Kvinnofängelset - Monika

Mitt första besök hos kvinnorna i fängelset – en verksamhet som människorna på centret bedrivit i minst tio år. Fängelset ligger i utkanten av staden och inne på området finns olika byggnader varav en huserar kvinnorna.

När jag besöker dem finns det ungefär åttio kvinnor där med femton barn. Det minsta barnet jag träffar på är bara en månad. Flera kvinnor är höggravida. Anledningarna till att de sitter fängslade är många – en del har begått grova brott som mord och andra hemskheter. Andra sitter där för saker som inte betraktas som brottsligt i stora delar av världen – men som betraktas som brott i det muslimska Yemen: de kan ha blivit våldtagna (!), de kan ha haft sex utan att vara gifta (kanske med en man de trodde att de skulle gifta sig med men sedan har han ångrat sig), eller de kan ha begått äktenskapsbrott, En ung flicka har blivit satt i fängelse på grund av sin egen mamma – flickan rymde med en kille som hon ville gifta sig med men mamman gick inte med på detta och anmälde på något sätt flickan som hamnar i fängelse. En del sitter där för att de arbetat i landet utan att ha arbetstillstånd. De släpps fria om de kan betala böter på i svenska mått ganska lite pengar ( 50000YR ~ 2000 kronor) och sedan ska de lämna landet. Dessa kvinnor är ofta från Somalia, Etiopien och andra östafrikanska länder. En del kvinnor har ett dödsstraff hängande över sig och trots att jag i Sverige läste om att man i Yemen sällan genomför utdömda dödsstraff så berätta vakten att en kvinna blev avrättad förra veckan. Det vi läser i Sverige stämmer inte alltid med verkligheten.

Det jag ser av fängelset är en stor gård med solljus. Här ligger och sitter kvinnorna överallt på madrasser och filtar. Det finns ingen egentlig aktivitet och inget att göra förutom att sitta. Runt om gården finns det dörröppningar men jag vet inte vad som finna bakom. En kvinna kommer ut med blött hår och jag tror att där finns det badrum. Antagligen finns det små rum där de kan sova. Vi bär in våra lådor i ett enkelt rum till höger om porten. Vakten sätter sig i dörröppningen och ropar upp namnen i bokstavsordning.

Vi delar ut mat till kvinnorna. De får mjölk, juice, bröd, ost, tomat och bananer. De som har barn får även mat till barnen. Har man en liten baby kan man få modersmjölkersättning och kanske en filt eller en handduk till barnet. Vi har även med lite godis som vi delar ut till de större barnen. De lägger huvudet på sned och ler sött och vet att de får mer. Jag skulle vilja ge dem några leksaker så att deras vardag blev lite roligare och tänker på alla de leksaker som min son fått med sig hit till Yemen – för att inte tala om alla leksaker han lämnade hemma. Jag tänker att nästa gång ska jag köpa med mig några små saker som de kan få.

En del kvinnor klagar över ont i huvudet men vi har inga mediciner med oss. En del kan inte få nog – trots de det får vill de ha mer. När alla fått sin del så fördelar vi de kvarvarande bröden så att så många som möjligt ska få ett extra men då försöker gömma det som de fått för att få mer. Hur många bröd skulle du själv nöja dig med?

Vakten berättar att de får mat två gånger om dagen: på morgonen fasolia, den yemenitiska böngrytan som de flesta äter till frukost, mitt på dagen ris tillsammans med antingen kött eller kyckling. Till detta får de fyra bröd som ska räcka hela dagen samt te på kvällen. Om detta verkligen är sanningen vet vi inte – om det är sant så betyder det att kvinnorna i fängelset äter mer mat än många andra av Yemens svältande befolkning. Om det är sant kanske det inte är bröd vi ska dela ut till dem utan något annat som de kan ha användning av – tvål eller tvättmedel? Mer frukt och grönt? Frågan blir hängande i luften.

När vi efter någon timme är färdig med utdelningen är det dags att ge sig av. Vi får vänta en stund eftersom porten är låst utifrån. Vakten som är på insidan får ringa efter någon som kan komma och släppa ut oss. Medan vi står på gården och väntar hinner jag titta på alla dessa kvinnor som omger mig och jag tänker på hur vackra de är. De har alla olika färgglada kläder som lyser i solen trots att de skulle behöva tvättas. Och de ser glada ut! Trots deras öden och trots den fattigdom de lever i så ser många av dem verkligen glada ut. De försöker kommunicera och skoja med oss och verkar ha något hopp.

När vi blir utsläppta och lastar in våra grejer i bilen ser jag en man närma sig fängelset. Han håller i den obligatoriska qatpåsen. Det sista jag ser av kvinnorna innan vi kör därifrån är hur de skickar ut varorna de precis fått av oss genom de gallerförsedda fönstrena till mannen med qat.