Kairo - Emil

Nyss hemkommen från 15-20-25-miljonerstaden Kairo. Jämfört med jemenitiska städer så otroligt modern. Raka gator, hissnande shopping-malls, nya bilar, saker som fungerar. Och inte minst detta: att man får ett intryck av att det har funnits någon stadsplanerare som suttit och ritat upp staden innan man byggde husen. En häftig känsla.

I Kairo verkar också kvinnor och män umgås på ett ganska naturligt sätt. Gissningsvis 60 procent av kvinnorna bär någon sorts sjal runt huvudet medan maximalt 5 procent bär den heltäckande svarta litma som i Jemen är standard. Och, upplyste mig en 24-årig hipp egyptier med den senaste värsting-nokian i handen, i Kairo får man till och med ha flickvänner innan man gifter sig. Och flickvänner i Kairo, de är som ”half-wifes”, menade han. Vad han menar med har jag ingen aning om, men man kan ju gissa.

Huvudmålet för min resa var för att delta i en konferens anordnad av svenska Evangeliska frikyrkan. Man hade bjudit in företrädare för olika organisationer man arbetar med, svenskar som arbetar för EFK i regionen och ”vanliga” medlemmar från EFK-församlingar i Sverige. Och jag blev väldigt imponerad av den professionalitet som fanns hos både EFK och de medverkande organisationerna. Man bedrev arbete som syftade till att förändra attityder till handikappade och ensamstående mammor, man jobbade med HIV-AIDS-frågor, med missbrukare, med arbetslösa osv. Kul att möta riktiga entreprenörer som arbetar för det goda.

Veckan var trots konferensen också som en semester i miniformat. Ingen Amos som väcker en när man sover som bäst, ingen gravid Monika som ständigt gnäller över att hon mår illa (oops, nu försa jag mig, ni får lova att inte berätta det får nån), ingen disk, ingen matlagning, inga bekymmer. Och som pricket över i deltog också Joakim, god vän och pastor i Saron, i konferensen. Så många goda och och oavbrutna samtal i faraonisk miljö. Kan det bli bättre?

Störst intryck fick vi nog av den ”sopstad” vi besökte i utkanten av Kairo. Vid Kairos soptipp (största? enda?) finns en liten stad i staden som består av några tiotusentals människor. Huvuddelen av dessa människor lever på att gå på soptippen och samla skräp som de sedan skickar iväg för återvinning. När man åker genom denna sopstad ligger det skräp i drivor. Stanken är nästan outhärdlig. Överallt ser man fullastade pick-upper och bilar med plast, plåt och papper på väg för att återvinna. Fortsätter man genom sopstaden kommer man så småningom upp på ett berg som för de koptiska kristna i Egypten under lång tid har fungerat nästan som ett heligt berg. I berget har man huggit kyrkor, den största ser ut som en grekisk amfiteater och rymmer cirka 15 000 personer. Varje torsdag predikar en koptisk karismatisk präst för denna fullsatta utomhuskyrka. Han har predikat för sopfolket i över 20 år och verkar ha en viss idolstatus bland kopter i hela Egypten. Han ber för sjuka och välsignar människor. Runt om honom råder nästan hysteri. En kopternas John Lennon. Eller kanske snarare Benny Hinn. Och även vi blev välsignade av denna skäggiga man med de varma ögonen. Märks det?

Hotel Rwanda

Har precis sett filmen Hotel Rwanda. En vidrig men otroligt viktig film (ordet “bra” går på något sätt inte att använda). Det är obegripligt hur dessa vanliga hutuer plötsligt blev besatta (jag hittar inget annat ord) av denna djävulska ondska. Och kanske ännu mer obegripligt hur enstaka hutuer gav sina liv för att rädda tutsier. Kan det hända igen? Kan det hända i Sverige? Och, lever vi i Jemen i något slags Rwanda som vi blundar för? En obehaglig film. Se den.

Hälsoråd - Monika

I Jemen är man besatt av hälsovård – konstigt nog. Kanske är det för att det är en bristvara och det visar att man har pengar om man kan söka läkare för sina åkommor.
Idag har Amos haft feber (vet ej hur mycket eftersom min hypokondriske man tog med sig termometern till Kairo) och på eftermiddagen var vi ute (frisk luft à la svensk modell) och jag berättar för några studenter att Amos är lite sjuk. ”Har du träffat en läkare?” frågar de direkt. ”Nej” är mitt svar. ”Why not?”
Ur ett svenskt perspektiv skulle man vara lite nojig om man sökte läkarvård första dagen ens barn har feber. Här är det normalt att göra så. Helst ska man också få en spruta hos läkaren, då vet man att man fått den behandling man betalat för.
Likaså får man ett ton med goda råd om man råkar nämna att man själv eller ens anhöriga har en åkomma. De råd jag fått idag för att få ner Amos feber är:
- varma omslag
- varm olivolja som ska strykas på huvud och bröst
- kall sesamolja, i övrigt som ovan
- en speciell medicin vid namn xxx som ska vara fantastisk
- citron (att dricka tror jag…)
- rosenvatten som ska baddas på kroppen
- sätt på honom en riktigt varm mössa (26 grader i skuggan… jo tack!)
(Det gamla hederliga svenska knepet att äta glass när man är sjuk tror de inte på här. De dricker inte ens kallt vatten eftersom man blir förkyld av det.)

Och så givetivs, den mest fantastiska av alla mediciner: HONUNG. Jemeniterna är galna i honung, som omnämns i Koranen som något väldigt speciellt och heligt. Man tror att honung kan bota det mesta och honungsbutikerna här är de finaste affärerna med speglar, glasmontrar och välklädd personal. Här kan du gå in och nämna din åkomma och få någon specialhonung som kan kurera dig. Priserna för den bästa honungen är så att man som svensk häpnar – och då får man tänka att vår köpkraft är tio gånger större än deras.

Tyvärr har jag inte följt deras råd något nämnvärt. Svensk alvedon och moderlig omsorg tror jag på. Håller febern i sig får vi väl söka läkare om några dagar. Det finns säkert någon spruta de kan ge honom.

Moraliskt chokladdilemma – Monika

Jag har fått en kexchoklad av en nyanländ medarbetare. En STOR kexchoklad. Och nu står jag inför ett dilemma. Ska jag spara chokladen och dela den med Emil när han kommer tillbaka? Eller ska jag äta upp chokladen och njuta i min ensamhet? Om Emil säger något (han lär ju läsa bloggen) skulle jag bara kunna säga: ”ja, jag åt upp kexchokladen helt på egen hand medan du satt på ett lyxhotell i Kairo och åt omelett varje morgon omgiven av massa intressanta människor. Om du vill anklaga mig för det så var så god.” Men gör man så mot sin man?
Vad tycker ni? Jag behöver råd – ska jag äta kakan eller spara den?

Att vara ensamstående förälder –Monika

Just nu är Emil i Egypten på en konferens om arbete i Mellanöstern. Själv är jag arbetare i Mellanöstern. Och ensamstående mamma. Inte något jag kan rekommendera. Och jag måste säga att jag beundrar alla er som är ensamstående föräldrar på hel- eller deltid. Hur fixar ni det? Jag skulle behöva en supernanny som kunde ge mig lite tips.
När man är två kan man t.ex. spela Good Cop – Bad Cop med barnet. Jag tänker så här: vissa saker gillar inte Amos. T.ex. shampoo. När både Emil och jag är hemma kan en av oss vara den elaka föräldern som tvingar Amos att tvätta håret. När det är klart kommer den andra och räddar honom. Nu när jag är själv måste jag på något vis få ihop rollerna. Hmmm. Det går inget vidare. (Hur ofta måste ett barn tvåtta håret egentligen?)

En bra dag

Idag har jag och Amos varit med om något vi troligen aldrig kommer att vara med om igen: fått se en helt tv-kanal födas, nämligen Al-Jazeeras engelskspråkiga 24-timmarskanal. Klockan 15 jemenitisk tid drog de igång. Hela dagen har de haft ett räkneverk på plats så att man exakt ska veta hur många sekunder det återstår. Och suggestiv musik. Från klockan 14.45 satt vi som fastklistrade vid vår lilla tv-apparat. Jag försökte verkligen inskärpa för Amos vilken viktig stund detta var. Hur han kommer att se tillbaka på dessa minuter som händelser som påverkade hans liv. Han tittade visserligen, men i ärlighetens namn undrar jag om han inte gjorde det mer för min skull än för att han var verkligt intresserad.

Vi har typ 250 kanaler i vår satellit-tv. Om jag säger att 240 av dem antingen innehåller Libanon-pop eller Koranenuppläsningar så överdriver jag visserligen, men inte så mycket. Och när det gäller nyhetskanaler på engelska har vi bara BBC-World, som visserligen är bra men ofta lite grund, och Euro-News, som jag av någon anledning inte klarar av att se i mer än ett par minuter.

En ny kanal på engelska är med andra ord efterlängtad.

Och hittills är jag imponerad av professionaliteten hos Al-Jazeera. Programledare och reportrar som speglar en mångkulturell värld: afrikaner, indier, araber och förstås en hel del nyhetsankare och reportrar man köpt över från västliga media. Långa samtal (!) med experter om Irak-krisen, ett långt och Mugabe-kritiskt inslag direkt från Harare i Zimbabwe, och så förstås det där som gör att Al-Jazeera sticker ut jämfört med nyhetskanalerna i Väst: reportagen om de drabbade. Sjukhusbilder från Irak, besök i de sprängda husen i Gaza osv. Osmakligt men kanske välbehövligt. Krig är fasansfullt och oglamouröst. Kanske måste vi se dessa bilder för att reagera.

Så, för oss nyhetsberoende och nyhetstörstande västerlänningar i Mellanöstern, det här är en bra dag.

Boll

Idag köpte jag en boll till Amos som var så skev att den envisades med att komma tillbaka när man hade sparkat iväg den. (Jag undrar hur Newton skulle ha förklarat dess rörelsemönster, magi?) Med en sådan boll var det plötsligt inte så kul att spela. 4 kronor rakt i sjön.

Kärlek

Vi gjorde den vanliga rundan jag och Amos. Först till uttagsautomaten, sedan till växlingskontoret, sedan förbi frukt- och grönsaksmarknaden och sedan till Al-Foreis, Taiz mest välsorterade livsmedelsbutik, för att köpa kaffefilter, dansk ost, fruktyoughurt och färsk mjölk. Men, vi kom för sent – mjölken var slut. Så vi fortsatte till alternativet Al-Waffa för att slutföra vårt uppdrag. Vid det här laget började jag bli lite trött på att knäppa och knäppa av Amos från bilstolen vid varje nytt stopp – hur tänkte de egentligen, de som skapade bilstolarna – så jag frågade om han kunde stanna kvar i bilen medan jag gick in i affären en liten stund. Han hade inga invändningar.

När jag kom tillbaka efter ett par minuter såg han allvarlig ut, men så fort han såg mig sken hela ansiktet upp. I bilen frågade jag honom om det hade gått bra – det hade det – och vad han tänkte på när han satt och väntade. Han svarade: “När pappa kommer tillbaka”. Så medan jag hämtade mjölk, stod i kassan för att betala och försökte få de arabiska fraserna att flyta med den trevliga affärsägaren, satt det samtidigt en snart tvåårig pojke i bilen utanför affären och fantiserade om hur underbart det skulle bli när hans pappa skulle komma tillbaka. Det är kärlek.

Vad gör jag? - Emil

Jag kanske borde avslöja vad jag egentligen sysslar med. Monika har ni ju förhoppningsvis koll på.

Tar hand om Amos. Ibland är det otroligt kul. Så mycket som jag har skrattat det sista året tillsammans med Amos har jag nog aldrig skrattat tidigare. Andra gånger är det vansinnigt långtråkigt. Att leva i en kaotisk storstad med en galen trafiksituation nästan helt utan lekplatser och grönområden är inte så enkelt när man ska sysselsätta en tvååring. Jag längtar efter Slottskogen!

Springer. Jag har tillfälle att springa ganska mycket. I oktober hade jag 13 löppass, vilket är väldigt mycket för att vara mig. Nu hoppas jag att jag i november ska komma över den magiska ”varannan dags”-gränsen. Inte minst för att det idag enbart är 188 dagar kvar till Göteborgsvarvet.

Spelar tennis. 30 meter till en ständigt obokad tennisplan, 10 meter till en tennispartner som är pyttelite bättre än jag själv. Kan det bli bättre?

Försöker dra igång ett gemensamt projekt med en Human-Rightsorganisation här i Taiz. Vi har en dröm om att dra igång ett slags modernt bibliotek/mediacenter här på centret. En mötesplats där mänskliga rättigheter och det fria ordet kan få spira. För att få SIDA-medel behöver vi hitta en partner här i landet. Så förhoppningsvis kan denna organisation nappa på idén och bli drivande i projektet.

Läser. Fyra timmar varje morgon, fem dagar i veckan, har vi och grannfamiljen en gemensam barnflicka till Amos och Alexander. (Monika brukar träffsäkert säga att ”Det finns alltid en man bakom varje framgångsrik kvinna, och en barnflicka bakom varje framgångsrik hemmapappa.”) Då går jag till grannens veranda med en dator och en packe böcker. Läser böcker och artiklar jag länge velat läsa men aldrig hunnit. Ett av läsprojekten jag har är att läsa hela Bibeln. Ibland skriver jag ner lite reflektioner på godjord.blogspot.com.

Köper mat, lagar mat och diskar. Helt obegripligt mycket tid lägger jag på dessa totalt meningslösa aktiviteter. ICA Maxi, halvbfabrikat och diskmaskin, var är ni nu när jag behöver er som bäst?

Umgås med Monika. Vi har i den lilla familjen mycket tid tillsammans, äter i princip alla måltider ihop och har väldigt lite som stressar. Och trots detta trivs vi väldigt bra med varandra … Men visst längtar jag efter lite skön svensk stress igen.

Umgås med jemeniter. Några kvällar i veckan är jag ute och träffar jemeniter. Har precis hittat ett schysst vattenpipe-hak någon kilometer från vår lägenhet där man lätt kan spendera en helkväll med lite äppeltobak och trevligt sällskap. Lite likt en västerländsk pub faktiskt, folk (män) sitter länge puffandes och tuggandes på sina milda droger. Eftersom jemeniter är ett sådant religiöst folk handlar samtalen ofta om andliga och religiösa frågor. Jag gillar det. När de tagit reda på hur jag ser på Jemen och jemeniter vill de nästan alltid ta reda på vad jag anser om islam. Dessa samtal har lärt mig mycket.

Pluggar arabiska. Har en privatlärare i arabiska som jag träffar mer eller mindre regelbundet. Min motivation för att lära mig arabiska just nu är väl inte hundraprocentig eftersom jag dels inte är någon språkmänniska, och dels för att vi ska åka hem till sommaren. Men det är kul att utvecklas något för varje ny lektion,

Och vad gör jag mer? Gör utflykter, spelar fotboll, går i kyrkan där jag ofta leder lovsång, letar efter hus på Hemnet, spelar volleyboll med jemenitiska studenter. Det här är mitt liv.

Tjugotusen svenska kronor! – Monika

Så mycket pengar har vi fått in till kvinnofängelset tack vare era givmilda hjärtan. Ett stort tack till Johan K vars känslor väcktes till liv av min blogg så att han skickade en uppmaning till sina vänner där han bad dem skänka pengar. Tjugotusen! Mycket pengar i Sverige och väldigt mycket pengar i Jemen.
Pengarna kommer att förvaltas på bästa sätt. Jag är på inget sätt ansvarig för fängelsearbetet men förhoppningsvis kan fängelsebesöken ske lite tätare det närmsta året, och kanske kan en del leksaker köpas in till barnen som växer upp där inne (jag är bara orolig att de inte skulle få behålla dem). Till julen ska de i alla fall få känna att det är jul genom lite extra gåvor: alla kvinnor ska få lite kläder som de kan ha med sig ut ur fängelset den dagen de släpps. Här försöker vi samla in mycket begagnade kläder, men med hjälp av era pengar kan vi köpa till så att alla får det som de behöver. Fantastiskt! Tack från alla oss på SFM i Taiz.

Mer pengar – Monika

En annan rolig sak är de pengar som barnen på Västerbergsskolan i Mölndal (där min syster Eva arbetar) samlat in genom sin årliga FN-basar. I år kommer pengarna att gå till ett barnhem här i stan som vårt center stöttat i många år. Tack till elever och personal! En längre rapport om vad det blev för inköp till barnhemmet kommer när jag vet mer.

Oktoberbilder

På allmän begäran, här kommer här några bilder från senaste månaden. Vi skulle gärna lägga ut fler, men det tar sådan tid med vår bristfälliga modemuppkoppling.

Hursomhelst, håll till godo.

Separation - Emil

Jag vänjer mig aldrig riktigt vid separationen mellan kvinnor och män här i Jemen. Allt i samhället tycks finnas för att upprätthålla denna klyfta mellan könen: Kvinnor är heltäckta vilket gör att deras personlighet i det offentliga livet försvinner och ersätts av ett svart tygstycke. Männens roll är att stå för familjens externa kontakter, dvs arbeta och sitta på trottoaren och tugga qat, medan kvinnans roll är att stå för familjens inre liv, dvs barnpassning, städning och matlagning. Kvinnor och män sitter aldrig bredvid varandra på bussen, de kan inte prata med varandra privat om de inte är släktingar (gissa varför många gifter sig med sina kusiner), och många gånger äter de inte ens ihop i familjerna.

Och det tragiska är att klyftan mellan kvinnor och män bara har blivit allt större de senaste trettio åren.

Jag kan förstå att denna separation kan ha sina poänger. Jag kan förstå att äktenskapen antagligen håller bättre och att människor är otrogna i mycket mindre grad än i Väst. När man så totalt har separerat könen till olika sfärer finns det ju liksom inga farliga och frestande mötesplatser som kan leda till något fuffens mellan män och kvinnor.

Men kanske separationen leder till en annan slags ”omoral”. När sökmotorn Google för ett tag sedan rankade de länder där sökordet ”sex” förekommer mest flitigt så är åtta av tio muslimska länder i Mellanöstern.

Och trots att man sedan några år tillbaka i Jemen drev igenom en lag som gör att datorerna på internet-caféer måste vara öppna och offentliga (inga bås längre), och trots att de två internetoperatörerna i Jemen har filter som gör att man inte surfa på sidor som innehåller ordet ”sex”, är hälften av alla nöjessidor som surfas på i Jemen pornografiska sidor.

Kanske en naturlig konsekvens av en onaturlig separation mellan könen.

Ofta får livet i den här kulturen mig att se på Bibelns texter på ett nytt sätt. Den jemenitiska kulturen idag liknar antagligen i ganska hög grad den kultur Jesus och den första kyrkan levde i. Så när Paulus i sitt brev till Galaterna skriver: ”Nu är ingen man eller kvinna, alla är ni ett i Kristus” måste det ha varit oerhört provocerande och radikalt i sin tid. (Enligt Thomas Cahill var det första gången i litteraturens världshistoria som denna radikala jämställdhetstanke sattes på pränt. Festligt, eftersom de flesta kanske associerar Paulus med helt andra värderingar.)

I Jemen skulle en rörelse som drev åsikten att könsskillnaderna på något sätt skulle suddas ut i människans möte med Gud snabbt bli dömd som heretiker.

Jag tror att det enda som kan vända denna utvecklingen är kvinnor som vågar trotsa konventionerna och strunta i vad folk säger. Det ska bli spännande att följa utvecklingen i Jemen de närmaste decennierna och se om de kommer att våga.