Kulturkrock 1

Idag är jag upprörd! Jag och min kollega Robin, en kvinna från Kanada som är med på min kurs två timmar i veckan för att hon tycker att det är roligt med undervisning, tyckte att det skulle vara roligt att ta med de kvinliga lärarna hem till henne vid ett tillfälle. Då skulle de få se hur hon och hennes familj bor. Robin hade planerat att vi skulle diskutera vad man kan göra för att stimulera barn innan de börjar skolan. Detta är ett viktigt ämne i Jemen då man ofta “glömmer” bort sina barn när de fyllt två-tre år. De får ta vara på sig själv och ungås med syskon och grannbarn.

Idag på lektionen berättade kvinnorna att flera av dem inte kan följa med hem till Robin för att deras män eller fäder inte tillåter att de går hem till ett okänt hus. Några ansåg att det ligger för långt bort (vilket det inte gör eftersom flera av dem åker betydligt längre varje dag för att delta i kursen). Jag blev helt chockad! Tänk att inte få gå hem till någon som du känner för att resten av din familj inte känner till det hemmet. Jag blir så trött på den manliga dominansen i denna kultur!

Jag ringde till Robin och sa att vi fick avblåsa det hela och hon som ändå har bott här i sju år blev lika upprörd som jag. Men så pratade hon med en jemenitisk kvinnlig vän och fick rådet att köra som planerat. De som inte får komma får stanna hemma och de som får/kan/vill kan följa med och sedan berätta för de andra att det är ett helt normalt hem – trots att familjen är kristen… Vill någon ta med sin make eller pappa hem till Robin någon dag innan för att träffa Robin och hennes man så går det bra.

Så nu får vi se hur kvinnorna tar detta besked! Ska bli väldigt spännande att se hur många som följer med.

Jag har länge tänkt att lägga ut några länkar här på bloggen om en FN-undersökning från förra året som konstaterade att Sverige var det mest jämlika landet i världen medan Jemen var det mest ojämlika landet. Resultatet visar vilken kulturkrock vi befinnner oss i dagligen. Så läs och om du är kvinna i Sverige – gläd dig! (Det är inte Emil och jag på bilden, även om det är likt.)

Vardagsäventyr

Jagad av två hundar.
Fick en sten i ryggen kastad av en ouppfostrad slyngel.
Tänkte fula ord.
Mötte en skock på 200 getter.
Hälsade på två kameler.
Och överallt, oförstående människor i min väg som med stora gester uttryckte frågan: ”leich?” – varför? En bra fråga.
Ytterligare en löptur i Jemen.

Se vårt hus

Igår gjorde jag något jag inte trodde skulle vara möjligt. En god vän hade installerat programmet Google Earth till sin dator med vars hjälp man kan se fokuserade satellitbilder på hela jorden. Han ville förstås se hur vi bodde, så han sökte på Jemen och Taiz. Och via chatten lyckades jag ge honom en vägbeskrivning i denna nästan miljonstad så att han till slut hittade och såg vårt hus. Är inte det ett underverk så säg? Man kunde till och med, sade han, se bilarna på vår gata. Jag kan förstås inte göra samma manöver eftersom vi inte har bredband, men om ni bloggläsare har tillgång till bredband (och det gäller även faster Inger, det är lättare än vad du tror), ladda då gratis ner programmet Google Earth och lägg sedan in följande koordinater: 13°34'32.93'' N 43°59'49.94'' E Vi ska försöka blicka upp mot himlen de närmaste dagarna. Ser ni några blekansikten som vinkar upp mot kameran så är det antagligen vi.

Djurparkspinsamhet - Emil

I torsdags besökte vi Taiz djurpark och tittade bland mycket annat på deras relativt stora lejonsamling. Mer än trettio lejon lever inspärrade i var sin liten fyrkantig järnbur (knappt större än de svenska burhönsens) utan något sällskap och utan någon som helst stimulans. Vidrigt. Jag vill aldrig mer gå på zoo. Vi tvingades dessutom att betala 500 rialer (motsv. 20 SKr) i inträde för familjen istället för de 200 rialer vi betalade sist när vi var där. Tydligen hittade de på något slags turistpris för oss denna gång. Och pinsamt men sant, när vi gick där inne och tittade på alla påfåglar, chimpanser och förtryckta lejon, gick jag och grämde mig över att vi tvingades betala så mycket pengar. Kanske ett tecken på att vi bott i Jemen länge nog nu.

(Anledningen att vi åkte till djurparken var förresten att Amos så länge har talat om lejon att vi tyckte det var dags att han kunde få se några på riktigt. När vi väl kom dit var han dock mycket mer intresserad av att klättra på de öststatsliknande klarblåa parkbänkarna än att titta på själva lejonen. Barn är oförutsägbart coola.)

Idioter - Emil

Det finns mycket gott att säga om jemeniter, men om man ska vara lite försiktigt kritiskt kunde man uttrycka sig så här: många är lite gränslösa i sina relationer till barn. Det betyder inte att de inte gillar barn, tvärtom, det är bara det att deras kärlek ofta uttrycker sig på sätt som jag inte riktigt är van vid. Man älskar att reta barn (typ ta deras leksaker, kasta sten på dem) och inte sluta förrän barnet (läs: Amos) har gråtit en bra stund, gärna tio minuter. Och när man badar är barnen till för att skvättas på. Man ska försöka plask-crawla rakt över mig och min son och hoppa bomben från bassängkanten någon halvmeter ifrån en liten Amos som ligger och försöker flyta strax ovanför vattenytan med hjälp av sina små simkuddar. Kanske börjar jag bli gammal, men här blir det bara för mycket för mig. Idioter.

Bilder - Emil

I ett svagt ögonblick för några veckor sedan lovade jag Maria Baric att vi skulle publicera lite bilder från våra omgivningar. Så här kommer några. Tycker man att bilderna verkar vackra kan man klicka på dem för att få dem förstorade, och sedan trycka ut dem och rama in dem.








På den första bilden ser ni Ahmed, den tolvårige frukthandlare jag nyligen använde som exempel i en bloggpost.

Sedan ser ni en hemtam Amos på vår gata. Vi bor bara ett par meter från där han står, på andra sidan muren till höger.

På tredje bilden ser ni gatan igen, fast nu är kortet taget nerifrån. Missa inte det 3000 meter höga berget Saber i bakgrunden.

Sedan följer "chibsmannen" (chibs=pommes frites på arabiska). 50 meter från vår port står en man varje eftermiddag mitt på gatan med en ambulerande pommes-frites-station. Grymt goda pommes frites. Och jag har kvalifikationer att bedöma det. För 19 år sedan var jag handledare på McDonalds.

Och på sista bilden ser ni familjen Mattssons veranda och vår närmaste granne. Tittar ni ordentligt ser ni att det ser ut som om att en tratt hänger över muren. Vi trodde det var den närmsta moskeén som hade installerat en högtalare för att retas med oss, men vår vakt påstår att det var en trasig satellitmottagare.

Ett enkelt liv - Monika

Att bo i Jemen har både fördelar och nackdelar som ni säkert har förstått. Till nackdelarna hör att det är lite långt till familj och vänner i Sverige. Till fördelarna för enkelheten. För även om vissa saker är komplicerade i detta byråkratiska land lever vi ett enkelt liv här.

Vi äger inte många prylar (ur ett svenskt perspektiv i alla fall). Vi bor i en ganska liten lägenhet som PMU betalar hyran för. Nu har vi problem med kakelplattor som faller ner och genomruttna väggar men det fixar centret och dess alltiallo. Vi behöver inte oroa oss för varken kostnader eller kontakt med hantverkare. Det är ett enkelt liv.

Vi äger ingen bil. Vi bokar en bil när vi behöver den och betalar månadsvis för det vi kört. Vår alltiallo på centret kollar olja, tvättar bilarna och är även den som brukar se till att det finns bensin. (Fast det händer att vi tankar vi själva…) En av bilarna råkar dessutom vara en sprillans ny Toyota Landcruiser. Ett enkelt liv.

Vi har knappt lakan och handdukar så att vi kan byta. Istället får vi tvätta över dagen. Funkar alldeles utmärkt i detta varma klimat. Och det känns så enkelt.

Det konstiga är att jag slits mellan känslan av det är så underbart att slippa äga till en längtan efter allt jag vill köpa och äga när jag kommer till Sverige. Hur underbart det ska bli att konsumera. Tänk att kunna gå och köpa god ost i snabbköpet och inte som här bli rörd till tårar över att hitta goda grejer (en påse frysta jordgubbar, ett vitt formbröd med ägg i degen, en engelsk cheddar) i Aden, två och en halv timmas bilresa härifrån. Och jag som inte kände något större konsumtionsbehov när Amos föddes utan använde begagnat mest hela tiden drömmer nu om allt jag ska köpa: barnvagnar, kläder, roliga leksaker till båda Amos och den som vi ännu inte känner. Förhoppningsvis kommer konsumtionsbehovet att gå över och istället kommer längtan efter det enkla att komma tillbaka. Det känns bättre i längden att inte vara beroende av så många prylar, att försöka leva så enkelt som möjligt. Bara vi har köpt hus, bil, barnvagn, och nya sängar, nytt köksbord, nytt vardasgsrumsbord först. Sedan – ett enkelt liv.

Johanna - Monika

Skådespelerskan Johanna Sällström är död. Jag blir ledsen när jag läser rubrikerna. Jag vet inte varför för jag har knappt sett en film med henne och har ingen relation till henne. Minns henne lite svagt från Tre Kronor. Vet att jag sett Hans och Hennes. Men mycket mer än så är det inte.

Men ändå blir jag ledsen. Känner att vi var lika gamla. Det är nog det. Hon var till och med yngre än jag. Alla kändisar som dör är äldre än jag. Fram till nu. Jag börjar bli gammal. Det är nog därför jag är ledsen.

Så ser jag att hon dessutom hade en dotter. Mina graviditetshormoner leker flipperspel inom mig och jag blir ännu mer ledsen. Stackars flicka att förlora sin mor. Och så gråter jag lite och tänker på alla föräldralösa stackare över hela världen. Hoppas att mina barn inte behöver bli föräldralösa innan jag fyllt nittio.

Mutor i inom skolväsendet - Monika

Jemen är ett väldigt korrumperat land och detta kan göra mig väldigt arg. Alla säger att det är Haram! – synd! – men alla deltar i spelet.

Om en helt vanlig hederlig lärare vill byta från en landsbygdsskola till en skola i stan måste han eller hon betala enorma summor. För en kvinnlig deltagare handlade det om en summa större än sex månaders lön. Men hon hade inget val för hennes man krävde att hon skulle byta jobb. (Senare skilde hon sig från denna man…) Tyvärr hamnade hon på en pojkskola, visserligen central, men hon känner verkligen att hon inte trivs där så vill hon byta på nytt. Men troligtvis har hon inte råd.

De som sitter på ledande poster känner ju till och i högsta grad tjänar på systemet och placerar därför lärare på skolor där de tror att de inte ska trivas och därför vilja byta och då behöva betala till de personer som placerade dem där i första vändan. Ett elakt system.
Ett orättvist system! Haram. ”Men vad ska vi göra?” säger mina lärare.

Vad ska jag svara? Enda sättet att få slut på koruptionen är att alla bestämmer sig för att nu är det slut på mutor. Men det känns som ett omöjligt uppdrag – det finns alltid någon som kommer att vilja gå före i kön, betala en summa. Och det kommer alltid att finnas någon på andra sidan skrivbordet som vill ta emot kuvertet. Och skolväsendet är ju inte något undantag, detta förekommer inom alla delar av samhället.

De frågar mig hur det fungerar i mitt land. Och jag säger att mutor inte förekommer. De tror inte på mig. Är jag naiv? Förekommer det mutor i Sverige som jag inte inser?

Löparreflektioner - Emil

När man springer i Jemen blir man ständigt utsatt för att människor skriker. Det får man ta. Först är man ju vit i ett myller av bruna jemeniter, och till råga på allt promenerar man inte på deras slöa men samtidigt mycket stolta sätt – utan har bråttom och rusar. Det är två fel för mycket. Två standardfraser används när man skriker på folk som springer: “How are you?” eller “wahid ithnin wahid ithnin” (“ett två ett två”). Idag hörde jag dock två nya sätt att uttrycka sig. “I love you, I love you” skrek två män i min egen ålder. Det köper jag. Någon annan skrek “Ameriki, How are You?”. Det sitter kanske i ryggmärgen, trots att nästan varanda jemenit jag träffat under ett och ett halvt år i landet har varit otroligt trevlig och generös har jag ändå inte riktigt lust att förknippas med USA i den här delen av världen. Barnsligt. Jag log och sprang vidare.

Och sedan lyssnade jag på U2:s “Beautiful day” i någon slags remixversion. En riktig tempohöjare.

Ännu en klimatrapport

Fläkten i sovrummet har stått stilla i ett par månader men idag var det dags att dra igång den igen. Värmen är tillbaka.

Nutidshistoria

När vi kom tillbaka till Jemen efter sommaruppehållet i somras rasade kriget i Libanon. I varenda affär och i varenda taxibil satt bilder på Hizbollahs ledare Nasrallah. Sedan blev det presidentval och bilderna byttes ut mot Jemens korrupte president Saleh. Och därefter kom eiden och den forne irakiske diktatorn hängdes. Sedan dess kan man inte gå en meter utan att se den forne irakiske diktatorn Saddam på mellanöstern-pastellsuddigt vis blicka ut över människomassorna. (Antingen som den stolte Överbefälhavaren med militärmundering eller som den fromme Muslimen pekandes på Koranen.)

Och jag önskar så intensivt att människorna i den här delen av världen någon gång kunde få en bättre ledare att dyrka. Tänk en ny Mandela, jr King, Gandhi eller varför inte, snickarsonen från Nasaret?

Fattigdom - brist på frihet

I helgen träffade vi femton nigerianska fiskare som bodde tillfälligt i anglikanska kyrkan i Aden. Det jemenitiska företag de arbetar för har vägrat att betala ut deras löner de senaste sex månaderna vilket gör att de nu är fast på obestämd framtid i Jemen. Utan jobb, utan pengar för det jobb de utfört och utan pengar till hemresa. Och jag tänker, vilken tragedi. Att vara nigerian och befinna sig mot sin vilja i Jemen. I princip alla har familjer och barn i Nigeria. En skulle gifta sig runt jul. Men istället, stuck in Yemen.

Fattigdom är ett så mångdimensionellt begrepp och kan influera så många av livets områden, men visst är oförmågan att kunna styra över sitt liv en viktig del i detta begrepp. Att inte kunna välja livspartner, inte kunna välja yrke eller att inte ens kunna välja var man vill bo.

Varje gång jag och köper bananer (och det gör jag ofta) hos min tolvåriga frukthandlare runt hörnet som jobbar tolv timmar varje dag istället för att gå i skolan, påminns jag om detta: vad många människor i världen det finns som inte har något val.

Och då känner man sig så oerhört orättvist priviligerad.

På kvällarna satt nigerianerna och gjorde som så många andra skulle gjort i deras situation: slötittade på CNN. Men så klockan sju varje kväll kom avbrottet, explosionen, nämligen bönemötet. Och vilka bönemöten. Tänk er femton nigerianska muskulösa kroppsarbetare i åldrarna 25-35 år som vrålade ut sin desperation men också sin tacksamhet inför Gud, en ljudvolym utan dess like. Om de fromma engelsmän som planerade bygget av den anglikanska kyrkan i Aden för sisådär hundra år visste vad framtiden skulle ha i sitt sköte är jag inte säker på att de skulle fortsatt att bygga. Men härligt var det.