Rött guld - Emil

Guld kan se ut på olika sätt och kläs i många olika former. Men det finns ett undantag. För det röda guldet finns bara en tänkbar skepnad: Granatäpplet. Mig veterligen har jag aldrig tidigare ätit av dessa undersköna frukter, nu äter jag nästan ett kilo per dag. Och de smakar absolut inte sämre av att jag på ett helt uppslag i Newsweek för ett par veckor sedan läste om dessa frukters helande förmågor. Tittar man noga – så säger de, vetenskapsmännen – så kryllar det tydligen av av antioxidanter bland de bittra kärnorna. Nu hoppas jag att säsongen håller i sig. Länge.

Råttblogg - Monika

Råttblogg
Vi fick den. Men det var ingen mus utan en råtta. (Emil vill inte riktigt köpa att det är en råtta då han tycker den såg för snäll ut. Råttor ser mer onda ut enligt honom.) Disgusting! En svans som var cirka en meter lång och alldeles äcklig. Den var av honkön så nu går jag och oroar mig för ungarna som kanske är uppe på vinden. Den andra familjen här på centret hör hur det kryper ovanför deras sovrum varje kväll.

Vi körde inte iväg med råttan utan den fick sluta sina dagar här på centret. Vila i frid!

Da-Vincikoden kodad… – Emil

Da-Vincikoden kodad… – Emil
Vi har sett Da-Vincikoden. Tänk att man kan satsa så många miljoner och inte lyckas göra en bättre film. Och vi tycker så synd om Tom Hanks som ser så lidande ut genom hela filmen. Inte en scen utan att man ser hans djupa rynkor i pannan. Lider han för att han anar att detta blir hans livs kalkon eller är filmen usel därför att han ser så lidande ut? Ingen aning. Det jag vet är att jag känner en som känner en som satt där på presskonferensen i Cannes direkt efter premiären. Hon berättade om en väldigt märklig stämning. Trots att ingen högljudd kritik förekom – i Cannes är det kutym att hålla inne med denna i detta forum – satt regissören och Tom Hanks på podiet och försvarade sig och försvarade sig – trots att alltså ingen hade angripit dem. Fullt förståeligt, men som sagt, lite synd. Vad man än tycker om boken, så visst vore den värd en bättre filmatisering.

Vi har också sett Da-Vincikoden på en äkta piratkopia. (En äkta piratkopia ser ut som originalet. En falsk piratkopia är typ en skiva i handen med handskriven text på). Köpt i Jemens huvudstad för några svenska tior. Den största behållningen vi fick av filmen var den underbara engelska subtitlen. Denna måste ha blivit inlagd av en qat-berusad jemenit som i och för sig kunde ett och ett annat engelskt ord, men som själv absolut inte förstod vad filmen handlade om. Knappt en enda mening var korrekt översatt. ”The holy grail” – ett av de vanligast förekommande uttrycken i filmen översätts konsekvent med ”The holding grill”. Det lyfte filmen en smula att kunna skratta åt texten när filmen stod och stampade.

Musblogg – Monika

Det står stilla på bloggen. Vi vet. Det saknas lite inspiration just nu. Kanske beror det på att jag försöker komma igång med min undervisning. Det är alltid så abstrakt innan man har börjat – jag har svårt att planera för människor jag knappt talat med. Men imorgon drar det igång med en stor grupp för kvinnor och en mindre grupp för män. Ska bli kul.

Kanske beror bloggtorkan på att min hjärna bara tänker på en sak just nu. MUSEN. En stor sådan som jag har haft äran att träffa på i vårt kök. Det skulle ju kunna vara en råtta men jag föredrar att kalla den MUSEN. Två gånger har vi haft ett rendez-vous på morgontimmarna. Första gången trodde Emil att jag skrek för att det var en terrorist i köket. På den nivån låg min skräck. Imorse vid halv sex när vi stötte på varandra igen hade jag Amos med mig (Jag vet. Vi har en unge som vaknar tidigt…) och då sprang jag in i sängen igen med Amos släpandes efter mig. Vägrade att gå upp förrän Emil gått ut och försäkrat sig och mig om att MUSEN var borta för denna gång. Kanske skrek jag igen. Minns inte.

Igår var vår vakt/allt-i-allo här och la ut gift. Idag kom han med en råttfälla av jemenitisk typ . Det är en bur som fångar MUSEN utan att döda den. Det får man själv göra dagen efter. Emil vill inte att vi ska döda denna lilla, men ändå så stora, varelse utan istället sätta buren i bilen och köra iväg någonstans där man kan släppa ut MUSEN. Men jag är rädd att MUSEN har lärt sig något av katterna här på centret och alltid hittar hem igen. Vad vet jag? Så vår vakt/allt-i-allo får nog ta hand om MUSEN. Föresten så har jag hört om en Sydafrikan som bodde i vår lägenhet för några år sedan. Han fångade tre släktingar till vår nya vän MED HÄNDERNA! Och sedan dränkte han dem. Han kom från ganska fattiga förhållanden och var van vid hårda tag. Han skulle nog skratta om Emil körde iväg och släppte ut MUSEN.

Konstigt att man kan bli så rädd för en liten mus. Jag visste inte att jag hade musfobi. Ute i naturen skulle jag inte reagera det minsta. Innan vi kom till Jemen var vi också beredda på att det skulle vara mycket småkryp av olika slag men det har knappt varit något alls, förutom alla kackerlackor i tvättstugan, och därför har jag på någotvis räknat bort att de skulle ta sig in i vårt hus.

Kankse blir detta en följetong. Inatt ska fällan upp. Imorgon vet vi hur det gick. Koppla upp er då och läs den spännande fortsättningen.

liten - Emil

På gudstjänsten förra fredagen talade jag med en skäggig amerikan +25 som läste teologi i Oregon, men som nu i sommar har tagit en sommarkurs i arabiska här i Jemen. När han fick reda på att jag var svensk berättade han om en grymt trevlig svensk som har pluggat med senaste året. Efter ett litet tag inser jag att den person han beskriver är - Lunte! - Andreas Lundén, tidigare ungdomsledare i Saron och arbetskamrat till mig under ett år (och för övrigt en väldigt skön kille). Världen är …

Vapenvila - Emil

Tittade på BBC-World idag, dagen efter vapenvilan i Libanon. Två reportrar i direktsändning, den ene i Beiruts södra förorter och den andre i Kyriat Shlma, en stad några hundra meter från den Libanesiska gränsen. Beiruts förorter: stora områden av höghus totalt sönderbombade. Massiv förstörelse. Bomberna hade orsakat stora kratrar i marken. Här och där gick människor och letade efter något som kunde härledas från deras tidigare hem. Kyriat Shlma: En affär hade blivit beskjuten av en raket. Skyltfönstret och delar av inredningen var förstörd. Det var något i bilderna som kändes – orättvist...

Civilbefolkningen led och dog på båda sidor om gränsen om kriget. Varje liv som mistes en tragedi. Samtidigt – bilderna visade med nästan kuslig tydlighet att de bägge sidorna inte drabbades lika. Frågar man människor i arabvärlden vem som vann kriget svarar nog de flesta Hizbollah. Själv tycker jag det känns absurt att tala om en vinnare i ett så fullständigt meningslöst krig. Men ska man utse någon stor förlorare så är det lättare. Det var civilbefolkningen i Libanon som förlorade sina hem och många gånger sina liv av en enda anledning: därför att de råkade bo i fel stadsdel.

Själv är jag tacksam för vapenvilan av rent egoistiska skäl. Sedan vi kom hit har man i en rasslig högtalare bara ett par meter från vår lägenhet spelat någon slags kampmusik för att stötta de Hizbollahtrupperna. Varje morgon mellan klockan sju och nio. Starkt. Musiken: någon slags blandning mellan tysk bompa-bompa och egyptisk smörpop. Vedervärdig i mina öron. Amos däremot, han sjunger med och lever sig in. Vad ska det bli av pojken, har vi närt en terrorist vid vår barm? I morse var det tyst. Äntligen.

Nasrallah

Idag har jag blivit klippt och rakad för 10 kronor. Rakad i salong, det var första gången i mitt 34-åriga liv. Vilken känsla att bara luta sig tillbaka och känna ett par omsorgsfulla händer som med hjälp av puder, krämer och kuddar(!) eliminerar varenda litet strå i mitt ansikte. Nåväl, i spegeln såg jag plötsligt en ung kille i väntsoffan. I sin skjortficka tar han fram ett fotografi som han skickar runt i salongen. Fotot går runt och de som ser det nickar uppmuntrande mot pojken. Slutligen hamnar fotot framför mig. Det är ett typiskt idolporträtt, ni vet ett sådant med lite halvsuddig bakgrund och ett typsnitt på texten som var vanlig på bröllopskort för tjugo år sedan. Fotografiet föreställer Nasrallah, Hizbollah-ledaren. (Nu sätter frisören rakkniven i halspulsådern på mig, tänker jag för mig själv …) Senare under dagen ser jag hur försäljare står längs med gatorna på stan och säljer afficher och bilder på samma Nasrallah. Det känns sorgligt på något vis. Kanske är det värsta med Israels övervåld i Libanon just nu att unga människor i arabvärlden vänder sig till de militanta islamisternas förenklade världsbild istället för att rikta sin energi mot sina egna ledare som förhindrar folkligt inflytande och välfärd? Det har sagts många gånger förut men är inte desto mindre sant: de militanta islamisterna i arabvärlden behöver inga egna rekryteringskampanjer just nu, denna rekrytering sköts redan alldeles utmärkt av USA och Israel.

Parabol - Emil

I tisdags kopplade vi in en liten parabol till lägenheten vilket gör att vi nu har möjlighet att se ca 240 satellitkanaler, de allra flesta arabiska. En grym timing på installationen eftersom vi i veckan har kunnat njuta av Friidrotts-EM i direktsändning via satellitkanalen Dubai Sport.

Idag har det varit damernas marathon och man blir nästan tårögd när man sitter i Jemen och ser de vackra bilderna från Göteborg. Nästan varenda meter de springer har man minnen ifrån: den där arbetsplatsen, den där restaurangen, den där korsningen.

Igår var det Superfredag. Vi hade laddat med Cola Light och nötter (GI) för en lång friidrottskväll. Vi slängde oss i längdgropen med Klüft, hoppade över häckarna med Kallur och badade i vattenhindret med Musse. Det var fest. Till sist var det dags för det som vi (jag) hade laddat för hela veckan: damernas höjdhopp. Det drog igång. Det var spännande. Men så plötsligt – när det äntligen började bli lite höjder – upphörde direktsändningen. Någon ansvarig på Dubai Sport hade bestämt sig för att damernas höjdhopp inte var tillräckligt intressant. Istället visades invigningen av Bundesliga. Antiklimax. Med facit i hand kanske man dock inte ska gräma sig för mycket.

En sann historia - Monika

En vän till mig har en jemenitisk kvinnlig vän, Sameera. I början av juni berättade min vän att den jemenitiska unga kvinnan skulle gifta sig – ett beslut som kom ganska hastigt på. Sameeras bror hade träffat en man från Oman på ett hotell. Efter att familjerna varit i kontakt med varandra beslutades det att Sameera skulle gifta sig med mannen från Oman. Så i juni gifte de sig och Sameera flyttade till Oman. Då började hennes mardröm.
Äktenskapet visade sig bestå av fysisk och psykisk misshandel och inget annat. Sameera fick bara ringa när mannen lyssnade så familjen i Jemen förstod först inte att något var fel. Sedan började de misstänka att allt inte stod rätt till. Eftersom hennes make kontrollerade hennes liv totalt så ljög familjen och sa att hennes mor varit med om en allvarlig bilolycka och att Sameera var tvungen att komma hem. Väl hemma uppdagades hennes mardröm.
Förutom sår på kroppen och själen hade mannen på bara en dryg månad gjort henne med barn och gett henne ett antal sexuellt överförbara sjukdomar. När hon fick mediciner mot sjukdomarna så dog fostret.
Trots allt har Sameera ändå tur som har en familj som vill ha henne tillbaka trots att hon redan varit gift. Vad ska hon göra nu? Kan hon gifta sig igen? Till omgivningen säger man bara att Oman var för varmt så att hon ville flytta hem. Också ett skäl för skilsmässa…

USA - Emil

I förrgårdagens avsnitt av ”God morgon världen” (Tack SR för att ni äntligen har lagt ut mitt favoritprogram som mp3-fil!) talade Cecila Uddén om den dubbla inställning som människor i Libanon ofta har till USA. En person Cecilia talade med beskrev USA som ”en ogudaktig nation”och ”Satan”, samtidigt som hans dröm var att få bo just i det landet: ”Där skulle man kunna ett värdigt liv”. Denna besynnerliga dubbelhet till USA känner vi ofta av här i Jemen när vi talar med människor. Man avskyr USA för dess arroganta utrikespolitik, för dess inblandning i Mellanöstern (Israel, Afghanistan, Irak, Saudiarabien) osv. samtidigt som man inget hellre skulle vilja än att flytta dit.

På planet från Frankfurt till San´aa via Kairo träffade vi flera egyptisk-amerikanska och jemenitisk-amerikanska familjer som bodde i USA men som skulle fira semester i sina hemländer. När man ser dessa människor och talar med dem slog det oss med vilken stolthet de beskriver sig som både amerikaner och som jemeniter/egyptier. Vad är hemligheten bakom att USA på många sätt verkar lyckas integrera människor från hela världen medan vi i Sverige ständigt misslyckas? Jag inbillar mig att en iranier-svensk eller en somalier-svensk inte med stolthet berättar för övriga flygpassagerare att de är ”svenskar” på sina semesterresor till sina hemländer. USA byggdes upp av en vision konkretiserad i en grundlag som skulle göra det möjligt för alla människor att känna sig som amerikaner, men vad håller Sverige samman? Små grodorna? Vemodet? Längtan till en röd stuga på landet? Brunbrända lintottar? Inte konstigt att det är svårt att bli svensk…

Alhamdudillah - Emil

När man möter någon i Jemen finns det en standardkonversation som alltid inleder samtalet:
- Salaam alejkom (Frid vare med dig)
- Wa alejkom salaam (Och frid vare med dig)
- Kejf allak (ung. Hur är läget?)
- Alhamdudillah (Lovat vare Herren)

Den sista hälsningsfrasen Alhamdudillah är själva eldprovet för den som vill lära sig arabiska. Det gäller att uttala frasen snabbt och självklart på ett liksom sjungande sätt. Tungan måste vara lös och ledig så den inte fastnar någonstans halvvägs i gommen. Den som just nu behärskar frasen bäst i vår familj är Amos. Men skam den som ger sig.

Tillbaka

Efter en underbar sverigesommar har vi nu återvänt till Jemen. Förstås med blandade känslor. Sorgligt att återigen lämna familj, vänner och svensk civilisation men samtidigt skönt att efter en sommar i kappsäck få packa upp sina väskor i ett hem, vårt hem. Och vi känner oss så priviligerade som får finnas i denna galna kultur.

Det mesta är sig likt. Lite varmare kanske. Och dammigare.