha för behov.

Och det är här som ni kommer med i leken. Vi behöver era pengar. Vi räknar med att få ihop åtminstone 1000 USD. Så var nu med och ge. Sätt in pengar på Nordea kontonummer 3951 10 01582. Skriv "Akhdam-koloni" så kommer pengarna rätt. Och VIKTIGT, ange anonymt i kommentarsfältet hur mycket du har satt in så att vi kan hålla lite koll.

Många av er har läst denna bloggen gratis i över ett års tid. Nu är det dags att öppna plånboken.

mars 11, 2007

Änglar?

Lek med tanken att du fick punktering på motorvägen mellan Kungälv och Göteborg en söndagkväll strax innan solen skulle gå ner. Du körde en lånad alldeles för stor bil, femton år gammal, en bil du förstås aldrig tidigare bytt däck på. Lite tafatt började du leta efter reservhjulet och insåg snart att det var upphängt med en stark kätting under själva bilen. Här mötte du ditt första problem. För du hade förstås inte en aning om hur du skulle få loss hjulet. Du kollade i handskfacket efter bilens instruktionsbok. Den var borta. Men så – mindre än två minuter sedan du fick punkteringen kom två personer i helt VITA finkläder gående. De kunde inte svenska men log och tog hand om din bil med en gång. Genast hittade männen en rad verktyg i bilens utrymmen som du inte hade en aning om ens existerade och började med dessa försöka få ner hjulet. Men lyftanordningen fungerade tydligen inte som den skulle. Istället drog de efter en stund av hjulet med det trasiga däcket, rullade iväg med det med det och sade på halvdan engelska: “Ta det lugnt, vi kommer tillbaka om fem minuter eller en halvtimme”. Du lät dem hållas eftersom du för tillfället inte hade några andra alternativ. En trekvart senare dök männen upp igen med ett lagat däck som de genast satte på. De vägrade ta emot några pengar, bara log och sade adjö. Och du körde iväg med bilen igen som om ingenting hade hänt. Om det här hade hänt mellan Kungälv och Göteborg, hade du då inte misstänkt att dessa män faktiskt kunde ha varit riktiga ÄNGLAR? Jag ska säga dig, det behöver inte ha varit änglar, det kunde lika gärna ha varit två … jemeniter.

mars 07, 2007

Santos for president! – Monika


Jag vet att det inte är verklighet men det känns nästan så. Jag pratar så klart om Vita Huset. Emil och jag är nu på säsong sex och Santos har precis deklarerat att han ska försöka att bli demokraternas presidentkandidat.
Jag har en gammal kärlek till Jimmy Smit – kanske är det fler än jag som minns Victor Fuentes i Lagens Änglar på åttiotalet. Och visst dök han upp i någon polisserie på nittiotalet – var det NYPD Blue eller? Och nu – nu får han helt klart min röst. Jag vet att det bara är fiktion but I love it. Vote for Santos! Jag tror att han är vad USA behöver.

mars 03, 2007

Kulturkrock 2

För ett par dagar sedan fick våra svenska grannflickor Natalie 8 år och Michelle 9 år stränga order av sina amerikanska lärare i den internationella skolan att aldrig mer bära kjol i skolan. Anledningen? Att man kan få syn på deras trosor. Den äldsta eleven på skolan är tio år. All personal är kvinnlig. Temperaturen är 35 grader.

februari 28, 2007

Kulturkrock 1

Idag är jag upprörd! Jag och min kollega Robin, en kvinna från Kanada som är med på min kurs två timmar i veckan för att hon tycker att det är roligt med undervisning, tyckte att det skulle vara roligt att ta med de kvinliga lärarna hem till henne vid ett tillfälle. Då skulle de få se hur hon och hennes familj bor. Robin hade planerat att vi skulle diskutera vad man kan göra för att stimulera barn innan de börjar skolan. Detta är ett viktigt ämne i Jemen då man ofta “glömmer” bort sina barn när de fyllt två-tre år. De får ta vara på sig själv och ungås med syskon och grannbarn.

Idag på lektionen berättade kvinnorna att flera av dem inte kan följa med hem till Robin för att deras män eller fäder inte tillåter att de går hem till ett okänt hus. Några ansåg att det ligger för långt bort (vilket det inte gör eftersom flera av dem åker betydligt längre varje dag för att delta i kursen). Jag blev helt chockad! Tänk att inte få gå hem till någon som du känner för att resten av din familj inte känner till det hemmet. Jag blir så trött på den manliga dominansen i denna kultur!

Jag ringde till Robin och sa att vi fick avblåsa det hela och hon som ändå har bott här i sju år blev lika upprörd som jag. Men så pratade hon med en jemenitisk kvinnlig vän och fick rådet att köra som planerat. De som inte får komma får stanna hemma och de som får/kan/vill kan följa med och sedan berätta för de andra att det är ett helt normalt hem – trots att familjen är kristen… Vill någon ta med sin make eller pappa hem till Robin någon dag innan för att träffa Robin och hennes man så går det bra.

Så nu får vi se hur kvinnorna tar detta besked! Ska bli väldigt spännande att se hur många som följer med.

Jag har länge tänkt att lägga ut några länkar här på bloggen om en FN-undersökning från förra året som konstaterade att Sverige var det mest jämlika landet i världen medan Jemen var det mest ojämlika landet. Resultatet visar vilken kulturkrock vi befinnner oss i dagligen. Så läs och om du är kvinna i Sverige – gläd dig! (Det är inte Emil och jag på bilden, även om det är likt.)

februari 26, 2007

Vardagsäventyr

Jagad av två hundar.
Fick en sten i ryggen kastad av en ouppfostrad slyngel.
Tänkte fula ord.
Mötte en skock på 200 getter.
Hälsade på två kameler.
Och överallt, oförstående människor i min väg som med stora gester uttryckte frågan: ”leich?” – varför? En bra fråga.
Ytterligare en löptur i Jemen.

Se vårt hus

Igår gjorde jag något jag inte trodde skulle vara möjligt. En god vän hade installerat programmet Google Earth till sin dator med vars hjälp man kan se fokuserade satellitbilder på hela jorden. Han ville förstås se hur vi bodde, så han sökte på Jemen och Taiz. Och via chatten lyckades jag ge honom en vägbeskrivning i denna nästan miljonstad så att han till slut hittade och såg vårt hus. Är inte det ett underverk så säg? Man kunde till och med, sade han, se bilarna på vår gata. Jag kan förstås inte göra samma manöver eftersom vi inte har bredband, men om ni bloggläsare har tillgång till bredband (och det gäller även faster Inger, det är lättare än vad du tror), ladda då gratis ner programmet Google Earth och lägg sedan in följande koordinater: 13°34'32.93'' N 43°59'49.94'' E Vi ska försöka blicka upp mot himlen de närmaste dagarna. Ser ni några blekansikten som vinkar upp mot kameran så är det antagligen vi.

februari 24, 2007

Djurparkspinsamhet - Emil


I torsdags besökte vi Taiz djurpark och tittade bland mycket annat på deras relativt stora lejonsamling. Mer än trettio lejon lever inspärrade i var sin liten fyrkantig järnbur (knappt större än de svenska burhönsens) utan något sällskap och utan någon som helst stimulans. Vidrigt. Jag vill aldrig mer gå på zoo. Vi tvingades dessutom att betala 500 rialer (motsv. 20 SKr) i inträde för familjen istället för de 200 rialer vi betalade sist när vi var där. Tydligen hittade de på något slags turistpris för oss denna gång. Och pinsamt men sant, när vi gick där inne och tittade på alla påfåglar, chimpanser och förtryckta lejon, gick jag och grämde mig över att vi tvingades betala så mycket pengar. Kanske ett tecken på att vi bott i Jemen länge nog nu.

(Anledningen att vi åkte till djurparken var förresten att Amos så länge har talat om lejon att vi tyckte det var dags att han kunde få se några på riktigt. När vi väl kom dit var han dock mycket mer intresserad av att klättra på de öststatsliknande klarblåa parkbänkarna än att titta på själva lejonen. Barn är oförutsägbart coola.)

februari 19, 2007

Idioter - Emil

Det finns mycket gott att säga om jemeniter, men om man ska vara lite försiktigt kritiskt kunde man uttrycka sig så här: många är lite gränslösa i sina relationer till barn. Det betyder inte att de inte gillar barn, tvärtom, det är bara det att deras kärlek ofta uttrycker sig på sätt som jag inte riktigt är van vid. Man älskar att reta barn (typ ta deras leksaker, kasta sten på dem) och inte sluta förrän barnet (läs: Amos) har gråtit en bra stund, gärna tio minuter. Och när man badar är barnen till för att skvättas på. Man ska försöka plask-crawla rakt över mig och min son och hoppa bomben från bassängkanten någon halvmeter ifrån en liten Amos som ligger och försöker flyta strax ovanför vattenytan med hjälp av sina små simkuddar. Kanske börjar jag bli gammal, men här blir det bara för mycket för mig. Idioter.

februari 16, 2007

Bilder - Emil

I ett svagt ögonblick för några veckor sedan lovade jag Maria Baric att vi skulle publicera lite bilder från våra omgivningar. Så här kommer några. Tycker man att bilderna verkar vackra kan man klicka på dem för att få dem förstorade, och sedan trycka ut dem och rama in dem.








På den första bilden ser ni Ahmed, den tolvårige frukthandlare jag nyligen använde som exempel i en bloggpost.

Sedan ser ni en hemtam Amos på vår gata. Vi bor bara ett par meter från där han står, på andra sidan muren till höger.

På tredje bilden ser ni gatan igen, fast nu är kortet taget nerifrån. Missa inte det 3000 meter höga berget Saber i bakgrunden.

Sedan följer "chibsmannen" (chibs=pommes frites på arabiska). 50 meter från vår port står en man varje eftermiddag mitt på gatan med en ambulerande pommes-frites-station. Grymt goda pommes frites. Och jag har kvalifikationer att bedöma det. För 19 år sedan var jag handledare på McDonalds.

Och på sista bilden ser ni familjen Mattssons veranda och vår närmaste granne. Tittar ni ordentligt ser ni att det ser ut som om att en tratt hänger över muren. Vi trodde det var den närmsta moskeén som hade installerat en högtalare för att retas med oss, men vår vakt påstår att det var en trasig satellitmottagare.

Ett enkelt liv - Monika

Att bo i Jemen har både fördelar och nackdelar som ni säkert har förstått. Till nackdelarna hör att det är lite långt till familj och vänner i Sverige. Till fördelarna för enkelheten. För även om vissa saker är komplicerade i detta byråkratiska land lever vi ett enkelt liv här.

Vi äger inte många prylar (ur ett svenskt perspektiv i alla fall). Vi bor i en ganska liten lägenhet som PMU betalar hyran för. Nu har vi problem med kakelplattor som faller ner och genomruttna väggar men det fixar centret och dess alltiallo. Vi behöver inte oroa oss för varken kostnader eller kontakt med hantverkare. Det är ett enkelt liv.

Vi äger ingen bil. Vi bokar en bil när vi behöver den och betalar månadsvis för det vi kört. Vår alltiallo på centret kollar olja, tvättar bilarna och är även den som brukar se till att det finns bensin. (Fast det händer att vi tankar vi själva…) En av bilarna råkar dessutom vara en sprillans ny Toyota Landcruiser. Ett enkelt liv.

Vi har knappt lakan och handdukar så att vi kan byta. Istället får vi tvätta över dagen. Funkar alldeles utmärkt i detta varma klimat. Och det känns så enkelt.

Det konstiga är att jag slits mellan känslan av det är så underbart att slippa äga till en längtan efter allt jag vill köpa och äga när jag kommer till Sverige. Hur underbart det ska bli att konsumera. Tänk att kunna gå och köpa god ost i snabbköpet och inte som här bli rörd till tårar över att hitta goda grejer (en påse frysta jordgubbar, ett vitt formbröd med ägg i degen, en engelsk cheddar) i Aden, två och en halv timmas bilresa härifrån. Och jag som inte kände något större konsumtionsbehov när Amos föddes utan använde begagnat mest hela tiden drömmer nu om allt jag ska köpa: barnvagnar, kläder, roliga leksaker till båda Amos och den som vi ännu inte känner. Förhoppningsvis kommer konsumtionsbehovet att gå över och istället kommer längtan efter det enkla att komma tillbaka. Det känns bättre i längden att inte vara beroende av så många prylar, att försöka leva så enkelt som möjligt. Bara vi har köpt hus, bil, barnvagn, och nya sängar, nytt köksbord, nytt vardasgsrumsbord först. Sedan – ett enkelt liv.

februari 14, 2007

Johanna - Monika

Skådespelerskan Johanna Sällström är död. Jag blir ledsen när jag läser rubrikerna. Jag vet inte varför för jag har knappt sett en film med henne och har ingen relation till henne. Minns henne lite svagt från Tre Kronor. Vet att jag sett Hans och Hennes. Men mycket mer än så är det inte.

Men ändå blir jag ledsen. Känner att vi var lika gamla. Det är nog det. Hon var till och med yngre än jag. Alla kändisar som dör är äldre än jag. Fram till nu. Jag börjar bli gammal. Det är nog därför jag är ledsen.

Så ser jag att hon dessutom hade en dotter. Mina graviditetshormoner leker flipperspel inom mig och jag blir ännu mer ledsen. Stackars flicka att förlora sin mor. Och så gråter jag lite och tänker på alla föräldralösa stackare över hela världen. Hoppas att mina barn inte behöver bli föräldralösa innan jag fyllt nittio.

februari 12, 2007

Mutor i inom skolväsendet - Monika

Jemen är ett väldigt korrumperat land och detta kan göra mig väldigt arg. Alla säger att det är Haram! – synd! – men alla deltar i spelet.

Om en helt vanlig hederlig lärare vill byta från en landsbygdsskola till en skola i stan måste han eller hon betala enorma summor. För en kvinnlig deltagare handlade det om en summa större än sex månaders lön. Men hon hade inget val för hennes man krävde att hon skulle byta jobb. (Senare skilde hon sig från denna man…) Tyvärr hamnade hon på en pojkskola, visserligen central, men hon känner verkligen att hon inte trivs där så vill hon byta på nytt. Men troligtvis har hon inte råd.

De som sitter på ledande poster känner ju till och i högsta grad tjänar på systemet och placerar därför lärare på skolor där de tror att de inte ska trivas och därför vilja byta och då behöva betala till de personer som placerade dem där i första vändan. Ett elakt system.
Ett orättvist system! Haram. ”Men vad ska vi göra?” säger mina lärare.

Vad ska jag svara? Enda sättet att få slut på koruptionen är att alla bestämmer sig för att nu är det slut på mutor. Men det känns som ett omöjligt uppdrag – det finns alltid någon som kommer att vilja gå före i kön, betala en summa. Och det kommer alltid att finnas någon på andra sidan skrivbordet som vill ta emot kuvertet. Och skolväsendet är ju inte något undantag, detta förekommer inom alla delar av samhället.

De frågar mig hur det fungerar i mitt land. Och jag säger att mutor inte förekommer. De tror inte på mig. Är jag naiv? Förekommer det mutor i Sverige som jag inte inser?

februari 08, 2007

Löparreflektioner - Emil

När man springer i Jemen blir man ständigt utsatt för att människor skriker. Det får man ta. Först är man ju vit i ett myller av bruna jemeniter, och till råga på allt promenerar man inte på deras slöa men samtidigt mycket stolta sätt – utan har bråttom och rusar. Det är två fel för mycket. Två standardfraser används när man skriker på folk som springer: “How are you?” eller “wahid ithnin wahid ithnin” (“ett två ett två”). Idag hörde jag dock två nya sätt att uttrycka sig. “I love you, I love you” skrek två män i min egen ålder. Det köper jag. Någon annan skrek “Ameriki, How are You?”. Det sitter kanske i ryggmärgen, trots att nästan varanda jemenit jag träffat under ett och ett halvt år i landet har varit otroligt trevlig och generös har jag ändå inte riktigt lust att förknippas med USA i den här delen av världen. Barnsligt. Jag log och sprang vidare.

Och sedan lyssnade jag på U2:s “Beautiful day” i någon slags remixversion. En riktig tempohöjare.

februari 07, 2007

Ännu en klimatrapport

Fläkten i sovrummet har stått stilla i ett par månader men idag var det dags att dra igång den igen. Värmen är tillbaka.

Nutidshistoria


När vi kom tillbaka till Jemen efter sommaruppehållet i somras rasade kriget i Libanon. I varenda affär och i varenda taxibil satt bilder på Hizbollahs ledare Nasrallah. Sedan blev det presidentval och bilderna byttes ut mot Jemens korrupte president Saleh. Och därefter kom eiden och den forne irakiske diktatorn hängdes. Sedan dess kan man inte gå en meter utan att se den forne irakiske diktatorn Saddam på mellanöstern-pastellsuddigt vis blicka ut över människomassorna. (Antingen som den stolte Överbefälhavaren med militärmundering eller som den fromme Muslimen pekandes på Koranen.)

Och jag önskar så intensivt att människorna i den här delen av världen någon gång kunde få en bättre ledare att dyrka. Tänk en ny Mandela, jr King, Gandhi eller varför inte, snickarsonen från Nasaret?

februari 04, 2007

Fattigdom - brist på frihet

I helgen träffade vi femton nigerianska fiskare som bodde tillfälligt i anglikanska kyrkan i Aden. Det jemenitiska företag de arbetar för har vägrat att betala ut deras löner de senaste sex månaderna vilket gör att de nu är fast på obestämd framtid i Jemen. Utan jobb, utan pengar för det jobb de utfört och utan pengar till hemresa. Och jag tänker, vilken tragedi. Att vara nigerian och befinna sig mot sin vilja i Jemen. I princip alla har familjer och barn i Nigeria. En skulle gifta sig runt jul. Men istället, stuck in Yemen.

Fattigdom är ett så mångdimensionellt begrepp och kan influera så många av livets områden, men visst är oförmågan att kunna styra över sitt liv en viktig del i detta begrepp. Att inte kunna välja livspartner, inte kunna välja yrke eller att inte ens kunna välja var man vill bo.

Varje gång jag och köper bananer (och det gör jag ofta) hos min tolvåriga frukthandlare runt hörnet som jobbar tolv timmar varje dag istället för att gå i skolan, påminns jag om detta: vad många människor i världen det finns som inte har något val.

Och då känner man sig så oerhört orättvist priviligerad.

På kvällarna satt nigerianerna och gjorde som så många andra skulle gjort i deras situation: slötittade på CNN. Men så klockan sju varje kväll kom avbrottet, explosionen, nämligen bönemötet. Och vilka bönemöten. Tänk er femton nigerianska muskulösa kroppsarbetare i åldrarna 25-35 år som vrålade ut sin desperation men också sin tacksamhet inför Gud, en ljudvolym utan dess like. Om de fromma engelsmän som planerade bygget av den anglikanska kyrkan i Aden för sisådär hundra år visste vad framtiden skulle ha i sitt sköte är jag inte säker på att de skulle fortsatt att bygga. Men härligt var det.

januari 29, 2007

En lite oinspirerande blogg - Emil

Det tog ett drygt år, men nu har jag förstått att det inte behöver ta lång tid att ladda upp bilder på Blogger, inte ens om man använder ett trött modem. Så här kommer en bild på Amos och hans polare Alex.



I övrigt har väl veckans nyhet varit att vi har förstått varför vår barnflicka är så trött på förmiddagarna: hon ägnar nämligen nätterna åt att tugga khat. I lördags stannade hon till och med hemma för att hon var för trött. Imorgon är det löneutbetalning. Då ska hon få höra några sanningens ord.

Denna vecka har Monika ledigt från sina kurser och ägnar istället sin tid åt rapportskrivning och annat kul. Imorgon bitti sticker vi till Aden och badar i fyra dagar. Vi längtar innerligt efter stränder och hav.

Masalaama.

januari 28, 2007

Detaljer ur tillvaron - Emil

1. Kommer precis tillbaka från en 25-kilometers löprunda i den jemenitiska landsbygden. Perfekt temperatur på eftermiddagen, ca 20-25 grader varmt och bedövande vackra omgivningar. Jag känner mig renad. Och riktigt riktigt trött.

2. Mangosäsongen är äntligen här. Av alla hundratals fruktgubbar vi såg på marknaden häromdagen hittade vi äntligen en som sålde mango. Dyra, ca 10 kronor kilot, men otroligt goda. Nu hoppas vi på fler skördar.

3. Böcker om Jemen på svenska av svenska författare tillhör inte vanligheterna. Men nu finns en ute på bokdiskarna: EVA SOHLMAN: Arabia Felix i terrorns tid - resor i Jemen. Antagligen en storsäljare.

4. Blogger - vår bloggvärd - har varit på väldigt dåligt humör de senaste veckorna. Det har varit svårt eller omöjligt att publicera texter och bilder. Och varenda klick tar extremt lång tid. Så bloggtystnaden skyller vi på Blogger.

Vi ses snart hoppas jag.

januari 23, 2007

CJ


För någon vecka sedan dök det upp igen, det heliga Amazonpaketet, laddat med böcker och dvd-filmer. Så nu är det fest igen.

Och det bästa av allt i paketet: sjätte årgången av Vita huset på dvd. I förra avsnittet drabbades Leo, chief of staff, av hjärtattack och idag fick vi veta vem efterträdaren blir: CJ!

Och jag kan inte hjälpa det, men jag ryser. Till och med i detta nu när jag i efterhand tänker på det. Vilken strålande avslutning på kvällen!

januari 20, 2007

Amos och hundarna

Att växa upp i Jemen ger barn en annan världsbild än att växa upp i Sverige. Häromdagen pratade far och son Mattsson om vilka djur man kunde klappa.
”Kan man klappa ett får?” undrar Emil.
”Ja” tycker Amos.
”En get då?”
”Jo, det kan man” svarar Amos säkert eftersom han har gjort detta flera gånger på sistone.
”En hund då?”
”Nej” svarar Amos och skrattar åt detta absurda förslag. Klart man inte kan klappa en hund. De syns ju bara till ibland på bakgatorna och är absolut inget man vill klappa. Säkert fulla av skabb och dessutom rabiessmittade.

I Amos värld är det dessutom mycket vanligare att se en kamel än en häst. Kameler är ett bruksdjur här som används för transporter, framförallt på landsbygden men även inne i stan. Vad jag vet finns det bara en häst i vår stad och den används av en fotograf för barnfotograferingar. Ibland ser man den utanför fotografen och ibland står den i parken eller på zoo. Hästar passar inte som bruksdjur i detta varma klimat tror jag, och för dem som bor i bergen är en åsna mycket mer praktisk.

Sådan världsbild får man av att växa upp i Jemen. Ska bli spännande att se hur Amos reagerar på alla spännande saker i Sverige i sommar.

januari 16, 2007

Och jobbet då? – Monika

Jag skriver nästan ingenting på denna blogg om mitt projekt, det jag faktiskt är här för att göra. De flesta vet nog att det handlar om lärarfortbildning men hur har det då gått efter ett år här i Taiz?

Första terminen kanske ni minns att jag hade en diskussion om huruvida de kvinnliga deltagarna skulle få ha heltäckande slöja på sig under lektioner eller inte. Då försökte jag som en lösning dela upp gruppen i en manlig och en kvinnlig grupp men då detta var precis i samband med de danska Muhammedkarikatyrerna så ville inte Utbildningsenheten här i stan att jag skulle ändra på de kurser som redan dragit i gång.

Två kurser genomfördes under våren, med framgång måste man nog säga. I september drog jag igång två nya kurser, och denna gång bestämde jag mig för att testa att ha en kvinnlig grupp och en manlig grupp. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att kunna se ansiktena på de som jag undervisar, speciellt som ämnet är språk och kommunikation. Jag tror att för kvinnorna är det ett lyft att vara i en grupp med bara kvinnor. De vågar ta för sig mycket mer, de vågar uttrycka sina åsikter och man märker tydligt att de bygger upp ett nätverk med de andra deltagarna. Detta märkte jag inte när jag hade mixade kurser. I den manliga gruppen märker jag inte direkt någon vinst i att ha männen skilda från kvinnorna. Kanske är det i stället en förlust för männen att inte få höra kvinnliga åsikter i klassrummet, även om de inte alltid vågade säga vad de tyckte. Och ur ett jämställdhetsperspektiv kanske mixade grupper hade varit bättre.

De två kurser som startade i september skulle egentligen avslutats till julen men jag kände att jag inte hade hunnit så långt som jag ville med dem. Dessutom gör mitt välsignade tillstånd att vi kommer att åka till Sverige redan i vår vilket gjorde att om jag startade nya kurser skulle jag inte hinna speciellt långt med dessa heller. Efter ett möte på Utbildningsenheten så bestämde vi att jag kunde fortsätta med samma två grupper under denna termin också. Till glädje för både mig och lärarna ska tilläggas.

Behovet av fortbildning för engelsklärare är otroligt stort. Språknivån är inte hög: de flesta skulle nog inte bli godkända på engelska A i den svenska gymnasieskolan. Och då är säkert de som blivit utvalda att delta i kursen ganska duktiga. Och det är ju inte bara språk de lär sig utan även undervisningen består även av grundläggande saker som hur man undervisar i de olika färdigheterna, hur man sätter ihop bra prov etc.

Totalt kommer jag att ha nått cirka 70 lärare när jag är färdig till våren. Kvar finns då cirka 1600 engelsklärare bara i vår stad. Dessutom ska man börja undervisningen i engelska tidigare än man gör nu, vilket innebär att de behövs ännu fler engelsklärare. Troligtvis kommer dessa platser att fyllas av människor som inte är utbildade och vars engelska är ännu sämre. Så behovet av fortbildning är verkligen gigantiskt!

Det är ett otroligt roligt arbete att fortbilda dessa människor – framför allt för att det är så tacksamt. All information som jag ger dem suger de åt sig, vare sig det handlar om ordkunskap, betyg eller hur man böjer verb i Future Perfect. De vill bli bättre, de vill lära sig och de är medvetna om att de har en lång väg att gå. Detta sug upplever man ju inte alltid i svenska skolan, varken på högstadiet eller gymnasiet.

Så även om jag har några månader kvar så kan jag redan nu säga att jag är väldigt nöjd med det arbete jag gör i här i Jemen. Jag har lärt mig väldigt mycket själv, både när det gäller språk och undervisning. Och lärt mig mycket om hur man kommunicerar med männsikor från andra kulturer. Jag hoppas att allt detta kommer att göra mig till en bättre lärare när det är dags att ta itu med ett nytt läsår i Sverige - när nu det blir...

januari 13, 2007

Det tog 34 år ...


... för mig att förstå hur jag skulle slå ett hårt forehandslag i tennis. Jag har fram tills nu aldrig förstått att man man måste starta själva slaget långt bak för att få till en ordentlig schwung. Men igår förstod jag. Som en blixt ifrån en klar himmel. Nu bävar mina motståndare i Taiz.

januari 11, 2007

Saddam - Monika

Så Saddam Hussein har blivit avrättad. Det är mycket diskussioner kring detta här i Jemen just nu. När jag började undervisa i lördags så frågade jag ”mina kvinnor” om de hade haft en bra Eid (den största muslimska högtiden då många tusen samlas i Mekka). Svaret blev direkt ”nej.” Jag blev förvånad för jag trodde att de skulle vara glada men Saddams avrättning hade förstört högtiden tyckte de. Själv hade jag mest läst i svenska media om hur avrättningen gick till och vad jag kunnat förstå så saknade den värdighet. Men det jag som svensk reagerade på var hur det kändes att läsa om en avrättning av en människa – det känns så omodernt och osvenskt! För folket här är avrättningar en del av vardagen och det var bara tre-fyra år sedan som man slutade med offentliga utomhusavrättningar i vår stad.
En dimension som jag inte läst om var just valet av tidpunkt för avrättningen. På Eid så offrar man ett får efter första bönen på morgonen. Saddam blev avrättad efter första bönen – som om han var offerlammet, tecknet på att man lydde gud. För folket här är detta givetvis ett hån. Och jag kan förstå deras reaktion även om mina sympatier för Saddam inte är så omfattande.
Men de saknar verkligen perspektiv på Saddams gärningar. Idag kom det upp en fråga i läroboken där man skulle nämna en världsledare som visat stort mod och i både den manliga och kvinnliga gruppen så är det Saddams namn som dyker upp. (Följt av Usama Bin Laden…) ”Stort mod? Hur då?” undrar jag. ”Han stannade kvar i sitt land, han slogs mot fienden USA och han var inte rädd för att dö.” Endast en av mina drygt trettio studenter protesterar. När jag frågar om han var en god muslim kan de inte riktigt svara på frågan. Jag tror att flera anser att han inte var en speciellt troende muslim men att det är väldigt svårt för dem att prata illa om en människa som just dött. Jemen är ett komplext land. Jag förstår mig inte alltid på människorna här.

januari 09, 2007

Julklapp

Vi får heller inte glömma berätta att vi fick en fin julklapp från vårt grannskap: nya högtalare på vår närmsta moské. Så nu kommer vi tack och lov aldrig mer att försova oss till den första morgonbönen. 4.30.

januari 08, 2007

Återigen, tack!

En liten försenad julhälsning till er som i höstas gav pengar till arbetet med kvinnofängelset. Återigen, ett stort tack! Tack vare de resurser ni förmedlade kan arbetet gå vidare nästan ett år till och vi kunde också smälla till lite extra stort inför denna jul (och för muslimerna eid) som kom. Så vid vårt förra besök fick kvinnorna förutom den vanliga laddningen också klänningar, underkläder och bindor. (Pernilla, en svensk kvinna på centret och Muhammed, en jemenitisk anställd, gick in i en av Taiz små affärer och köpte hundratals, kanske tusentals, bindor till affärsägarens stora förvåning …) Och barnen fick tröjor, byxor och fotbollar.

Bilden är tagen under detta besök senaste besök på fängelset. Och visst gör det ont när man ser alla de barn som sitter inspärrade i fängelset tillsammans med med sina mödrar. Så borde inga barn få leva sina liv. Och ja, om ni är uppmärksamma kan ni också se halsen av en gitarr. Efter några julsånger i klassisk västerländsk tappning blev det också så småningom lite arabisk musik och dans.

Vill ni fortsätta stödja detta viktiga arbete ekonomiskt så går det förstås bra. Sätt i så fall in pengar på Nordea kontonummer 3951 10 01582 och skriv Yemen-kvinnofängelset.

Soqotra 2 - Emil

På Soqotra hyrde vi en chaufför, Ali, som körde runt oss dit vi ville. En dag hälsade vi på i hans by som låg cirka tre timmar i bil från all civilisation. Vi reste dit i Alis gamla Landcruiser, upp och ner längs bergskanterna, på en oerhört skumpig och dålig stig. Men resan var helt klart värd sitt pris. Byn låg oerhört vackert belägen i en dal omgiven av höga berg.

På bilden ser ni Alis far som vi träffade ett par dagar innan muslimernas stora högtid, eiden. För att göra sig vacker inför festligheterna har han noggrant dränkt både sitt hår och sitt skägg i henna.

Byn var vacker men byns sociala reglemente kanske borde uppdateras. Ali fick nämligen inte bjuda hem oss på lunch, det skulle sheichen, hövdingen, i byn inte uppskatta. Därför blev det lunch hos sheichen istället. Det intellektuella utbytet med honom blev inte överväldigande. Han kunde inte ett ord engelska och mina tio standardfraser på arabiska går ganska snabbt att tröska sig igenom. Det vi bar med oss från mötet med sheichen var istället den gastronomiska chock som mötte oss. I klartext: vi fick en överdos på get. Det här är vad vi blev bjudna på under två långa timmar:

1. Sur getmjölk (den ska vara sur).
2. Te med getmjölk i.
3. Sur getmjölk (den ska fortfarande vara så).
4. Te med getmjölk i.
5. Färsk varm getmjölk.
6. Ris kokt i getmjölk.
7. Get. Och då snackar vi get, vi snackar lever, hjärta, öron, penis och allt. Sheichen satt med sin kniv och skar upp geten bit för bit, och eftersom kniven var lång och vass uppfattade vi det som att vi inte hade något annat val än att trycka ner de olika kroppsdelarna.
8. Och så mer getmjölk förstås. I olika former.

(Monikas tillägg: Som gravid är denna kost mindre lämplig. Man ska ju undvika opastöriserad mjölk och det var det svårt att göra denna dag. Jag undvek dryckerna så gott det gick men var väldigt hungrig och var tvungen att äta av maten. Tänkte först att ris är ju utmärkt mat men insåg snabbt att den också smakade av getmjölk. Åt ändå. Trodde faktiskt att jag skulle kräkas i sheichens representationshus. Men klarade mig. Aldrig mer get!)

Om man är bofast på Soqotra har man två val: antingen lever man på fisket eller så lever man på getterna. Hade jag tvingats att leva på ön vet jag vad jag hade valt.

januari 05, 2007

Soqotra 1


Amos kastar stenar i ett klipplandskap som faktiskt påminner en hel del om Bohusläns. Förutom att krabborna här var tusen gånger större och envisades med att springa omkring på land och bita folk i tårna. Det sista var inte sant.

Kanske ...

... fungerar det denna gång. Jag har ägnat timtal de senaste dagarna åt att försöka publicera bilder, men vårt bloggprogram vägrar. Jemenitisk censur?


Hursomhelst, här är det, om det nu fungerar, Julfirande hemma i vår lägenhet i Taiz. Jag hoppas att ni lägger märke till de levande ljusen i bakgrunden, denna afton låg julsämningen som en tät dimma över hela staden. Och Amos premiärkörde sin nya brandbil. Och nya i Jemen: Lars och Karoline, som förutom med sig själva kom med lite schyssta julklappar och smarriga matvaror från ICA Aspudden.

Det blir ett foto i taget. Kanske kommer ett nytt imorgon.

januari 01, 2007

Tillbaka - Emil

Visst är det ändå alltid skönt att komma hem när man varit borta ett tag. Och ännu mer så när man har varit ute på de jemenitiska vägarna. Ytterligare en bilfärd utan olyckor, alhamdudiallah!

En annorlunda nyårsafton igår på Soqotra. Första gången på typ tjugofem år som jag inte orkade hålla mig vaken under tolvslaget. Somnade strax efter 21 helt utmattad. Men innan dess, en underbar nyårssupé tillsammans med Lars och Karoline bestående av makaroner och frystorkade pastasåser från Sverige. Efter att ha levt en vecka på enbart grillad fisk och ris smakade det himmelskt. Och så några jemenitiska alkoholfria men kalla öl dagen till ära. Och som om detta inte skulle vara nog så såg vi några fjuttiga raketer mot den Soqotrianska himlen. Mest av en slump. Muslimernas eid sammanföll nämligen i år med vår nyårsafton.

Och så gick vi i morse upp klockan 6 för att hinna till flyget från Soqotra till Aden. Därefter storhandling på Jemens bästa mall i Aden och sedan en två-timmars bilfärd hem till Taiz.

Inom kort blir det nog lite mer bloggande om Soqotra. Vilken ö, helt sagolik!

I morgon lägger vi troligen ut lite schyssta bilder från hösten som gått så håll ögonen öppna.

Som sagt, ha ett underbart och välsignat nytt år!

december 27, 2006

Jul?

Det kravs en del for att inte langta hem nar det ar jul. Julskinka, familj, glogg, morker och kyla, inget gar forstas upp mot det. Men Soqotra nar nastan fram. En helt makalos o. Strander som inte liknar nagonting annat, dramatiska berg, underbar natur och overallt: vanliga men fattiga manniskor och underbart nygrillad fisk. Den har on upplever en turistboom just nu, denna sasong beraknas 1000 turister att komma (totalt). Det ska bli spannande att se hur det ser ut om tjugo ar.

Men nagon julstamning? Nej.

december 25, 2006

En kort halsning


Internet dyrt. Amos trott. En kort blogg. Vi ar pa Soqotra, en o (island) 100 mil sydost om Aden, mitt i Indiska Oceanen inte alls langt fran Somalia. Lars Loven och hans flickvan Karoline ar har och halsar pa. Det har ar den sista paradison havdar den aventyrslystne italienaren pa planet. Vi far val se. Vi hors.