Religionsfrihet? - Emil

För många jemeniter är Jemen ett land där fullständig religionsfrihet råder. Detta trots att en jemenit riskerar döden om han eller hon väljer att konvertera till någon annan religion. Hur kan detta gå ihop? Så här tycks man resonera: Religionsfrihet innebär att människor som tillhör andra religioner har full rätt att utöva sin religion här i landet. Därför kan vi som kristna fira gudstjänst med myndigheternas goda minne, därför finns det fortfarande byar i Jemen med övervägande judisk befolkning som är tillåtna att helt och hållet leva ut sin judiska religion (dessa judar härstammar – tro det eller ej – från drottningen av Saba). Men den som någon gång har fötts till muslim eller konverterat till islam kan aldrig någonsin byta religion. Här upphör friheten. Idén om att man skulle byta islam mot någonting annat tycks vara en helt befängd tanke som är för syndig för att ens tänkas. Efter att ha hört dessa resonemang kan jag bättre förstå domstolens agerande i Afghanistan för några månader sedan. Minns ni fallet: en afghansk man hade blivit kristen, enligt lagen skulle han dömas till döden. Han kunde dock friges på ett villkor, och det var att han gick till en psykolog och blev förklarad för psykiskt sjuk. Man kan tänka sig hur domstolen resonerade: ”Han kan ju inte vara någonting annat än koko, varför skulle han annars lämna islam …”

Bilbarnstol till låns?

Nu är vi snart i Sverige! Och detta innebär att Amos måste spännas fast varje gång man åker bil. (Här är det bara på längre turer som detta sker.)
Det skulle vara väldigt skönt att slippa ta med bilbarnstolen till Sverige för att sedan ta med den till Yemen igen. Så nu undrar vi om någon har en gammal stol gömd i ett förråd och om vi kan få låna den under åtta veckor i Sverige. Årsmodell och design spelar ingen roll.
Hör av er om ni har något att erbjuda!

Digital revolution - Emil

CD-skivans tid är förbi, säger de som förstår sig på. Vad kan man säga annat än ett stort: Äntligen! Jag tillhörde ju den där typen som aldrig lyckades att para ihop rätt skiva med rätt fodral och som just därför ständigt råkade repa och tappa bort cd-skivor. Vilket förstås fick till följd att jag alltför sällan lyssnade på några cd-skivor. Det blev för jobbigt. Inför flytten till Jemen lade jag över de skivor jag fortfarande kände kärlek till som mp3-filer i datorn. Nu har jag alla album och låtar där, prydligt sorterade i ett schysst bibliotek (I-Tunes). Och detta har lett till att jag under det här halvåret har lyssnat på musik som aldrig förr. Den digitala discjockeyn slumpar ständigt ut nya hitlistor som får vår lägenhet att koka: U2, Bach, tunisisk rap, Ingemar Johansson, New Tango Orqesta – allt blandas huller om buller i en härlig sörja.

En del av er som läser detta genomgick säkert denna transformation för flera år sedan och tycker att jag skriver om självklarheter, andra har den framför er i livet och förstår knappast vad jag pratar om. Var ni än befinner er föreslår jag vi samfällt i denna sena timma reser oss upp och stämmer in i ett fyrfaldigt leve för den digitala revolutionen: Hurra, hurra, hurra, hurra.

Blixten - Emil

Idag har regnet öst ner över oss på eftermiddagen. Regn i Jemen är REGN, så långt ifrån de fjösiga men ständigt ihållande göteborgska novemberregnen man någonsin kan komma. Under våra första fyra månader i Jemen upplevde vi inte en droppe regn, nu öser det ner någon timme, om inte varje så åtminstone varannan dag. Och Amos blir totalgasad. Springer omkring på gården med de andra barnen och ropar ”Regn, regn, regn”. När REGNET hade avtagit idag stod jag med Amos i famnen på verandan och blickade ut över molnen. Eftersom han de senaste veckorna uppvisat ett ökande intresse för diverse himlafenomen, t.ex. månen (se blogg från 10 maj), hade jag tänkt att han idag skulle få se en riktig blixt. Vi blickar upp mot den gråsvarta himlen. Minuterna går. Amos är på sitt spralligaste humör efter att ha lekt i regnet i en timme och skriker ”Blixt, blixt, blixt” ända tills – BLIXTEN kommer. En fantastisk explosion av ljus som fyller hela himlen. På hundradels av en sekund regredierar Amos till fosterstadiet, kryper upp i famnen på mig och kramar mig så hårt han kan i flera minuter. Vägrar titta upp mot himlen, gråter inte, verkar vara helt paralyserad. Till slut säger han: ”Läsa bok”. Chocken har lagt sig. Vi går in.

Vad hände egentligen? Kanske detta: Fram till idag har han trott att allting i livet kretsar kring honom själv. Säger han ”Dricka maj” så får han vatten (Maj = vatten på arabiska), säger han ”Läsa bok” så läser vi en bok, säger han ”Sitta potta” så får han sätta sig på pottan (därmed förstås inte sagt att han uträttar sina behov där …), säger han ”Åka bil” så åker vi förstås inte bil, men vi försöker ändå så gott vi kan bekräfta ändå hans längtan efter fart och frihet. Alla människor han träffar är snälla och gör allt för att han ska trivas och må bra. Världen är förutsägbar och vacker. Det var vad han trodde. Ända tills han idag upptäckte blixten. Nu vet han att det finns en verklighet därute, en skrämmande verklighet, som man inte kan begripa och som man står helt maktlös inför. Vem vet, den här dagen kanske i det större perspektivet kommer att vara en milstolpe i Amos liv. Hur som helst, nu sover han gott.

Veckans u-landsproblem - Monika

Veckans u-landsproblem (att vi inte använt denna vinjett förut är ett under! Hur kunde vi missa den? Och att Johan inte tipsat oss…) är på temat smörgåsar. Då inkluderar vi både själva basen, brödet, och påbyggnadens två steg, smöret och pålägget.

Problemet med brödet här i Jemen är att det inte finns något grovt bröd. Det finns några olika sorter att välja mellan: roti, som är en slags baguette. Helt okej, men tråkigt i längden. Sedan har vi chops som egentligen är flera olika typer av bröd. Det som de har gemensamt är att det är tunna kakor. Också gott om det är riktigt färskt men det förlorar snabbt sin fräschör. Chops passar mer som bröd till mat än som macka med pålägg. Båda dessa sorter kan man köpa lite överallt. Och så har vi Koddam, som jemeniterna kallar ”dark bread” men som fortfarande är ett ljust bröd sett ur ett svenskt perspektiv. Koddam kan man bara köpa på några få platser. Då står de på gatan och säljer ur skottkärror och frallorna kostar 5 realer styck, dvs. knappt 20 öre styck. Det vi saknar är grovt bröd. Riktigt grovt. Det finns inte ens grovt mjöl att köpa så att man kan baka själv

I Sverige hade vi problem med att hitta pålägg, främst för att Emil på den tiden fortfarande spelade rollen av rättfärdighetsvegetarian. (Det har han lagt av med här. Hönorna här bor ännu fler i varje lägenhet men Emil äter ändå. ”De är ju åtminstone lokalproducerade…”) Här har vi få alternativ till något att lägga på mackan. Ost är svårt att hitta men vi brukar kunna köpa hårdost i en av butikerna här – vi pratar inte om svensk prästost precis men det duger. Sedan har vi jordnötssmör och olika marmelader. Och så mjukost. That’s it. Skinka är haram så det kan man ju räkna bort.

Problemet med smöret är mindre: vi äter riktigt Danish Butter på mackorna, nu när det åter har börjat säljas efter bojkotten. (Det har faktiskt funnits i lager hela tiden i vår lokala affär som verkar ha lagt ansvaret på den enskilda konsumenten så vi har köpt det lite i smyg.) Men att alltid äta riktigt smör på mackorna känns inte riktigt hälsosamt och dessutom är det svårt att bre. Så vi längtar efter Lätt&Lagom Oliv.

Som ni kan förstå är detta inte riktigt ett problem för den genomsnittlige jemeniten men det är ett stort problem om man som vi kommer från en kultur som har smörgåsen som ett viktigt inslag i kostcirkeln. Smörgåsen, denna institution, som om den är välkomponerad kan bidra med både mättnad, smak och livskvalité. Här i Jemen bidrar den främst med mättnad.

Nästa veckas problem: få se, bristen på filmjölk? Bristen på familjemüsli? Bristen på gott kaffe? Bristen på bacon? Bristen på vin? Bristen på messmör? Bristen på…

Kollektivtrafik - Emil

Kollektivtrafiken är imponerande här i staden. Den består av knökfulla minibussar som kör omkring enligt fastställda linjer. 80 öre kostar en resa, och då åker man så långt man vill på samma linje. Minibussarna går ofta, säkert uppemot var tionde sekund i högtrafik. Chaufförerna kör som jemeniter i allmänhet, fort, tokigt och livsfarligt, varje gång man går in i en minibuss hoppas man att just denna resa ska vara förskonad från incidenter. Jag brukar tänka för mig själv att biltrafik är ett relativt nytt fenomen i Jemen, de idiotiska omkörningarna kanske man kan ”förklara” med att landet fortfarande befinner sig i ett slags bilismens barnstadium. I Europa har vi ju snart kört bilar i hundra år. Hur som helst, minibusschaufförerna kör inte bara ”dabab” – de är också problemlösare av klass. Män och kvinnor får ju aldrig sitta bredvid varandra. Därför måste det ständigt pusslas så att männen och kvinnorna hamnar på rätt platser. Som ett slags spel med två slags brickor som inte får röra vid varandra. Bryggor mellan de två sorters brickorna finns: antingen ett gift par eller ett barn. Ständigt pusslande och trixande. Bilen måste ju ständigt vara full för att ge maximal avkastning. För övrigt har Monika idag bakat min mors brödbullar med hjälp av torrjäst idag – mycket gott, och vi har sett den svenska melodifestivalfinalen med hjälp av en vhs-kopia från Sverige. Det är fantastiskt hur mycket -80-tal det fortfarande doftar om de svenska melodifestivalerna.

Sjuka - Emil

Mitt i maj, mitt i veckan och jag och Amos har haft feber några dagar. Amos har i kraft av sin ungdom varit lika glad för det, hoppat omkring och tokat sig. Annorlunda har det varit med mig, jag har legat helt utslagen på soffan. Längtat efter mamma, svensk avslagen Coca-Cola och senaste numret av 91:an. Men idag är jag tillbaka med full styrka.

Det är ju på nytt ett stort ståhej kring DaVinci koden. Nu pga filmen som går upp i USA om några dagar. Här är en bra artikel som jag stötte på för ett par dagar sedan: Brian McLaren on The Da Vinci Code

63 sekunder - Emil

63 sekunder. För det mesta en otroligt kort tidsrymd. Vad hinner man på 63 sekunder? Knyta skorna. Värma en flaska välling. Koppla upp modemet mot internet. Idag är dessa 63 sekunder en obeskrivligt lång och förödande tid. Morten - se min tidigare blogg - slog idag mitt personliga rekord på Göteborgsvarvet med, just det, 63 sekunder. Hans tid 1.19.20 placerade honom som 148:e man i mål. Imponerande. Och Johan Kjörk har genomfört sitt livs första Göteborgsvarv. Snacka om en stor dag.

Svettigt - Emil

Morgondagen kommer att bli extrasvettig imorgon. En av mina göteborgsvänner, Morten Sager, är i sitt livs form och är enligt pålitliga källor i stånd att hota mitt personliga göteborgsvarvsrekord från 1999. Mycket obehagligt! Om det ska ske borde jag väl i alla fall få vara med och fira efteråt? Göteborgsvarvet – det är hårt att inte vara hemma då. Mycket värre än att inte fira jul hemma. Lycka till alla ni som springer: Johan (för första gången i livet!), Lars W, Göran, Magnus, Robert, Tove, Fredrik, Kristian G(?) och alla er andra som vi nämner tyst eller högt vid namn. Och Morten, även om min syndiga natur önskar dig förkylningar i fullt mått imorgon, så önskar jag dig av hela mitt hjärta lycka till. Det kanske krävs att du slår mitt rekord nu så att jag någon gång kan komma under den där magiska gränsen …

Kärlek i Jemen - Monika

Jag pratar om kärlek med en jemenitisk man. Att en man och en kvinna diskuterar kärlek hör nog inte till vanligheterna här i Jemen men det är han som tar upp ämnet och det känns som om han vill höra en kvinnas syn på saken, trots att jag är utlänning. Eller kanske just för att jag är utlänning.
Vi är lika gamla han och jag. Men han gifte sig, eller blev bortgift, när han var sexton. Inte för att han ville det men för att hans pappa ville det. Ett år senare fick de sitt första barn, så hans äldsta dotter är femton idag. Totalt har han fem barn. Och nu vill han gifta sig igen. ”But this time I’m looking for a mate, just not a wife.” Han vill hitta en själsfrände inte bara en fru. Jag frågar om han tänker skilja sig, men det tror han inte. Isället tänker han sig att ha en andra fru. Inom Islam är månggifte tillåtet – en man kan ha upp till fyra fruar. Villkoret är att han behandlar dem alla lika bra, hur nu detta ska gå till. Men det är dyrt att ha flera fruar eftersom flera fruar vanligtvis leder till flera barn och stora familjer behöver stora hus och mycket pengar för att få hela verksamheten att gå runt. Så det är inte så många som har råd att ta sig en fru till. Ofta är männen som kan unna sig den lyxen lite äldre och ålderskillnaden till den nya frun blir stor. Relationen mellan första frun och andra frun blir ibland som mellan mor och dotter – den nya frun är samma ålder som de äldsta barnen i huset. Ute på landsbygden är det vanligare med flera fruar än här i stan – kanske beror det på att det är billigare att bo där, eller också beror det på att man lever lite mer traditionellt där (kanske skulle somliga kalla det gammalmodigt eller till och med förlegat…).
Jag säger att månggifte känns väldigt abstrakt för mig eftersom det inte är tillåtet i min kultur. Han frågar mig då: ” Men om du älskar din man, och om du var tvungen att välja – skulle du vilja att ni skildes eller att han hade ytterligare en fru?” Jag tycker frågan är omöjlig att svara på för ur mitt perspektiv skulle han ju inte vilja ha en fru till om han verkligen älskade mig. Och om han inte älskade mig skulle jag inte vilja förbli gift. Men om man sätter sig in i ett jemenitiskt perspektiv: en skilsmässa skulle troligtvis innebära att kvinnan måste flytta hem till sin familj. Detta skulle då bli en försörjningsbörda i det hushållet, ännu en mun att mätta. Barnen skulle troligtvis stanna hos pappan, även om de i en del fall flyttar med hem till mammans familj. Så för en jemenitisk kvinna som står inför valet så är ännu en fru inte ett så dåligt alternativ. Kanske till och med det enda som går om kvinnans familj är fattig och omöjligt kan ta emot henne. Så kvinnan stannar i äktenskapet, mannen gifter sig en andra gång och behandlar båda fruarna rättvist.
Samtidigt som jag har detta samtal så pratar en vän men en jementisk ung kvinna, Latifa, som arbetar här på centret. Hennes familj håller precis på att förhandla om äktenskap mellan Latifa och en ung man. Min vän frågar:
- Älskar du honom”. Latifa svarar:
- Jag vet att han är en riktigt bra man…
- Men älskar du honom?
- …och nu har jag upptäckt att hans familj också är en riktigt, riktigt bra familj.
- Men älskar du honom?
- Ja, jag kan ju inte förneka att det var en speciell känsla när jag träffade honom första gången…
Så ser det ut på kärleksfronten i Jemen. Ganska olikt kärleks- och äktenskapskultuten i Sverige.

Livets mening - Emil

Idag drack jag te med en kille på stan som efter en stund in i samtalat plötsligt konfronterade mig med den eviga frågan: “Vad är meningen med livet?” Frågan är naturligtvis omöjlig att besvara, men jag gjorde åtminstone så gott jag kunde för att beskriva min egen livshållning. När turen så blev hans så svarade han: ”To translate”. Livets mening är att översätta, menade han tvärsäkert. Egentligen är jag ganska säker på att han egentligen menade någonting annat, hans engelska var nämligen tämligen bristfällig. Men ju mer jag tänker på det, desto mer genialt framstår svaret: visst är det så att livets mening handlar om att översätta!

För övrigt frågade jag Amos i morse vart vi skulle åka om en månad. Han svarade tvärsäkert: ”Till månen”. Ja, varför inte en tripp till rymden istället för till det kalla norden.

Klyftor - Emil

”Det här är den jobbigaste delen med att jobba i Jemen” försökte jag få vår jemenitiska assisterande direktor på centret att förstå när jag tillsammans med honom häromdagen överförde 17000 Skr för våra flygbiljetter hem till Sverige i sommar. 17000 Skr, en hel del för en svensk, men svindlande mycket för en jemenit. För Akram som har en gedigen universitetsutbildning i ekonomi här i Jemen, är det nästan en hel årslön. Tänk er själva att ni arbetar med en utlänning bosatt i Sverige som är beredd att betala hela 300 000 SKr bara för att få åka hem träffa sin familj och sina vänner i några veckor. Så där måste det kännas för Akram. Klyftor. Resurserna i världen är inte jämt fördelade. Vi har fått en stor del av kakan. Andra har fått smulor.

Jag kan längta hem till Sverige där man kan gå omkring och låtsas som att dessa klyftor inte existerar. Här syns de så tydligt varje dag: ständigt alla dessa tiggare och trasiga liv man ser på gatorna. Efter i stort sett varje besök i Supermarketen träffar man på tiggare som frågar efter 10 rialer (40 öre). Vad svarar man? Jag har inte råd?

Häromdagen hälsade vi på hemma hos Muhammeds, vår vakts hus. (Muhammed är f.ö. också Amos största idol och vice versa. Muhammed drömmer om Amos på nätterna och väcker sin fru genom att ropa ”Almos, Almos” …) Muhammed fungerar även som vår fastighetsskötare och tvingas lyssna på när vi gnäller över att det luktar avlopp på toaletten eller att vår air-condition inte fungerar som den ska. Och Muhammed gör verkligen sitt bästa för att vårt hem ska vara i så bra skick som möjligt. Men hemma i Muhammeds egna pyttelilla hus finns det inte någon fungerande air-condition. Faktiskt inte ens någon fläkt. Nej, och faktiskt inte ens något fönster. För ett fönster kostar 500 SKr. Inte mycket för en svensk men en halv månadslön för Muhammed. Och eftersom han redan lever alldeles på marginalen (1000 SKr i månaden ska försörja en familj på sex personer) kommer han kanske aldrig någonsin ha råd att köpa sitt fönster. Och när det inte kommer in någon luft i huset blir det förstås varmt. Olidligt varmt. Vi uppskattade temperaturen till uppemot 40 grader när vi var där. Klyftor. Vissa har det. Andra har det inte. Vi har bestämt oss: det blir ett fönster som sommargåva till Muhammed.

Jemenitiska vänner

Det är inte superenkelt att skaffa sig jemenitiska vänner. Det finns flera barriärer: kulturen, språket och inte minst den fysiska mur som skiljer vårt center från grannskapet. Men så fort man går ut på gatan är det väldigt lätt att som man få kontakt, åtminstone på ett ytligt plan. När man går förbi restaurangerna på gatorna vinkar männen på en (mig) och vill bjuda på mat och sällskap. På gatan (hur låter det) har jag träffat en mycket trevlig kille i 25-årsåldern, Muhammed. Honom och hans kompisar dricker jag te med någon gång i veckan.

Igår bjöd min 23-åriga arabiskalärare mig och Monika på en fiskrestaurang i centrala Taiz. En häftig upplevelse. Man får först gå till den gigantiska fiskmarknaden och köpa färsk fisk, sedan får man gå till grönsaksmarknaden för att köpa getost, chili, tomater, bisbas (en slags kryddblandning som jemeniter använder till ALLT), och så tar man med sig alla ingredienser in till restaurangen. Där tillagar de fisken och gör en sås av allt det andra. Det enda restaurangen själv står för är nybakat bröd som bakas i en slags vedtunna, dricka och en slags dadelkaka. När man äter sittar man på taket på andra våningen och kikar ner över folkvimlet på fiskmarknaden. Fantastiskt gott och en stor upplevelse.