Att landa - Monika

När vi landar I Sana’a är det mörkt. Kolsvart. Vi tycker att det är behagligt men Akram, rektorns assistent som räddar oss i luckan där man köper visum, tycker att det är kallt jämfört med Taiz behagliga temperatur. Dofterna finns där trots mörkret; varm asfalt, kryddor, ett antal för oss oidentifierbara dofter. Dofterna av Yemen.

I Frankfurt hade vi haft ett kort byte eftersom vårt plan från Landvetter var försenat. Vi fick småspringa till planet som skulle ta oss till Sana’a via Kairo. Som tur var var även det planet femton minuter försenat så vi hann med att göra ett välbehövligt blöjbyte på Amos innan vi gick på den behagligt stora airbussen som vi skulle tillbringa de närmsta åtta timmarna på.

Eftersom bytet i Frankfurt gick så snabbt så anade vi att våra väskor inte skulle komma med planet. Och väl i Sana’a så fick vi det bekräftat – inga väskor finns i Yemen. På något sätt känns det mer hoppfullt att alla väskor är försvunna än om det bara hade varit en eller två av våra sju (!) incheckade kollin. Mannen bakom lufthansas disk (en väldigt enkel och väldigt liten sådan) på flygplatsen hade redan fått ett fax om att väskorna inte fanns på planet. Men en anmälan var tvunget att göras ändå. Tack och lov för Akram som kunde hjälpa mig och den Yemenitiska mannen att kommunicera. Lufthansmannen tittade med skepsis på våra biljetter – vi hade ju rest med så kallade e-tickets, vilket innebär att biljetten är elektronisk och det enda dokument jag hade i min hand var några enkla utskrifter från hemmakontoret. Men anmälan gick ändå smidigt eftersom lufthansa hade full koll på det som fattades. Vi blev upplysta om att vårt bagage skulle komma med nästa lufthansaflyg som skulle komma till Sana’a två dygn senare, och att det sedan skulle skickas med Yemenia, det lokala flygbolaget, ned till Taiz.

Vi som ännu trodde att saker och ting fungerade som det sas trodde på att väskorna skulle ta sig till vår dörr i Taiz, eftersom det var flygbolaget som gjort fel men vår rektor verkade skeptisk och räknade kallt med att det skulle gå åt en hel arbetsdag till att få vårt bagage till rätt plats. Då hade det redan gått åt en hel arbetsdag till att få ut våra tre lådor, skickade med flygfrakt, genom tullen.

Att ta sig mellan Sana’a och Taiz är ganska enkelt. Om du har en bil med bra bromsar. Planen var att vi skulle tillbringa en natt i huvudstan och sedan bila ner till Taiz framåt eftermiddagen på tisdagen. Det är viktigt att komma iväg i tid så att man slipper köra i mörkret. Men vår bil ville annorlunda, bromsarna behövde helt plötsligt lagas. Så Irena och Akram fick ge sig ut i staden och leta reservdelar och verkstad mitt i under siestan. Reservdelarna hittade de i ena änden av stan och verkstaden i den andra. Vad du än ska göra i Yemen – räkna med att det tar tid, mycket tid – den enkla sanningen har vi redan fått lära oss. Så vi kom inte iväg till Taiz den dagen. I stället fick vi tillbringa ännu en natt i mafragen i familjen Scotts underbara hus.

Familjen Scott är ett amerikanskt par som bott i Yemen i sjutton år och som verkligen är gästvänliga. De hyr ett stort stenhus med underbara yemenitiska glasfönster mitt i Sana’a. De arbetar båda på internationella skolan. Deras gästvänlighet visar sig i att de försett Irena med en nyckel till huset så att hon kan bo där även om de inte är hemma. Och de sa till oss att vi också fick utnyttja det erbjudandet om vi behövde när vi var i stan.

På onsdagen var i alla fall bilen så färdig att det gick att köra mellan Sana’a och Taiz – och vi insåg snabbt att det var bra att ha fungerande bromsar. Sana’a ligger på över 3000 meter och även Taiz ligger högt upp i bergen så vägen mellan de två städerna klättrar upp och ner längs med bergsväggarna. Vi såg en bil ligga upp och ner men ingen människa verkade ha skadats.

Längs med vägen såg vi också en hel del kadaver. Troligtvis var det mest hundar men ett och annat större skelett som måste varit en kalv eller en åsna såg vi också. Tänk att en djurkropp ligger så länge att det blir till ett skelett i värmen – vilken stank det måste vara! Efter vägen åkte vi också förbi enstaka qatförsäljare men också stora samlingsplatser där många qatförsäljare försökte sälja sin vara. Qat köps i färgade, ofta rosa, plastpåsar och vid dessa marknadsplatser är nedskräpning otrolig. Hela fält är fulla av plastpåsar i olika färger. Problemet med qat är mångdimensionellt – beroende, bevattning, nedskräpning mm – qat genomsyrar samhället på så många nivåer. Överallt ser man folk som tuggar qat – Emils frisör tuggade för fullt när han klippte Emil som trots detta fick en skaplig frisyr. Även om det är utberett så att man kan säga att ”alla” använder det så finns det dock de som försöker att skapa opinion emot användandet av drogen. Presidenten har uttalats sig om problemet och det finns en anti-qat association. Här på vårt center får ingen tugga qat, men antagligen så tuggar även de när de lämnat centret för dagen. Att få bukt på problemet tar nog åtskilliga år.