Och jobbet då? – Monika

Jag skriver nästan ingenting på denna blogg om mitt projekt, det jag faktiskt är här för att göra. De flesta vet nog att det handlar om lärarfortbildning men hur har det då gått efter ett år här i Taiz?

Första terminen kanske ni minns att jag hade en diskussion om huruvida de kvinnliga deltagarna skulle få ha heltäckande slöja på sig under lektioner eller inte. Då försökte jag som en lösning dela upp gruppen i en manlig och en kvinnlig grupp men då detta var precis i samband med de danska Muhammedkarikatyrerna så ville inte Utbildningsenheten här i stan att jag skulle ändra på de kurser som redan dragit i gång.

Två kurser genomfördes under våren, med framgång måste man nog säga. I september drog jag igång två nya kurser, och denna gång bestämde jag mig för att testa att ha en kvinnlig grupp och en manlig grupp. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att kunna se ansiktena på de som jag undervisar, speciellt som ämnet är språk och kommunikation. Jag tror att för kvinnorna är det ett lyft att vara i en grupp med bara kvinnor. De vågar ta för sig mycket mer, de vågar uttrycka sina åsikter och man märker tydligt att de bygger upp ett nätverk med de andra deltagarna. Detta märkte jag inte när jag hade mixade kurser. I den manliga gruppen märker jag inte direkt någon vinst i att ha männen skilda från kvinnorna. Kanske är det i stället en förlust för männen att inte få höra kvinnliga åsikter i klassrummet, även om de inte alltid vågade säga vad de tyckte. Och ur ett jämställdhetsperspektiv kanske mixade grupper hade varit bättre.

De två kurser som startade i september skulle egentligen avslutats till julen men jag kände att jag inte hade hunnit så långt som jag ville med dem. Dessutom gör mitt välsignade tillstånd att vi kommer att åka till Sverige redan i vår vilket gjorde att om jag startade nya kurser skulle jag inte hinna speciellt långt med dessa heller. Efter ett möte på Utbildningsenheten så bestämde vi att jag kunde fortsätta med samma två grupper under denna termin också. Till glädje för både mig och lärarna ska tilläggas.

Behovet av fortbildning för engelsklärare är otroligt stort. Språknivån är inte hög: de flesta skulle nog inte bli godkända på engelska A i den svenska gymnasieskolan. Och då är säkert de som blivit utvalda att delta i kursen ganska duktiga. Och det är ju inte bara språk de lär sig utan även undervisningen består även av grundläggande saker som hur man undervisar i de olika färdigheterna, hur man sätter ihop bra prov etc.

Totalt kommer jag att ha nått cirka 70 lärare när jag är färdig till våren. Kvar finns då cirka 1600 engelsklärare bara i vår stad. Dessutom ska man börja undervisningen i engelska tidigare än man gör nu, vilket innebär att de behövs ännu fler engelsklärare. Troligtvis kommer dessa platser att fyllas av människor som inte är utbildade och vars engelska är ännu sämre. Så behovet av fortbildning är verkligen gigantiskt!

Det är ett otroligt roligt arbete att fortbilda dessa människor – framför allt för att det är så tacksamt. All information som jag ger dem suger de åt sig, vare sig det handlar om ordkunskap, betyg eller hur man böjer verb i Future Perfect. De vill bli bättre, de vill lära sig och de är medvetna om att de har en lång väg att gå. Detta sug upplever man ju inte alltid i svenska skolan, varken på högstadiet eller gymnasiet.

Så även om jag har några månader kvar så kan jag redan nu säga att jag är väldigt nöjd med det arbete jag gör i här i Jemen. Jag har lärt mig väldigt mycket själv, både när det gäller språk och undervisning. Och lärt mig mycket om hur man kommunicerar med männsikor från andra kulturer. Jag hoppas att allt detta kommer att göra mig till en bättre lärare när det är dags att ta itu med ett nytt läsår i Sverige - när nu det blir...