Julfest

Amos på julkalas med personalen på centret där vi bor och arbetar.

Globalisering, var god dröj - Emil

Trots att Taiz är Jemens tredje största stad och inom kort är på väg att inhysa en miljon invånare är det förvånansvärt hur lite av den västerländska kulturen som ännu nått innanför dess portar. Visst, Coca-Cola finns i varenda gathörn, men i vilka gathörn finns inte Coca-Cola? (Nord-Koreas? Jupiters?) Man måste nog se Coca-Cola som ett globalt, inte västerländskt fenomen. Bortsett från läsken hittar man inte mycket: ingen västerländsk musik, inga västerländska tv-kanaler, knappt några moderna bilar, knappt några västerländska kläder (möjligen under slöjorna), inga snabbmatskedjor, ingen italiensk espresso, få skyltar på andra språk än arabiska, inga trafikljus, osv osv. Kort sagt, Jemen är fortfarande på många sätt ett mycket jemenitiskt land som globaliseringen ännu inte lyckats sluka. Men så en dag i högtalarna på gymmet i Taiz fann jag något som man helt klart måste förknippa med den amerikansk-europeiska kultursfären, låten Barbie Girl med den dansk-norska gruppen Aqua. Har ni glömt texten?

I'm a Barbie girl in the Barbie world
Life in plastic, it's fantastic
You can brush my hair, undress me everywhere
Imagination, life is your creation
Come on, Barbie, let's go party

Natt - Emil

När vi går och lägger oss på kvällen är det fortfarande helt ljummet . Luften i Taiz, Jemen blir aldrig svalare än cirka 20 grader trots att vi befinner oss mitt i vintern. Tänk om man kunde få ta med sig detta klimat till Sverige tänker jag, då hade Sverige varit ett optimalt land att leva i. Vildhundarnas slagsmål drar igång vid 22-tiden varje kväll och varar ett par tre timmar. Själv störs jag inte men att tvinga sin ettåriga son att natt efter natt lyssna till de förskräckliga hundskallen gör mig lite bekymrad: Kommer han att drabbas på något sätt? Påverkas hans drömmar? Kommer han om något kvartssekel eller så ligga i en psykologbrits och leta sig tillbaka till dessa osaliga nätter? Vid fyratiden på morgonen drar moskéernas högtalare igång. Inte med de vanliga böneutropen - de kommer någon halvtimme senare - utan med något som mer går att likna vid en slags svinottans sagostund . En man läser lugnt och stilla något på arabiska. Ibland hörs sång, också lugn och mycket vacker. Jag har undrat vad dessa fenomen kan vara, är det kanske bara mina egna drömmar som spökar? Igår kväll försökte en muslimsk kvinna på knackig engelska förklara att dessa tidiga inslag är en slags stilla påminnelse till de som sover: "God morgon, god morgon, nu ligger ni och sover men glöm inte att det är bön om en halvtimme". En mjukstart på morgonen helt enkelt. Kanske som att ligga och snooza till p2 en halvtimme innan man går upp ur sängen. Jag får forska vidare.

Den lilla - Emil

En kort blogg, larmet på kontoret går om fem minuter ... (förhoppningsvis får vi tillgång till internet i vår lägenhet under veckan som kommer). Vi mår bättre, Monika har lite ont i muskler men annars verkar allt verkar vara som det ska. Förhoppningsvis är det inte malaria vi har fått smaka på, även om det naturligtvis skulle kunna ha varit det. Malaria ska inte finnas i städerna i Jemen har vi blivit lovade, bara ute på landsbygden. Men man vet ju aldrig. Igår hade Amos en otursdag, han ramlade och slog sig på många olika sätt under dagen - såg ut som en snusande hockeyspelare med fläskläpp, blod i munnen, bulor i pannan på kvällen när han skulle sova.

Bön - Emil

I tisdags spelade vi volleyboll med ett tiotal manliga studenter här på centret. De var runt tjugo år, coola och trevliga killar. När vi hade spelat en dryg halvtimme gick hela gänget bara iväg. Jag och Pontus, grannen, förstod ingenting, tyckte de inte det var roligt? När de kom tillbaka efter tjugo minuter visade det sig att de hade varit och bett kvällsbönen i en moské alldeles bakom skolan. Detta att leva i ett religiöst samhälle känns väldigt exotiskt om man jämför med att leva i det sekulära Sverige. Här är hela samhällslivet uppbyggt kring bönetider och att utföra de religiösa riterna verkar vara lika självklart som att äta eller andas.

Inget för känsliga magar ... - Monika

Så kom den då. Magsjukan vi väntat på. Eftersom vi befinner oss i ett rätt smutsigt land, enligt svenska mått mätt, så tror man ju nästan att en släng av dålig mage är obligatorisk. Vi har försökt att vara så försiktiga som man kan vara: vi har speciellt dricksvatten här på centret som vi hämtar i dunkar och det dricker vi, sköljer frukt och grönt i och kokar pasta i etc. (En helig regel gällande frukt och grönt: Cook it! Peel it! Leave it!) det är svårt dock att få en ettåring till att sluta pilla på precis allting när man är ute – även om man kan hindra honom att stoppa saker i munnen så är det svårt att hindra honom att leva som ett normalt barn. Klart killen ska få pilla (det finns en antibakteriell handtvätt man alltid kan ha med sig och ta på händerna när han pillat i något riktigt äckligt).

Och trots noggrann handhygien så visst har vi fått gå på toa lite raskare än normalt ibland men riktigt sjuka har vi ändå inte varit förrän nu i helgen (helg för oss är alltså torsdag och fredag. Vilket innebär att vi har söndagsångest på fredagarna då man borde känna sig som mest avslappnad. Lite omvänt…). Det började i tisdags då Amos kräktes två gånger på förmiddagen. Emil och jag visste inte riktigt om han var sjuk eller om det berodde på att han för mycket havregrynsgröt till frukost – han känner inte riktigt sina egna begränsningar när det gäller mat nuförtiden. Men han var pigg i övrigt och skrattade riktigt mycket på kvällen när pappa Emil spelade volleyboll med jemeniterna på centrets bollplan.

Sedan, natten till torsdag fick jag ligga på knä framför toaletten ett antal gånger. Hela torsdagen låg jag till sängs och Emil och Amos fick rå om sig själva. Jag hade ont i varenda muskel i kroppen (aha – malaria hör jag någa tropikkännare ropa!) och höll på att svimma vid något tillfälle innan jag skyndade mig tillbaka till sängen (hörde jag ännu ett aha?).

Emil tog sig ut på stan tillsammans med den andra familjen (eller delar av den eftersom den ena dottern låg lika däckad som jag…) och köpte bland annat jättefina keramikmuggar för 2 kronor styck och stora korgar för en tia. När han kommer hem sent på eftermiddagen så är det rätt in på toaletten för honom också. Halv åtta låg hela familjen Mattsson och sov! Aldrig hänt tidigare och jag tvivlar på att det någonsin kommer att hända igen.

Så idag, fredag, har vi fått hålla oss rätt lugna. Magarna har stabiliserats men vi har fortfarande lite ont i huvudet och i resten av kroppen. Men vi tror inte att det är malaria… Men vem vet, fortsättning kanske följer på detta hemska tema.

Priserna i Jemen - Monika

Att leva i Jemen är billigt – om man är svensk. Trots att vi lever på s.k. volontärbidrag så är vi absolut inte fattiga om man jämför med jemeniterna. En månadslön för en jemenit kan ligga på 1000 kronor – om du har turen att ha ett arbete för arbetslösheten är hög. Tjänar du 2000 kr i månaden är du välbetald. Sedan finns det förstås de som tjänar betydligt mer än så – skillnaden mellan fattiga och rika är stor. Och om vi skulle kategoriseras som något så är det nog som rika trots att vi lever lite utanför det normala samhället.

På gatan kan du köpa mat billigt. En hel grillad kyckling här där vi bor kostar 400 YR vilket är ungefär 8 kronor. Med ris och bröd till får du lägga till fem kronor. En falafel på stan kan du få för mindre än en krona upptäckte Emil häromdagen.

Även i affärerna är det billigt – framför allt mat som är producerad här i arabvärlden. Om du köper sådant som är från väst så får du betala lite mer. Blöjor är en sådan sak – de kostar ungefär som i Sverige. Då kan ni räkna ut att det inte är många som har råd att köpa blöjor till sina barn om de tjänar tusen kronor i månaden. (Så då gör de som vi – använder tygblöjor. Funkar utmärkt även i Jemen.)

Det lokala transportmedlet är framförallt ”debab”. En massa vita toyotabussar kör omkring på gatorna och man håller lite koll på vilket linjenummer de visar och så vinkar man lite om man vill åka med. Har man tur stannar de. Stannar de inte kan man vänta max trettio sekunder så kommer det en ny. Som kvinna får man kanske vänta lite längre eftersom man inte kan sitta brevid en man hur som helst. Priset? 20 YR, dvs inte ens en krona! Så det är helt klart ett prisvärt sätt att ta sig fram. Säkerheten däremot är nog inte svensk standard. Dörren är alltid öppen och alla sitter huller om buller. Om föraren sedan tuggat qat hela eftermiddagen förstår ni nog att man skulle fastnat i vilken poliskontroll som helst i Sverige. Men här är ju polisen upptagen med att bevaka svenskar så ingen blir stoppad. Och jag som alltid hävdat att Amos ska sitta fastspänd har fått ge vika lite på reglementet. Vi har visserligen med oss en bilbarnstol men hittills har vi inte använt den. Men den kan nog vara bra att ha om vi ska ut och köra själva med Amos i någon av centrets bilar.

Somebody’s watching over us… - Monika

Någon vakar över oss. Och då menar jag inte Gud utan Al Moroor, säkerhetspolisen. De vakar alltid över oss här på centret – både för att skydda oss och för att hålla koll på oss. Om man är intresserad av att veta mer om varför vi behöver beskydd så kan man söka lite på nätet så hittar man nog en artikel om SFM och Jemen…

Emil, Amos och jag är verkligen bevakade – på kvällar och nätter sitter det en säkerhetspolis på baksidan och tittar rätt in på vår altan och kanske ser han lite av vad vi gör inomhus också.

Säkerhetspolis låter ju lite ruskigt men det här är snälla grabbar. Emil har börjat att kommunicera lite med mannen på taket men det är inte helt lätt att stå och ropa till varandra när man talar olika språk. Nu vet han i alla fall att vi är svenskar. Och han, liksom många andra jemeniter, gillar barn. Ikväll ropade han till mig att han hade ”chocolate for habibi” alltså choklad till älsklingen. Så jag fick springa ner på gräset så att han kunde kasta till mig – en påse (av plast så klart, ni har ju läst Emils blogg) innehållandes choklad och en mangofestis! Så inte är vi rädda för de här vakterna inte.

Vakterna som finns på framsidan brukar hjälpa till att öppna porten om man ska köra ut sin bil. Speciellt bra för oss som är nya eftersom det finns ett antal haspar och hakar som ska dras hit och dit innan porten kan öppnas så att det kan passera en bil. Kanske är det lättare att komma in i himlen än genom porten på SFM?

Givetvis känns det lite konstigt att vara så bevakad och visst finns det de som misstror säkerhetspolisen. Men vi tror nog ändå att de gör oss lite säkrare i ett land där det finns mycket fundamentalism och många vapen i omlopp. Det skulle nog kännas farligare om ingen brydde sig om vad som hände oss svenskar.

Plast - Emil

Jemeniter verkar ha en förkärlek för tunn plast. Varför vet jag inte. Överallt ser man denna tunna plast, ofta färgad. Den qat som alla jemenitiska män tuggar på eftermiddagarna ligger innesluten i tunna rosafärgade plastpåsar vilket orsakar en enorm nedskräpning på sina håll. De möbler man ser på institutioner eller butiker är ofta inslagna i den tunna plast som följer med vid själva inköpet. Nu i förrgår när jag tog mig en dusch på Taiz enda gym fick jag se en jemenit som duschade med en tunn plastväst, typ plastpåse över bröst och rygg. Varför tunn plast? Kan någon förklara, jag har ingen aning.

Mitt projekt… - Monika

Varför är jag egentligen här i Jemen? Och varför har jag dragit med mig Emil och Amos hit? Jag ska arbeta med ett projekt som till huvuddel är finansierat av Sida, som kallas Teacher Training Project. Det går ut på att fortbilda lärare i engelska och i språkpedagogik. Projektet är treårigt och det första året är redan avklarat – utan större framgång. Det är svårt att planerat ett projekt i det här landet – speciellt när man som jag inte har tillräckligt med kulturkännedom.

I tisdags skulle vi i alla fall besöka Ministry of education här i Taiz – alltså inte utbildningsministern för hela Jemen utan den högsta chefen här i regionen som är underställd ministern som sitter i huvudstaden Sana’a. Men precis innan vi ska åka så ringer hans sekreterare och avbokar mötet. Senare på samma dag får vi en ny tid till dagen därpå. Och då åker vi dit men då har han i alla hast tvingats lämna kontoret på grund av något upplopp eller liknande i någon skola.

Efter lite diskussion fram och tillbaka lyckas de dock samla ihop fem andra män som har höga poster inom utbildningsväsendet i regionen. Så vi får ett bra möte i alla fall. Vi lägger fram vår idé om att vi vill samarbeta med dem om att hitta lärare som behöver fortbildning i engelska.

Mötet gick riktigt bra – vi bestämmer att de ska välja ut 40 lärare som är duktiga men som ska få gå vår utbildning. Av dessa 40 ska jag välja ut 20. Dessutom ska de välja ut 40 ”supervisors” – som arbetar på olika skolor och kan ge vidare den kunskap jag ger dem till lärarna de arbetar med. Supervisor verkar vara någon form av blanding mellan studierektorer och mentorer, jag vet inte exakt hur systemet ser ut. Även här ska jag välja ut 20.

Så snart ska jag har ett urvalstest för att hitta dem som passar för att gå kursen. Tanken just nu är att jag sedan ska ha dessa två grupper under ett år. Under detta året ska jag dels arbeta med att förbättra deras engelska och dels arbeta med att lära ut hur man kan lära ut ett språk. Här handlar det både om pedagogiska teorier och om mer konkreta övningar hur man kan arbeta i klassrummet. Spännade men också rätt svårt. Jag känner mig inte riktigt som en expert på området men jag får hoppas att min egen erfarnehet kan vara tillräcklig.

Så här ser alltså projektet ut just nu – men det kan ändras snabbt. Mycket kan gå fel – kommer jag att få en lista med namn från ministeriet? Kommer de att komma på urvalstestet? Kommer de att fortsätta kursen – tidigare har många hoppat av? Kommer mina metoder att fungera i deras skolor där klasserna kan bestå av nittio elever? Kanske borde man satsat på de som undervisar i engelska men som verkligen behöver grundkunskaper i språket?

Just nu är det bara jag som arbetar med projektet, men avsikten är att det ska vara åtminstone ett jemenitisk lärare anställd inom projktets ram. Så min förhoppning är att jag ska hitta någon som är väldigt duktig i engelska som kan ta över språkundervisningen så att jag kan ägna mig mer åt den pedagogiska biten. Vi får ser om det blir så – då skapar vi ju dessutom arbetstillfällen vilket är viktigt i detta land som har en väldigt hög arbetlöshet.

Syftet med projektet känns i alla fall bra – genom att undervisa lärare ser vi till att ännu fler jemeniter får god undervisning i engelska. På så sätt kan kunskaperna vi här på Swedish center har fortplanta sig till en större mängd människor,

Det är i alla fall därför vi är här i detta spännande land.

Kvinna i Jemen - Monika

Nu har jag köpt min första balto (osäker stavning… min arabsika är ännu inte helt på topp…). Det är den klänning som så gott som alla jementiska kvinnor har på sig. Klänningen är svart och här bär dessutom de flesta svart slöja till så att bara ögonen syns. Det är inte lag på att gå klädd så här och en del kvinnor väljer att ha sjal så att man kan se ansiktet. Allt det här kändes helt konstigt att tänka på när man gick hemma i Sverige men helt plötsligt är det vardag att befinna sig i ett marknadstält (tänk Kivik i miniformat) tillsammans med några hundra svartklädda kvinnor.

Förresten är det inte bara kvinnor som bär balto – även ganska små flickor kan bära det även om det är mer ovanligt. Och även Barbie, som här heter Fulla, bär balto – på anteckningsblock, ryggsäckar och som riktigt docka!

Givetvis drar jag uppmärksamhet till mig även om jag bär min Balto. Jag täcker ju inte mitt hår alls men ser alltid till att ha det uppsatt. Alla ser att man är västerlänning och häromdagen när jag gick längs en gata i souken, den gamla marknaden som är som tagen ur tusen och en natt, kändes det som om ryktet om att det fanns västerlänningar i närheten spridde sig snabbare än jag kunde gå.

Vissa av västerlänningarna väljer en ännu mer konservativ klädsel, främst amerikanerna ser till att alltid bära sjal över huvudet. Kanske är det viktigare för dem än för mig?

Konstigt nog känns det väldigt skönt att ha på sig balton. Även om jag inte ställer upp på att kvinnor måste dölja sitt ansikte så känns det rätt att visa att man vill vara en del av deras samhälle, att man visar respekt för deras klädkoder.

Amos 1 år

Idag firade vi Amos ettårsdag - några dagar för sent men vaddå? - med glasstårta på verandan. Klimatet? Cirka 25-30 grader på dagarna och strax under 20 på dagarna. Underbart!

Tiggeri - Emil

Ge aldrig till någon tiggare, det uppehåller bara tiggeriet. Denna sanning har jag levt med sedan min första kontakt med tiggare i New York för 14 år sedan. Och samma dogm har jag på nytt nu fått lära mig av en biståndsarbetare i Jemen: ge aldrig till någon som tigger, det uppehåller bara tiggeriet. Så rätt på alla sätt. Det är klart att man inte ska ge till tiggare, de hamnar i beroendeställning, tvingas lita på andras välvilja, förlorar möjlighet till att själva vara aktörer i sina liv, förlorar värdighet osv osv. Så rätt på och så klokt. Men vad ska man då göra när den där lilla familjen plötsligt sitter där framför ens fötter mitt bland bilar, marknadsstånd och trängsel? En mor och två sovande barn. Eller döda, vad vet jag – helt ärligt ser man inte någon antydan till liv i deras anletsdrag. En grotesk syn. Själva gick vi där med flera jemenitiska månadslöner i våra plånböcker. Och gav inget. Inte för att vi är snåla utan på grund av att vi lärt oss en teoretisk princip. En princip som säger att ett gott samhälle bygger på att människor arbetar, inte på att de försöker snylta på andra. En dag kommer våra handlingar att mätas. Hjälp oss då. När det gäller att bemöta tiggare kan man bara handla fel, så känns det.

Amos - Emil

Eftersom en del av er läsare månar om att Amos, vår son, ska må bra (vi också, jag lovar) kan jag garantera er att han ser riktigt pigg ut. Efter att ha levt som hemlös i över en månad innan vi kom iväg har han nu äntligen fått ett riktigt hem. Här har han nu sitt inrutade universum: ett stort vardagsrum/kök, en stor skuggig veranda och en säng. Igår, när han precis passerat ett år och två dagar, fick han sitt gångmässiga genombrott. Han spatserar nu fram och tillbaka oändligt stolt över sina nyförvärvade kunskaper. Han har i kraft av sin mognad också fått sina första flickvänner i livet: Michelle och Natalie, våra svenska grannar, sex och åtta år gamla. De avgudar honom som vore han en liten buddha - när han halvligger i badbaljan och putar med sin stora mage kan jag se att likheterna finns - och underhåller honom dagarna i ända. För er som fortfarande är oroliga över att Amos inte får det skydd han behöver kan jag också berätta att vi träffat en man här i Taiz som är barnläkare, amerikan och bor i Taiz sedan många år tillbaka. Han jobbar på Jemens enda barnsjukhus och utbildar blivande jemenitiska läkare. Han gav oss alla sina telefonnummer och uppmanade oss att höra av oss till honom så fort vi behövde hjälp eller hade frågor.

Kvinnofängelset - Monika

Mitt första besök hos kvinnorna i fängelset – en verksamhet som människorna på centret bedrivit i minst tio år. Fängelset ligger i utkanten av staden och inne på området finns olika byggnader varav en huserar kvinnorna.

När jag besöker dem finns det ungefär åttio kvinnor där med femton barn. Det minsta barnet jag träffar på är bara en månad. Flera kvinnor är höggravida. Anledningarna till att de sitter fängslade är många – en del har begått grova brott som mord och andra hemskheter. Andra sitter där för saker som inte betraktas som brottsligt i stora delar av världen – men som betraktas som brott i det muslimska Yemen: de kan ha blivit våldtagna (!), de kan ha haft sex utan att vara gifta (kanske med en man de trodde att de skulle gifta sig med men sedan har han ångrat sig), eller de kan ha begått äktenskapsbrott, En ung flicka har blivit satt i fängelse på grund av sin egen mamma – flickan rymde med en kille som hon ville gifta sig med men mamman gick inte med på detta och anmälde på något sätt flickan som hamnar i fängelse. En del sitter där för att de arbetat i landet utan att ha arbetstillstånd. De släpps fria om de kan betala böter på i svenska mått ganska lite pengar ( 50000YR ~ 2000 kronor) och sedan ska de lämna landet. Dessa kvinnor är ofta från Somalia, Etiopien och andra östafrikanska länder. En del kvinnor har ett dödsstraff hängande över sig och trots att jag i Sverige läste om att man i Yemen sällan genomför utdömda dödsstraff så berätta vakten att en kvinna blev avrättad förra veckan. Det vi läser i Sverige stämmer inte alltid med verkligheten.

Det jag ser av fängelset är en stor gård med solljus. Här ligger och sitter kvinnorna överallt på madrasser och filtar. Det finns ingen egentlig aktivitet och inget att göra förutom att sitta. Runt om gården finns det dörröppningar men jag vet inte vad som finna bakom. En kvinna kommer ut med blött hår och jag tror att där finns det badrum. Antagligen finns det små rum där de kan sova. Vi bär in våra lådor i ett enkelt rum till höger om porten. Vakten sätter sig i dörröppningen och ropar upp namnen i bokstavsordning.

Vi delar ut mat till kvinnorna. De får mjölk, juice, bröd, ost, tomat och bananer. De som har barn får även mat till barnen. Har man en liten baby kan man få modersmjölkersättning och kanske en filt eller en handduk till barnet. Vi har även med lite godis som vi delar ut till de större barnen. De lägger huvudet på sned och ler sött och vet att de får mer. Jag skulle vilja ge dem några leksaker så att deras vardag blev lite roligare och tänker på alla de leksaker som min son fått med sig hit till Yemen – för att inte tala om alla leksaker han lämnade hemma. Jag tänker att nästa gång ska jag köpa med mig några små saker som de kan få.

En del kvinnor klagar över ont i huvudet men vi har inga mediciner med oss. En del kan inte få nog – trots de det får vill de ha mer. När alla fått sin del så fördelar vi de kvarvarande bröden så att så många som möjligt ska få ett extra men då försöker gömma det som de fått för att få mer. Hur många bröd skulle du själv nöja dig med?

Vakten berättar att de får mat två gånger om dagen: på morgonen fasolia, den yemenitiska böngrytan som de flesta äter till frukost, mitt på dagen ris tillsammans med antingen kött eller kyckling. Till detta får de fyra bröd som ska räcka hela dagen samt te på kvällen. Om detta verkligen är sanningen vet vi inte – om det är sant så betyder det att kvinnorna i fängelset äter mer mat än många andra av Yemens svältande befolkning. Om det är sant kanske det inte är bröd vi ska dela ut till dem utan något annat som de kan ha användning av – tvål eller tvättmedel? Mer frukt och grönt? Frågan blir hängande i luften.

När vi efter någon timme är färdig med utdelningen är det dags att ge sig av. Vi får vänta en stund eftersom porten är låst utifrån. Vakten som är på insidan får ringa efter någon som kan komma och släppa ut oss. Medan vi står på gården och väntar hinner jag titta på alla dessa kvinnor som omger mig och jag tänker på hur vackra de är. De har alla olika färgglada kläder som lyser i solen trots att de skulle behöva tvättas. Och de ser glada ut! Trots deras öden och trots den fattigdom de lever i så ser många av dem verkligen glada ut. De försöker kommunicera och skoja med oss och verkar ha något hopp.

När vi blir utsläppta och lastar in våra grejer i bilen ser jag en man närma sig fängelset. Han håller i den obligatoriska qatpåsen. Det sista jag ser av kvinnorna innan vi kör därifrån är hur de skickar ut varorna de precis fått av oss genom de gallerförsedda fönstrena till mannen med qat.

Annorlunda - Emil

Så kom vi då iväg till sist. Vi lämnade ett Göteborg som vädermässigt visade sig ifrån sin sämsta sida: +2 grader, regn, hård vind och anlände till ett Jemen som var varmt, svettigt och kaotiskt. Efter knappt en vecka i Jemen har vi slagits över att att så mycket är annorlunda: män, män, män - ett manssamhälle utan dess like, de helt och hållet heltäckta slöjförsedda kvinnorna (har jag utryckt mig tillräckligt klart), den oglamourösa och råa fattigdomen, de besatta vildhundarna som slåss utanför vårt fönster ... Och mitt i det annorlunda finns förstås lika mycket som man älskar: klimatet, de underbara frukt- och fiskmarknaderna, alla vänliga människor man möter på gatan som bara älskar att hälsa på och klappa om vår lilla son Amos. Jemen - här ska vi bo nu i ett par år, det är bara att gilla läget ...

Att landa - Monika

När vi landar I Sana’a är det mörkt. Kolsvart. Vi tycker att det är behagligt men Akram, rektorns assistent som räddar oss i luckan där man köper visum, tycker att det är kallt jämfört med Taiz behagliga temperatur. Dofterna finns där trots mörkret; varm asfalt, kryddor, ett antal för oss oidentifierbara dofter. Dofterna av Yemen.

I Frankfurt hade vi haft ett kort byte eftersom vårt plan från Landvetter var försenat. Vi fick småspringa till planet som skulle ta oss till Sana’a via Kairo. Som tur var var även det planet femton minuter försenat så vi hann med att göra ett välbehövligt blöjbyte på Amos innan vi gick på den behagligt stora airbussen som vi skulle tillbringa de närmsta åtta timmarna på.

Eftersom bytet i Frankfurt gick så snabbt så anade vi att våra väskor inte skulle komma med planet. Och väl i Sana’a så fick vi det bekräftat – inga väskor finns i Yemen. På något sätt känns det mer hoppfullt att alla väskor är försvunna än om det bara hade varit en eller två av våra sju (!) incheckade kollin. Mannen bakom lufthansas disk (en väldigt enkel och väldigt liten sådan) på flygplatsen hade redan fått ett fax om att väskorna inte fanns på planet. Men en anmälan var tvunget att göras ändå. Tack och lov för Akram som kunde hjälpa mig och den Yemenitiska mannen att kommunicera. Lufthansmannen tittade med skepsis på våra biljetter – vi hade ju rest med så kallade e-tickets, vilket innebär att biljetten är elektronisk och det enda dokument jag hade i min hand var några enkla utskrifter från hemmakontoret. Men anmälan gick ändå smidigt eftersom lufthansa hade full koll på det som fattades. Vi blev upplysta om att vårt bagage skulle komma med nästa lufthansaflyg som skulle komma till Sana’a två dygn senare, och att det sedan skulle skickas med Yemenia, det lokala flygbolaget, ned till Taiz.

Vi som ännu trodde att saker och ting fungerade som det sas trodde på att väskorna skulle ta sig till vår dörr i Taiz, eftersom det var flygbolaget som gjort fel men vår rektor verkade skeptisk och räknade kallt med att det skulle gå åt en hel arbetsdag till att få vårt bagage till rätt plats. Då hade det redan gått åt en hel arbetsdag till att få ut våra tre lådor, skickade med flygfrakt, genom tullen.

Att ta sig mellan Sana’a och Taiz är ganska enkelt. Om du har en bil med bra bromsar. Planen var att vi skulle tillbringa en natt i huvudstan och sedan bila ner till Taiz framåt eftermiddagen på tisdagen. Det är viktigt att komma iväg i tid så att man slipper köra i mörkret. Men vår bil ville annorlunda, bromsarna behövde helt plötsligt lagas. Så Irena och Akram fick ge sig ut i staden och leta reservdelar och verkstad mitt i under siestan. Reservdelarna hittade de i ena änden av stan och verkstaden i den andra. Vad du än ska göra i Yemen – räkna med att det tar tid, mycket tid – den enkla sanningen har vi redan fått lära oss. Så vi kom inte iväg till Taiz den dagen. I stället fick vi tillbringa ännu en natt i mafragen i familjen Scotts underbara hus.

Familjen Scott är ett amerikanskt par som bott i Yemen i sjutton år och som verkligen är gästvänliga. De hyr ett stort stenhus med underbara yemenitiska glasfönster mitt i Sana’a. De arbetar båda på internationella skolan. Deras gästvänlighet visar sig i att de försett Irena med en nyckel till huset så att hon kan bo där även om de inte är hemma. Och de sa till oss att vi också fick utnyttja det erbjudandet om vi behövde när vi var i stan.

På onsdagen var i alla fall bilen så färdig att det gick att köra mellan Sana’a och Taiz – och vi insåg snabbt att det var bra att ha fungerande bromsar. Sana’a ligger på över 3000 meter och även Taiz ligger högt upp i bergen så vägen mellan de två städerna klättrar upp och ner längs med bergsväggarna. Vi såg en bil ligga upp och ner men ingen människa verkade ha skadats.

Längs med vägen såg vi också en hel del kadaver. Troligtvis var det mest hundar men ett och annat större skelett som måste varit en kalv eller en åsna såg vi också. Tänk att en djurkropp ligger så länge att det blir till ett skelett i värmen – vilken stank det måste vara! Efter vägen åkte vi också förbi enstaka qatförsäljare men också stora samlingsplatser där många qatförsäljare försökte sälja sin vara. Qat köps i färgade, ofta rosa, plastpåsar och vid dessa marknadsplatser är nedskräpning otrolig. Hela fält är fulla av plastpåsar i olika färger. Problemet med qat är mångdimensionellt – beroende, bevattning, nedskräpning mm – qat genomsyrar samhället på så många nivåer. Överallt ser man folk som tuggar qat – Emils frisör tuggade för fullt när han klippte Emil som trots detta fick en skaplig frisyr. Även om det är utberett så att man kan säga att ”alla” använder det så finns det dock de som försöker att skapa opinion emot användandet av drogen. Presidenten har uttalats sig om problemet och det finns en anti-qat association. Här på vårt center får ingen tugga qat, men antagligen så tuggar även de när de lämnat centret för dagen. Att få bukt på problemet tar nog åtskilliga år.