Bönens infrastruktur - Emil

Att Jemen är ett religiöst land har väl inte undgått någon läsare av denna blogg. Som kristen är det förstås ofrånkomligt att man ständigt jämför de två religionerna med varandra. Något som ofta slår mig är hur ”praktisk” och ”tydlig” islam som religion är. Muslimer har en bok att följa, Koranen, och denna bok är ofta väldigt konkret, ”hands on”, i frågor om hur man skall utöva religionen. Vi kan ta bönen som ett exempel, den viktigaste av de fem ”pelarna” i islam. I Koranen finns följande att läsa om bönen:
* Bestämmelser om när man ska be. Fem gånger om dagen på bestämda tider beroende på solens upp- och nedgång.
* Detaljerade bestämmelser om hur man ska tvätta sig innan bönen. Man får t.ex. vara noga med att inte glömma näsborrarna.
* Bestämmelser om vilka ord man ska använda när man ber, vilket håll man ska vara vänd emot och vilka kroppsrörelser man ska utföra under bönen.

Eftersom Koranen är så tydlig i fråga om bönen behöver man som muslim bara göra som det står, då kommer det att gå en väl. Detta i sin tur gör också att man kan inrätta ett helt samhälle efter denna typ av bön. Här i Jemen finns det en slags bönens infrastruktur som helt klart är fascinerande. Överallt finns moskéer. Är det dags att be när man är hemma går man till sin egen moské, men är man borta, arbetar, studerar, på resa, går man helt enkelt in i den moské som råkar ligger närmast. Vid de större restaurangerna utmed vägarna finns moskéer så att man kan planera in sina bönetillfällen i samband med att man t.ex. ska äta lunch eller gå på toaletten. Och det är stört omöjligt att glömma av när man ska be. Böneutropen från minareterna dundrar på med full kraft fem gånger om dagen och påminner människorna om att Gud är större (”Allahu Akbar”). Hela Jemen vibrerar av bön och har så gjort i mer än ett millenium. Imponerande.

Om islam är väldigt tydlig i frågor om det religiösa livet är kristendomen mer spretig och oförutsägbar. Som kristna har vi inte en bok att följa, snarare 66 stycken som till sin karaktär är väldigt olika och som ofta tycks säga emot varandra. Och vi följer heller inte Bibeln på samma sätt som muslimer följer Koranen. Snarare är Jesus vår religions centrum. Muslimer frågar sig: ”Vad säger Koranen?”, medan vi kristna kanske snarare ställer frågan: ”Hur skulle Jesus gjort?” Och denna fråga är inte alltid så lätt att besvara. Ni som har läst evangelierna vet att han inte alltid ger de mest konkreta och tydliga svaren …

Ibland kan jag vara avundsjuk på den praktiska sidan av islam. Tänk vad skönt att bara få göra som det är bestämt. Följa regelboken. Tänk om t.ex. alla svenskar bad gemensamt vid vissa fasta bönetillfällen, om det fanns kyrkklockor som dundrade inför varje bönetillfälle osv. osv. hur mycket mer skulle jag då inte be? Samtidigt känner jag mig ganska obekväm med religion när den blir alltför lagisk och regelmässig. ”Kristendom är inte religion, det är relation” fick jag lära mig när jag konfirmerades. För mig gäller den enkla sanningen fortfarande.

Avslutande reflektioner i denna redan allt för långa blogg:
* Jag känner plötsligt ett stort medlidande med alla religiösa muslimer som kommer till Sverige från muslimska länder. Det måste kännas tomt och fattigt att leva i ett land där den religiösa infrastrukturen är lika med noll och där man måste utveckla och utöva sitt religiösa liv på egen hand.
* Om den kristna kyrkan någon gång växer i Mellanöstern, in´shallah, hur ska då dessa nya kristna gestalta sin tro? Är det möjligt att ta med sig sådant man kan uppfatta som positiva element från den muslimska kulturen (t.ex. fasta bönetillfällen och fastemånaden (och kanske qat-tuggandet …)) och plantera dem i en kristen kontext? Kan man tänka sig någon form av messianska muslimer, precis som det i världen finns många messianska judar?
* Att muslimerna har en slags samhällelig vision av ett gott liv är helt klart (oavsett vad man sedan tycker om den visionen). Islam påverkar hela livet: lagstiftning, politiken, kulturen, sociala mönster och det religiösa livet. Översatt till min egen tro funderar jag över följande frågor: Hur ser en kristen samhällelig vision av ett gott samhälle ut? Finns det en sådan vision för hela livet eller är kristendomen idag alltför fokuserat kring frågan om själens räddning? Och kanske den viktigaste frågan: hur kan en kristen vision av ett gott samhälle gestaltas så att den blir generös och inklusiv snarare än dömande och exklusiv?