Att resa som en jemenit – Monika

De sista veckorna har jag verkligen övat mig i konsten att resa som en jemenit. När jag kom från Cypern så åkte jag långfärdsbuss från Sana’a till Taiz. Bolaget heter Yemitco och är ungefär motsvarigheten till Swebuss. Fast här måste du köpa biljetten innan, men du kan inte köpa den FÖR många dagar innan utan bara så där i lite lagom god tid. Detta innebar att jag inte kunde köpa biljetten innan jag reste, men jag kunde ju heller inte köpa den när jag kom tillbaka eftersom det då var försent. Lösningen var en kille som vårt center har som ombud i Sana’a – vi anlitar honom när vi behöver få vissa ärenden uträttade men som vi inte kan ta oss upp till huvudstaden för att göra själva.
Standarden på bussarna är förvånansvärt bra. När man lämnar in sitt bagage får man till och med ett kvitto som man sedan måste visa för att få sin väska igen när man kommit fram.
I början av resan var det lite tjoigt i bussen och jag förstod inte varför. Men så stannade vi efter redan en dryg halvtimme och jag trodde att det var dags för paus. Men icke. Tjoandet hade gällt att passagerarna, främst de manliga, ville köpa qat. En hel eftermiddag i en buss utan sysselsättning går ju inte för sig utan qat. (Men beroende är de inte…) Så vi stannade i en liten qat-by bestående av en massa skjul längs med vägen där de provianterade. Så delades plastpåsar ut av konduktören. (Bussen hade både en chaufför och en som kollade biljetter etc.) När man tuggar qat blir det nämligen mycket skräp av bladen och dessutom måste man spotta ut en grön sörja då och då som uppstår när man tuggar en stund på bladen.
Så vidare. Några minuter. Qat kräva nämligen en speciell dryck – läsk. Ju sötare desto bättre. (De finns olika skolor och vissa hävdar att man ska dricka te med massa socker i medan andra hävdar att man ska dricka läskedryck.) Så vårt nästa stopp blir en liten restaurang med kiosk där männen kan köpa det som de önskar. Själv blir jag bjuden på juice av en av de få som kan engelska på bussen. Och bjuden på qat. Och bjuden på qat. Och så lite qat. De kan inte tro på att jag aldrig provat och om det nu är sant att jag aldrig provat så måste jag ju genast ändra på denna tragedi i mitt liv. Jag får tacka nej många gånger under denna färd.
Under resan visas det film. Fars från Egypten. Jag förstår ingenting av språket men kan ana att det handlar om kärlek med förvecklingar och det såg ut att vara Susanna Reuter och Ulf Brunnberg i huvudrollerna. Eller motsvarande.
Medan männen glider in i qatdimman så glider jag in en sömn – jag har bara sovit några timmar på Dubais flygplats och är lite trött. (För övrigt blev jag väckt av minareterna när jag sov på flygplatsen. Minaretutrop INNE på flygplatsen. Allah finns överallt.)
Jag vaknar till när en familj med tre barn går på. Kvinnan får sitta bredvid mig och hon tar hand om de två minsta medan pappan sätter sig lite längre bak med äldsta sonen. Jag delar nu säte med tre individer. Men vi får plats. När jag vaknar igen så sitter kvinnan och håller på med något konstigt under sin slöja. Hon kräks. Inte ens då kan hon lyfta på slöjan. Det är ganska trång om benen för vi sitter precis bakom bakre dörren. Jag ser inte golvet men jag funderar på om hon har kräkts på golvet. Kanske på mina skor? På min ryggsäck med datorn i? Jag försöker trycka mig mot väggen när hon fortsätter kräkas. Nu har vi bara ett barn hos oss som hon försöker hålla samtidigt som hon manövrerar spypåse och slöja. Jag får ta hand om det lilla barnet, yngre än Amos, en stund så mamman kan kräkas färdigt.
När vi stannar för paus så får hon vatten och servetter av mig så att hon kan torka av spyfläckar på balton och slöjan. Men inte går hon ut och tar luft inte – för alla kvinnor sitter kvar i bussen. Jag lyckas i alla fall se att hon inte kräkts på golvet men doften är inte direkt god.
Resan ska normalt ta fem timmar men vi är en timme försenade till Taiz. Kvinnan har jag brevid mig ungefär häften av den tiden. Att hålla andan i tre timmar – försök det den som kan!
Några dagar efter min hemkomst åker Amos, Emil och jag till Aden för att få lite familjetid på stranden. Vi åker buss med samma bolag och denna gången var vi en timme försenad redan från början men i övrigt gick resan bra. Denna gång visades kvalitetsfilm från USA: en åttiotalsfilm med Bruce Lee i huvdrollen. Fantastisk är ordet. Inte konstigt att de känner en hatkärlek till USA.
Hem från Aden väljer vi att åka Peugot. Det heter pjudjoo på engelska och bigott på arabiska. Det är ett bilmärke så klart men här är det mer än så. Peugot är det vanligaste färdsättet mellan olika städer. Man beger sig till Peugotstationen och letar upp en bil som ska till den staden man vill åka till. Sedan väntar man på att ett antal till vill åka dit. När bilen är full så betalar man och så bär det i väg. Bilarna har tre platser där bak, fyra i mitten och tre där fram. I Jemen alltså, för i Sverige hade man suttit tre personer mindre i bilen. Vi betalar för tre platser och får det bakre sätet för oss själva så att Amos kan ligga och sova mellan oss hela vägen.
Peugoterna kallas i folkmun för ”flying coffins” – flygande likkistor – för att de kör väldigt snabbt. Och snabbt går det. Omkörningar i en hiskelig fart i mörker på dåliga vägar. Men har man bestämt sig för att åka en Peugot kan man inte sitta och vara rädd, man måste helt enkelt släppa det.
Vi satt tryggt där bak medan männen i sätet framför fick byta ställning då och då eftersom de alla fyra inte kunde luta sig mot ryggstödet. Där fram satt det två passagerare, en chaufför och dessutom chaufförens lilla son som följde med som bonus! Vi blev körda ända till porten för det visade sig att chauffören kände en svensk kille som arbetat här på centret några år.
Trots kräkande kvinnor, Bruce Lee och överfulla likkistor så känns det bra att inte alltid resa i egen bil. Det stora flertalet jemeniter har inget annat val än att resa precis så som vi gjort. Det är lätt att glömma bort det riktiga Jemen där vi sitter bakom våra murar och åker i våra fyrhjulsdrivna landcruisers. Men det är det riktigt Jemen vi vill se och uppleva och då får man ge efter lite på bekvämligheten ibland. (Men bara ibland!)
För att poängtera trafiksäkerhetsfrågan illustrerar jag denna blogg med en bild vi tagit i Aden för ett tag sedan. Den är dålig för den är tagen från en bil. Men jag tror att ni kan se att det är fyra (eller fem?) barn som sitter i en öppen baklucka. Det är ingen kombi och barnen har alltså inget sätt att ta sig in i bilen på. De blev överlyckliga när jag försökte fota dem och de vuxna i bilen skrattade glatt när vi körde om dem.
Kör försiktigt!