Amos - Emil

Eftersom en del av er läsare månar om att Amos, vår son, ska må bra (vi också, jag lovar) kan jag garantera er att han ser riktigt pigg ut. Efter att ha levt som hemlös i över en månad innan vi kom iväg har han nu äntligen fått ett riktigt hem. Här har han nu sitt inrutade universum: ett stort vardagsrum/kök, en stor skuggig veranda och en säng. Igår, när han precis passerat ett år och två dagar, fick han sitt gångmässiga genombrott. Han spatserar nu fram och tillbaka oändligt stolt över sina nyförvärvade kunskaper. Han har i kraft av sin mognad också fått sina första flickvänner i livet: Michelle och Natalie, våra svenska grannar, sex och åtta år gamla. De avgudar honom som vore han en liten buddha - när han halvligger i badbaljan och putar med sin stora mage kan jag se att likheterna finns - och underhåller honom dagarna i ända. För er som fortfarande är oroliga över att Amos inte får det skydd han behöver kan jag också berätta att vi träffat en man här i Taiz som är barnläkare, amerikan och bor i Taiz sedan många år tillbaka. Han jobbar på Jemens enda barnsjukhus och utbildar blivande jemenitiska läkare. Han gav oss alla sina telefonnummer och uppmanade oss att höra av oss till honom så fort vi behövde hjälp eller hade frågor.