Nasrallah

Idag har jag blivit klippt och rakad för 10 kronor. Rakad i salong, det var första gången i mitt 34-åriga liv. Vilken känsla att bara luta sig tillbaka och känna ett par omsorgsfulla händer som med hjälp av puder, krämer och kuddar(!) eliminerar varenda litet strå i mitt ansikte. Nåväl, i spegeln såg jag plötsligt en ung kille i väntsoffan. I sin skjortficka tar han fram ett fotografi som han skickar runt i salongen. Fotot går runt och de som ser det nickar uppmuntrande mot pojken. Slutligen hamnar fotot framför mig. Det är ett typiskt idolporträtt, ni vet ett sådant med lite halvsuddig bakgrund och ett typsnitt på texten som var vanlig på bröllopskort för tjugo år sedan. Fotografiet föreställer Nasrallah, Hizbollah-ledaren. (Nu sätter frisören rakkniven i halspulsådern på mig, tänker jag för mig själv …) Senare under dagen ser jag hur försäljare står längs med gatorna på stan och säljer afficher och bilder på samma Nasrallah. Det känns sorgligt på något vis. Kanske är det värsta med Israels övervåld i Libanon just nu att unga människor i arabvärlden vänder sig till de militanta islamisternas förenklade världsbild istället för att rikta sin energi mot sina egna ledare som förhindrar folkligt inflytande och välfärd? Det har sagts många gånger förut men är inte desto mindre sant: de militanta islamisterna i arabvärlden behöver inga egna rekryteringskampanjer just nu, denna rekrytering sköts redan alldeles utmärkt av USA och Israel.