Vapenvila - Emil

Tittade på BBC-World idag, dagen efter vapenvilan i Libanon. Två reportrar i direktsändning, den ene i Beiruts södra förorter och den andre i Kyriat Shlma, en stad några hundra meter från den Libanesiska gränsen. Beiruts förorter: stora områden av höghus totalt sönderbombade. Massiv förstörelse. Bomberna hade orsakat stora kratrar i marken. Här och där gick människor och letade efter något som kunde härledas från deras tidigare hem. Kyriat Shlma: En affär hade blivit beskjuten av en raket. Skyltfönstret och delar av inredningen var förstörd. Det var något i bilderna som kändes – orättvist...

Civilbefolkningen led och dog på båda sidor om gränsen om kriget. Varje liv som mistes en tragedi. Samtidigt – bilderna visade med nästan kuslig tydlighet att de bägge sidorna inte drabbades lika. Frågar man människor i arabvärlden vem som vann kriget svarar nog de flesta Hizbollah. Själv tycker jag det känns absurt att tala om en vinnare i ett så fullständigt meningslöst krig. Men ska man utse någon stor förlorare så är det lättare. Det var civilbefolkningen i Libanon som förlorade sina hem och många gånger sina liv av en enda anledning: därför att de råkade bo i fel stadsdel.

Själv är jag tacksam för vapenvilan av rent egoistiska skäl. Sedan vi kom hit har man i en rasslig högtalare bara ett par meter från vår lägenhet spelat någon slags kampmusik för att stötta de Hizbollahtrupperna. Varje morgon mellan klockan sju och nio. Starkt. Musiken: någon slags blandning mellan tysk bompa-bompa och egyptisk smörpop. Vedervärdig i mina öron. Amos däremot, han sjunger med och lever sig in. Vad ska det bli av pojken, har vi närt en terrorist vid vår barm? I morse var det tyst. Äntligen.