Muhammed - Emil

Igår var vi hembjudna till en av Monikas studenter, Muhammed och hans familj. Muhammed är i vår ålder och har en underbart söt dotter, Daqa, som nästan på dagen är lika gammal som Amos. Muhammed är sk supervisor för engelsklärare här i Taiz och är därför i jemenitiska mått otroligt duktig på engelska. Kul, för det betyder att man ju kan föra samtal på en annan nivå än ”What´s your name?”. Vi hade en mycket trevlig och lång dag tillsammans. Hans höggravida hustru hade lagat en sjudundrades lunch bestående av fisk, kyckling, ris, sallader, soppa, olika sorters efterrätter osv. Tyvärr fick jag inte tillfälle att tacka eller ens se henne, sådana är traditionerna här. Efter lunchen blev Monika hennamålad av Muhammeds fru och systrar. Det tog många timmar, men det var värt det, nu är hon om möjligt ännu vackrare än hon var innan… Under tiden som damerna umgicks för sig satt jag i mafragen och tuggade qat med Muhammed och hans kompis Adel och förde spännande samtal om politik och religion. Eller rättare sagt, de tuggade qat. De tog ett tag innan de förstod att de inte skulle kunna övertala mig att följa med in i qatdimmorna, men tillslut gav de upp. Två roliga händelser under dagen:
1. Jag frågade Muhammeds tolvåriga bror på engelska vad han hade för intressen. Han blev väldigt glad när han faktiskt förstod min fråga och svarade snabbt och glatt: ”Football, sex and english”. Han måste ha missat vissa ords betydelser …
2. Amos var på ett strålande humör hela dagen och fick på kvällen för sig att han skulle pussa varenda människa han kom åt på munnen. Muhammed och hans bror försökte förgäves vända och vrida på sina ansikten så att han istället skulle pricka deras kinder, men detta triggade Amos ännu mer och han formligen borrade in sin mun mot deras munnar för att kunna utdela riktigt blöta munpussar. Amos gapskrattade och den qatrusiga Muhammed såg alltmer besvärad ut. En fantastiskt rolig scen!

Bönens infrastruktur - Emil

Att Jemen är ett religiöst land har väl inte undgått någon läsare av denna blogg. Som kristen är det förstås ofrånkomligt att man ständigt jämför de två religionerna med varandra. Något som ofta slår mig är hur ”praktisk” och ”tydlig” islam som religion är. Muslimer har en bok att följa, Koranen, och denna bok är ofta väldigt konkret, ”hands on”, i frågor om hur man skall utöva religionen. Vi kan ta bönen som ett exempel, den viktigaste av de fem ”pelarna” i islam. I Koranen finns följande att läsa om bönen:
* Bestämmelser om när man ska be. Fem gånger om dagen på bestämda tider beroende på solens upp- och nedgång.
* Detaljerade bestämmelser om hur man ska tvätta sig innan bönen. Man får t.ex. vara noga med att inte glömma näsborrarna.
* Bestämmelser om vilka ord man ska använda när man ber, vilket håll man ska vara vänd emot och vilka kroppsrörelser man ska utföra under bönen.

Eftersom Koranen är så tydlig i fråga om bönen behöver man som muslim bara göra som det står, då kommer det att gå en väl. Detta i sin tur gör också att man kan inrätta ett helt samhälle efter denna typ av bön. Här i Jemen finns det en slags bönens infrastruktur som helt klart är fascinerande. Överallt finns moskéer. Är det dags att be när man är hemma går man till sin egen moské, men är man borta, arbetar, studerar, på resa, går man helt enkelt in i den moské som råkar ligger närmast. Vid de större restaurangerna utmed vägarna finns moskéer så att man kan planera in sina bönetillfällen i samband med att man t.ex. ska äta lunch eller gå på toaletten. Och det är stört omöjligt att glömma av när man ska be. Böneutropen från minareterna dundrar på med full kraft fem gånger om dagen och påminner människorna om att Gud är större (”Allahu Akbar”). Hela Jemen vibrerar av bön och har så gjort i mer än ett millenium. Imponerande.

Om islam är väldigt tydlig i frågor om det religiösa livet är kristendomen mer spretig och oförutsägbar. Som kristna har vi inte en bok att följa, snarare 66 stycken som till sin karaktär är väldigt olika och som ofta tycks säga emot varandra. Och vi följer heller inte Bibeln på samma sätt som muslimer följer Koranen. Snarare är Jesus vår religions centrum. Muslimer frågar sig: ”Vad säger Koranen?”, medan vi kristna kanske snarare ställer frågan: ”Hur skulle Jesus gjort?” Och denna fråga är inte alltid så lätt att besvara. Ni som har läst evangelierna vet att han inte alltid ger de mest konkreta och tydliga svaren …

Ibland kan jag vara avundsjuk på den praktiska sidan av islam. Tänk vad skönt att bara få göra som det är bestämt. Följa regelboken. Tänk om t.ex. alla svenskar bad gemensamt vid vissa fasta bönetillfällen, om det fanns kyrkklockor som dundrade inför varje bönetillfälle osv. osv. hur mycket mer skulle jag då inte be? Samtidigt känner jag mig ganska obekväm med religion när den blir alltför lagisk och regelmässig. ”Kristendom är inte religion, det är relation” fick jag lära mig när jag konfirmerades. För mig gäller den enkla sanningen fortfarande.

Avslutande reflektioner i denna redan allt för långa blogg:
* Jag känner plötsligt ett stort medlidande med alla religiösa muslimer som kommer till Sverige från muslimska länder. Det måste kännas tomt och fattigt att leva i ett land där den religiösa infrastrukturen är lika med noll och där man måste utveckla och utöva sitt religiösa liv på egen hand.
* Om den kristna kyrkan någon gång växer i Mellanöstern, in´shallah, hur ska då dessa nya kristna gestalta sin tro? Är det möjligt att ta med sig sådant man kan uppfatta som positiva element från den muslimska kulturen (t.ex. fasta bönetillfällen och fastemånaden (och kanske qat-tuggandet …)) och plantera dem i en kristen kontext? Kan man tänka sig någon form av messianska muslimer, precis som det i världen finns många messianska judar?
* Att muslimerna har en slags samhällelig vision av ett gott liv är helt klart (oavsett vad man sedan tycker om den visionen). Islam påverkar hela livet: lagstiftning, politiken, kulturen, sociala mönster och det religiösa livet. Översatt till min egen tro funderar jag över följande frågor: Hur ser en kristen samhällelig vision av ett gott samhälle ut? Finns det en sådan vision för hela livet eller är kristendomen idag alltför fokuserat kring frågan om själens räddning? Och kanske den viktigaste frågan: hur kan en kristen vision av ett gott samhälle gestaltas så att den blir generös och inklusiv snarare än dömande och exklusiv?

En stor dag

Idag har Amos kissat på pottan för första gången i sitt liv.

Simning - Emil

Varje söndag lunch åker jag och simmar tillsammans med en holländare och ibland några till i en av Taiz få utomhusbassänger. Det är varmt i Taiz just nu – uppåt 35 grader på dagarna - och det är därför helt underbart att åtminstone en gång i veckan kunna svalka sig i någorlunda svalt vatten. Vi simmar 1000 meter och åker sedan hem igen. Att utöva bassängsimning är något jag inte gjort på mer än ett decennium. Jag avskyr egentligen denna typ av simning. Fram och tillbaka, fram och tillbaka och fram och tillbaka igen – höjden av långtråkighet. Nu har jag däremot helt oväntat kommit att tycka att denna sorts simning är riktigt kul. Denna omsvängning beror enbart på en enda liten investering – ett par simglasögon. Vilken förändring!

Vi brukar alltid simma när det egentligen är stängt under lunchen. Min holländske vän pratar flytande arabiska och har lyckats ställa sig in hos poolchefen som gör ett undantag för oss. Nu i söndags var vi dock lite tidiga vilket gjorde att vi såg ett tiotal jemeniter bada. Det var en märklig syn. Männen, som var ungefär i min egen ålder, plaskade något hysteriskt och hade på sig en slags knallgula och knallgröna flytvästar. När jag såg dessa män på håll tänkte jag att de kanske var en grupp utvecklingsstörda på utflykt. Det dröjde flera minuter innan det slog mig att männen antagligen inte kunde simma. Detta bekräftades också när man tittade lite närmre på dem som badade. De som inte hade flytvästar höll sig över ytan genom att utöva någon slags sprattelsim, även i den djupare delen av bassängen. Det syntes mer än väl på deras rörelsemönster att de inte hade simskolans gedigna bröstsim i generna.

Det är lite synd (mycket synd!) att vi aldrig kan åka iväg hela familjen och bada. Kvinnor göre sig tyvärr icke något besvär på denna inrättning. Denna pool är liksom det mesta av det övriga offentliga rummet: gator, restauranger, caféer, frisörer(!), enbart till för män. Vill man vara lite elak så kan man gott jämföra denna diskriminering med apartheidsystemet i Sydafrika.

En bra vecka i Jemen - Emil

Det är en bra vecka I Jemen. Vi har besök av tre personer från Sverige som är här för att studera verksamheten: Monika och Kati från PMU (den svenska biståndsorganisation som samordnar projekten med SIDA) och Stefan, styrelseordförande för Sundsvalls pingstförsamling, den församling som ytterst sett är ansvarig för centret. Vi har haft konstruktiva samtal dagarna i ända och vi är tacksamma över att dessa våra tre gäster är så engagerade, kompetenta och trevliga. Dessutom har de sett till att vi nu har våra skafferier fyllda med sådana läckerheter som kaviar, tyskt rågbröd, knäckebröd, mörk choklad och örtté. Makalöst!

Jag har i samband med besöket också sagt upp mig från min lilla halvtidstjänst som lärare (för er som inte vet det har jag undervisat två svenska barn här på centret under förmiddagarna). Jag känner att jag varken har tålamod eller kreativitet nog att skapa en tillräckligt god undervisning under ytterligare ett år. Dessutom har jag insett att jag nu har ett window of opportunity att faktiskt lära mig ett nytt språk, arabiska. Från och med höstterminen kommer jag därför troligen att börja läsa arabiska på heltid på ett institut här i staden. Rent ekonomiskt tror vi att kommer att klara det så länge vi lever hyfsat jemenitiskt. Monika tjänar ca 6000:- i månaden och vårt boende behöver vi inte betala för. Beslutet att inte undervisa i höst känns helt rätt.

Att resa som en jemenit – Monika

De sista veckorna har jag verkligen övat mig i konsten att resa som en jemenit. När jag kom från Cypern så åkte jag långfärdsbuss från Sana’a till Taiz. Bolaget heter Yemitco och är ungefär motsvarigheten till Swebuss. Fast här måste du köpa biljetten innan, men du kan inte köpa den FÖR många dagar innan utan bara så där i lite lagom god tid. Detta innebar att jag inte kunde köpa biljetten innan jag reste, men jag kunde ju heller inte köpa den när jag kom tillbaka eftersom det då var försent. Lösningen var en kille som vårt center har som ombud i Sana’a – vi anlitar honom när vi behöver få vissa ärenden uträttade men som vi inte kan ta oss upp till huvudstaden för att göra själva.
Standarden på bussarna är förvånansvärt bra. När man lämnar in sitt bagage får man till och med ett kvitto som man sedan måste visa för att få sin väska igen när man kommit fram.
I början av resan var det lite tjoigt i bussen och jag förstod inte varför. Men så stannade vi efter redan en dryg halvtimme och jag trodde att det var dags för paus. Men icke. Tjoandet hade gällt att passagerarna, främst de manliga, ville köpa qat. En hel eftermiddag i en buss utan sysselsättning går ju inte för sig utan qat. (Men beroende är de inte…) Så vi stannade i en liten qat-by bestående av en massa skjul längs med vägen där de provianterade. Så delades plastpåsar ut av konduktören. (Bussen hade både en chaufför och en som kollade biljetter etc.) När man tuggar qat blir det nämligen mycket skräp av bladen och dessutom måste man spotta ut en grön sörja då och då som uppstår när man tuggar en stund på bladen.
Så vidare. Några minuter. Qat kräva nämligen en speciell dryck – läsk. Ju sötare desto bättre. (De finns olika skolor och vissa hävdar att man ska dricka te med massa socker i medan andra hävdar att man ska dricka läskedryck.) Så vårt nästa stopp blir en liten restaurang med kiosk där männen kan köpa det som de önskar. Själv blir jag bjuden på juice av en av de få som kan engelska på bussen. Och bjuden på qat. Och bjuden på qat. Och så lite qat. De kan inte tro på att jag aldrig provat och om det nu är sant att jag aldrig provat så måste jag ju genast ändra på denna tragedi i mitt liv. Jag får tacka nej många gånger under denna färd.
Under resan visas det film. Fars från Egypten. Jag förstår ingenting av språket men kan ana att det handlar om kärlek med förvecklingar och det såg ut att vara Susanna Reuter och Ulf Brunnberg i huvudrollerna. Eller motsvarande.
Medan männen glider in i qatdimman så glider jag in en sömn – jag har bara sovit några timmar på Dubais flygplats och är lite trött. (För övrigt blev jag väckt av minareterna när jag sov på flygplatsen. Minaretutrop INNE på flygplatsen. Allah finns överallt.)
Jag vaknar till när en familj med tre barn går på. Kvinnan får sitta bredvid mig och hon tar hand om de två minsta medan pappan sätter sig lite längre bak med äldsta sonen. Jag delar nu säte med tre individer. Men vi får plats. När jag vaknar igen så sitter kvinnan och håller på med något konstigt under sin slöja. Hon kräks. Inte ens då kan hon lyfta på slöjan. Det är ganska trång om benen för vi sitter precis bakom bakre dörren. Jag ser inte golvet men jag funderar på om hon har kräkts på golvet. Kanske på mina skor? På min ryggsäck med datorn i? Jag försöker trycka mig mot väggen när hon fortsätter kräkas. Nu har vi bara ett barn hos oss som hon försöker hålla samtidigt som hon manövrerar spypåse och slöja. Jag får ta hand om det lilla barnet, yngre än Amos, en stund så mamman kan kräkas färdigt.
När vi stannar för paus så får hon vatten och servetter av mig så att hon kan torka av spyfläckar på balton och slöjan. Men inte går hon ut och tar luft inte – för alla kvinnor sitter kvar i bussen. Jag lyckas i alla fall se att hon inte kräkts på golvet men doften är inte direkt god.
Resan ska normalt ta fem timmar men vi är en timme försenade till Taiz. Kvinnan har jag brevid mig ungefär häften av den tiden. Att hålla andan i tre timmar – försök det den som kan!
Några dagar efter min hemkomst åker Amos, Emil och jag till Aden för att få lite familjetid på stranden. Vi åker buss med samma bolag och denna gången var vi en timme försenad redan från början men i övrigt gick resan bra. Denna gång visades kvalitetsfilm från USA: en åttiotalsfilm med Bruce Lee i huvdrollen. Fantastisk är ordet. Inte konstigt att de känner en hatkärlek till USA.
Hem från Aden väljer vi att åka Peugot. Det heter pjudjoo på engelska och bigott på arabiska. Det är ett bilmärke så klart men här är det mer än så. Peugot är det vanligaste färdsättet mellan olika städer. Man beger sig till Peugotstationen och letar upp en bil som ska till den staden man vill åka till. Sedan väntar man på att ett antal till vill åka dit. När bilen är full så betalar man och så bär det i väg. Bilarna har tre platser där bak, fyra i mitten och tre där fram. I Jemen alltså, för i Sverige hade man suttit tre personer mindre i bilen. Vi betalar för tre platser och får det bakre sätet för oss själva så att Amos kan ligga och sova mellan oss hela vägen.
Peugoterna kallas i folkmun för ”flying coffins” – flygande likkistor – för att de kör väldigt snabbt. Och snabbt går det. Omkörningar i en hiskelig fart i mörker på dåliga vägar. Men har man bestämt sig för att åka en Peugot kan man inte sitta och vara rädd, man måste helt enkelt släppa det.
Vi satt tryggt där bak medan männen i sätet framför fick byta ställning då och då eftersom de alla fyra inte kunde luta sig mot ryggstödet. Där fram satt det två passagerare, en chaufför och dessutom chaufförens lilla son som följde med som bonus! Vi blev körda ända till porten för det visade sig att chauffören kände en svensk kille som arbetat här på centret några år.
Trots kräkande kvinnor, Bruce Lee och överfulla likkistor så känns det bra att inte alltid resa i egen bil. Det stora flertalet jemeniter har inget annat val än att resa precis så som vi gjort. Det är lätt att glömma bort det riktiga Jemen där vi sitter bakom våra murar och åker i våra fyrhjulsdrivna landcruisers. Men det är det riktigt Jemen vi vill se och uppleva och då får man ge efter lite på bekvämligheten ibland. (Men bara ibland!)
För att poängtera trafiksäkerhetsfrågan illustrerar jag denna blogg med en bild vi tagit i Aden för ett tag sedan. Den är dålig för den är tagen från en bil. Men jag tror att ni kan se att det är fyra (eller fem?) barn som sitter i en öppen baklucka. Det är ingen kombi och barnen har alltså inget sätt att ta sig in i bilen på. De blev överlyckliga när jag försökte fota dem och de vuxna i bilen skrattade glatt när vi körde om dem.
Kör försiktigt!

Gudstjänst - Emil

Fredag betyder gudstjänstdag för såväl muslimer som kristna i Jemen. Varje fredag förmiddag träffas vi, ett 60-tal vuxna personer och drösvis med barn, för en enkel kristen gudstjänst i närheten av där vi bor. Det är en fantastisk känsla att man trots att man kommer från så många olika håll i världen (här finns amerikaner, asiater, latinamerikaner, sydafrikaner, européer, australiensare osv) ändå har så mycket gemensamt. Folk i alla åldrar, men unga barnfamiljer dominerar stort. Och det är ganska fantastiskt att lyssna till vad alla dessa människor gör i Jemen. Här finns barnmorskan som kuskar runt uppe i bergen på de nästintill obefintliga vägarna med en Toyota Landcruiser och utbildar kvinnor i preventive healthcare, här finns bilmekanikern som utbildar handikappade jemeniter till att lära sig reparera bilar, här finns läkaren som utbildar jemenitiska läkare, här finns ingenjören som arbetar med att förse Jemen med färskt vatten osv.

Gudstjänsterna är reformert minimalistiska: 45 minuter lovsång, 35 minuter predikan (där vi just nu håller på att beta oss igenom Lukas evangelium), 10 minuter bön och sedan gemenskap kring ett bord på utsidan med iskall färgglad saft och söta kakor. Inga symboler (en symaskin brukar stå längst fram i lokalen …), ingen vacker liturgi, inga levande ljus, men helt okej ändå … Och i avsaknad av kyrkliga hierarkier och betalda tjänstemän får man göra allting själva. Var tredje månad skickas en lista ut där man får pricka för om man vill predika, leda lovsången, öppna grindarna, fixa fika eller sköta söndagsskola. Om man som vi glömde av att fylla i listan får man som straff ta det som blev över: jag och Monika blev uppsatta på att ha hand om söndagsskolan ett antal gånger under vårterminen, dels i gruppen 3-6 år och dels i gruppen 7+ år. Precis vad vi hade längtat efter … Som tur är jag också musikansvarig under ett antal gånger i vår. Då ska jag spela skiten ur dem.

Somnig - Monika

Dubai. Klockan ar kvart i tre. Pa natten. Om mindre an ett dygn ar jag hemma. Hurra!

Byebye Cypern - Monika

Så var det dags att lämna civilisationen. Om en dryg timme blir jag hämtad av taxin som ska ta mig till Larnaca, flygplatsen här på Cypern. Det har varit en väldigt lärorik vecka och jag har lärt mig massor om projekt och bokföring och alla dessa blanketter som man måste fylla i när man har bidrag från PMU och Sida. Viktigt att kunna så att allt går rätt till.
Det känns lite sorgligt att åka hem. Jag längtar väldigt mycket efter stora och lilla Mattsson, speciellt de sista dagarna så har jag fått tårar i ögonen när jag tittar på bilderna på Amos. Men det känns lite sorgligt att lämna civilisationen. Jag tycker om att det kör vanliga bilar på gatorna, att det finns caféer och restauranger, att folk förstår mig (i alla fall nästan) när jag pratar med dem och att jag kan ha på mig vad som helst (i alla fall nästan).

Nu längtar jag till nästa utlandsresa som blir SVERIGE! Vi får betala hemresan själva men vi känner att vi verkligen vill komma hem och träffa alla och visa upp Amos. Det behövs nog för att få ny kraft i arbetet. Vi räknar med att komma hem till midsommar och stannar i sex veckor. Emil och Amos kanske till och med kommer tio dagar innan mig. Kan ni gissa varför?

Internet - att ha eller inte ha - Monika

Internet är underbart. Själv sitter jag med en trådlös uppkoppling i en hotelllobby medan Emil sitter med en avgrävd kabel i Taiz. Således är min aktivitet osedvanligt hög denna vecka medan Emils är väldigt låg. Han är ju dessutom ensamstående pappa så han skulle ändå inte hunnit vara ute på nätet. (Kan tillägga att vårt surfande i Jemen kostar oss en smärre förmögenhet i jemenitiska mått mätt. Men vi tycker det är värt varenda rial att hålla kontakten med er alla. Tur att vi inte var volontärer för tio år sedan. Hade inte passat Mattssons.)

Amos och Monika på en strand i Aden

Haram!

Här i EU äter jag bacon. Oj vad gott! Som exil-jemenit frossar jag till frukost och finns det fläsk på lunch- eller middagsbufféen så tar jag det också. Och en Carlsberg har också slunkit ner. Haram! (Haram är det som är förbjudet inom islam, till skillnad från det som är Halal, tillåtet. Om jag pratar med mina studenter om något som vi i väst gör som de inte kan acceptera så säger de Haram!)

Monika med en av sina engelsklärare

Emil och Amos på ett berg utanför Ibb

Kolla höjdkurvorna!

Världens goaste kille!

Ute i den stora världen - Monika

Som ni har förstått vid det här laget så är jag på Cypern. Det är verkligen skönt att lämna centrets murar bakom sig och komma in i EU igen. Resan från Taiz till Cypern tog mig nästan 48 timmar: vid lunchtid i torsdags reste jag från Taiz tillsammans med Akram. Jag spenderade natten hos en indisk lärarinna i Sana’a – en mycket trevlig bekantskap! Hon är vän med familjen Scott där vi brukar bo när vi är i huvudstaden. Den här gången vad det fullt hos Scotts så de ordnade så jag kunde bo hos den andra familjen istället. Tidigt i fredags flög jag till Dubai. I Dubai bodde jag på hotell. Sedan vidare till Cypern tidigt på lördagsmorgonen.
När man bor i Jemen är man inte van vid lyx eller vid västerländska självklarheter. Det var därför jag grät när jag såg en Starbucks (något överdrivet men jag vill att ni förstår känslan). Dubai har väldigt många indier och detta gör att det är mycket cyklar på gatan – med ringklockor! Detta är en liten detalj som jag inte tänkt på att jag saknat i Jemen. I Taiz finns det inte många cyklar och de har inte några ringklockor. Tänk att man kan bli glad av det lilla ljudet!
I Dubai finns det shoppingcenter. Stora shoppingcenter. Också det är fantastikt när man bor i Taiz. Här hittade jag allt från Triumph-bh till Eccoskor. Inte för att jag köpte någon av de två produkterna för priserna var så gott som svenska. Men lite shopping fick jag gjort vilket gjorde gott i plånboken och själen. Det är kul att shoppa. Riktigt kul.
Och som den anglofil jag är blev jag också glad över att hitta en Marks & Spencer! De hade till och med en matavdelning där man kunde köpa engelska specialiteter. Lite svårt för mig att köpa med tanke på att jag skulle resa men några burkar pesto lyckades jag i alla fall få köpt. Det är något som jag saknat mycket i Jemen. (Jag ska se om jag kan köpa basilikafrö här på Cypern så kanske jag kan odla min egen basilika i en kruka på terassen hemma i Taiz. Sol har vi ju gott om.)
Dubai tror jag verkligen har mycket att upptäcka så om ni ska ut och resa och har tid att tillbringa några dagar där så ska ni ta chansen. Jag hann inte med så mycket förutom några shoppincenter och en tur till guldsoqen (guldmarknaden) och några gator runt omkring. Jag märkte snabbt att även på marknaden så var saker dyrare än i Jemen. En sjal som vi får ge cirka 30 kronor för i Jemen kostade minst det dubbla där, trots att det var exakt samma sjal. På flyplatsen fick man dubbla även det priset om man ville köpa.
Här på Cypern är det feststämning! Imorgon måndag så är det ”Green Monday” – den första dagen på fastan. Så för att festa ordentligt innan fastan har de haft karneval i en dryg vecka. Detta innebär att det är maskerader överallt. Det är både barn och vuxna som klär ut sig i riktigt fina kostymer. (Inga hemmagjorda snögubbar där inte.) Igår när jag kom till hotellet var det ett jättestort barnkalas med hundratals spindelmannen, prinsessor etc. Och på kvällen var det en stor fest för vuxna med ännu lite mer vågade kostymer: nätstrumpor och korta kjolar var inte ovanliga. Idag var det karneval genom gatorna i stan med latinska rytmer, välkoordinerade danssteg, välsydda kostymer och lastbilar med jättedockor på. (Kortegen släng dig i väggen…)
För att fira rejält att fastan ska börja är det i morgon stor buffé på hotellet. Denna dag brukar man samlas med sin familj och släkt för att riktigt äta sig mätt innan det är dags att dra ner på maten. Som tur är har vi helpension så imorgon kväll är det jag som frossar i bläckfisk, fetaost, oliver och allt annat grekiskt ni kan komma på. (Det tycks mig som om den cypriotiska maten är väldigt lik den grekiska men det kanske finns någon skillnad som jag ännu inte märkt.)
Och imorgon börjar också konferensen! Det är ju därför jag är här; inte för att shoppa, äta gott och gå på karneval. Utan för att lära mig bra saker som jag kan ta med mig tillbaka till centret så att vi kan göra mer gott för jemeniterna.

Jag har inte lämnat dem - Monika

Jag är på Cypern. Jag har alltså inte lämnat min man och son för evigt, men väl för tio dagar, då jag deltar i en konferens om projektlederi mm arrangerad av PMU. Igår var jag i Dubai. Jag grät när jag såg en Starbucks (för er som inte vet vad det är så är det världens kanske bästa kaffekedja). Jag tolkar det som om att jag nog är mer en i-landsmänniska än en u-landsmänniska.

Skylt - Emil

Idag när jag gick de ca 100 meterna till den lilla affär där vi brukar köpa havregryn, torrmjölk och glass, såg jag att de satt upp en skylt ovanför grannlokalen. Tydligen ska en ny slags restaurang eller café öppna. Och på skylten, hör och häpna: En kopp espresso och en croissant! Jag var tvungen att gå fram till och känna på skylten medveten om att synvillor är vanliga i den här värmen. Men inte. Skylten var äkta. Vad detta kan betyda har jag ingen aning om, men man kan ju i alla fall drömma ...

Vardagsliv - Emil

min fru har lämnat mig
jag står och diskar
det nya diskmedlet är oväntat bra
döm aldrig en YES-kopia på dess utseende
amos ligger och sover
naken
han kissade på sig
eller var det kanske hans far
som försummade ett blöjbyte?
nu kokar kaffet på spisen
nymalet jemenitiskt turkiskt kaffe
doften uppfyller rummet
ger mig hopp och ny kraft
utanför dörren
hörs de Allah-trognas mummel och klagan
det är fredag

En miss - Emil

Jag glömde förstås nämna den kanske viktigaste kosmopolitiska ingrediensen från Aden: En anglikansk kyrka. Kyrkan härstammar från den tid då Aden var brittiskt och har trots allt som hänt i Aden sedan dess fått stå kvar relativt intakt. Under kommunisttiden konfiskerades kyrkan och användes som vapenförråd men sedan ca 10 år tillbaka har lokalerna restaurerats och åter kommit den anglikanska kyrkogemenskapen till del. Idag samlar kyrkan varje fredag ett 25-tal människor från stora delar av världen. När vi firade gudstjänst där förra fredagen gjorde vi det med amerikaner, engelsmän, tyskar, nigerianer, etiopier, filippinare, koreaner och australiensare och en irakisk kvinna. Allt under brittisk anglikansk 1700-tals liturgi. Men några jemeniter var förstås inte närvarande. Och det kanske inte är så märkligt, skulle man som jemenit vilja konvertera från islam till kristendom riskerar man att dömas till lagens hårdaste straff: döden.