Kairo - Emil

Nyss hemkommen från 15-20-25-miljonerstaden Kairo. Jämfört med jemenitiska städer så otroligt modern. Raka gator, hissnande shopping-malls, nya bilar, saker som fungerar. Och inte minst detta: att man får ett intryck av att det har funnits någon stadsplanerare som suttit och ritat upp staden innan man byggde husen. En häftig känsla.

I Kairo verkar också kvinnor och män umgås på ett ganska naturligt sätt. Gissningsvis 60 procent av kvinnorna bär någon sorts sjal runt huvudet medan maximalt 5 procent bär den heltäckande svarta litma som i Jemen är standard. Och, upplyste mig en 24-årig hipp egyptier med den senaste värsting-nokian i handen, i Kairo får man till och med ha flickvänner innan man gifter sig. Och flickvänner i Kairo, de är som ”half-wifes”, menade han. Vad han menar med har jag ingen aning om, men man kan ju gissa.

Huvudmålet för min resa var för att delta i en konferens anordnad av svenska Evangeliska frikyrkan. Man hade bjudit in företrädare för olika organisationer man arbetar med, svenskar som arbetar för EFK i regionen och ”vanliga” medlemmar från EFK-församlingar i Sverige. Och jag blev väldigt imponerad av den professionalitet som fanns hos både EFK och de medverkande organisationerna. Man bedrev arbete som syftade till att förändra attityder till handikappade och ensamstående mammor, man jobbade med HIV-AIDS-frågor, med missbrukare, med arbetslösa osv. Kul att möta riktiga entreprenörer som arbetar för det goda.

Veckan var trots konferensen också som en semester i miniformat. Ingen Amos som väcker en när man sover som bäst, ingen gravid Monika som ständigt gnäller över att hon mår illa (oops, nu försa jag mig, ni får lova att inte berätta det får nån), ingen disk, ingen matlagning, inga bekymmer. Och som pricket över i deltog också Joakim, god vän och pastor i Saron, i konferensen. Så många goda och och oavbrutna samtal i faraonisk miljö. Kan det bli bättre?

Störst intryck fick vi nog av den ”sopstad” vi besökte i utkanten av Kairo. Vid Kairos soptipp (största? enda?) finns en liten stad i staden som består av några tiotusentals människor. Huvuddelen av dessa människor lever på att gå på soptippen och samla skräp som de sedan skickar iväg för återvinning. När man åker genom denna sopstad ligger det skräp i drivor. Stanken är nästan outhärdlig. Överallt ser man fullastade pick-upper och bilar med plast, plåt och papper på väg för att återvinna. Fortsätter man genom sopstaden kommer man så småningom upp på ett berg som för de koptiska kristna i Egypten under lång tid har fungerat nästan som ett heligt berg. I berget har man huggit kyrkor, den största ser ut som en grekisk amfiteater och rymmer cirka 15 000 personer. Varje torsdag predikar en koptisk karismatisk präst för denna fullsatta utomhuskyrka. Han har predikat för sopfolket i över 20 år och verkar ha en viss idolstatus bland kopter i hela Egypten. Han ber för sjuka och välsignar människor. Runt om honom råder nästan hysteri. En kopternas John Lennon. Eller kanske snarare Benny Hinn. Och även vi blev välsignade av denna skäggiga man med de varma ögonen. Märks det?