Tiggeri - Emil

Ramadan är barmhärtighetens månad och därför har tiggarna varit fler än någonsin under den senaste tiden. Överallt har det vimlat det av dem: på marknaden, på bensinstationer, vid affärer, moskéer och växlingskontor.

Tiggarna gör något med en. Man får en rent kroppslig förnimmelse av att något är sjukt i världen. Höjden av illamående fick vi för några dagar sedan i Aden. Vi hade köpt svindyr glass (med jemenitiska mått mätt) på Baskin´ Robins och gick emot vår helt nya Toyota Landcruiser. Mängder av tiggare omringade oss och försökte få oss att skänka några rialer. Vi gav inget till dem utan satte oss istället i bilen. De fattiga människorna omringade oss och började knackade på rutorna. Och där satt vi i vår nya bil och åt pistagechokladglass.

När jag har mött tiggare här i Jemen har det alltför ofta sett ut ungefär så här: Någon frågar efter pengar, jag låtsas inte se, personen går efter mig, jag famlar efter pengar och sticker några mynt eller någon sedel diskret i personens hand. Och jag har inte ens mött blicken på den som fick pengarna. Ett vidrigt beteende.

Jag har bestämt mig. De tiggare jag möter i framtiden ska jag åtminstone försöka se i ögonen. Oavsett om jag ger något eller inte. Och kanske också säga eller åtminstone tänka: Salaam alejkom wa rachmetullahi wa barakatå. Guds frid, nåd och barmärtighet önskar jag dig.

Demonråttan är fångad! - Monika

Medan vi har åkt runt Jemen med pappa och Barbro har råttan infångats här på centret! Vår granne fick nog av att höra den varje natt och beslutade att bryta upp sockeln till kökskåpen där hon var säker på att den höll till. Ett klister placerades ut på en kartong. Morgonen efter satt råttan där, enligt en säker källa så var den ”supersöt”. En stund senare fick den en sten i huvudet och var inte längre så söt. Mer platt. Vila i frid!
Jag hoppas att jag aldrig mer behöver skriva en råttblogg i hela mitt liv.

För mycket

Det är tur att vi inte ska stanna i Jemen förevigt, den uppmärksamhet Amos får är varken normal eller hälsosam. Kommer precis från en lekplats full med typ 500 jemenitiska pepparkaksbarn. Alla hänger över Amos samtidigt och vill klappa, krama, kolla, pussa, gunga, putta och prata. Vi känner oss nästan kungalika jag och lillpojken. Till slut blev det bara för mycket och vi åkte hem.

Skänk en slant… - Monika

Vi har fått ett rungande gensvar på min bön om pengar till kvinnofängelset. Givietvis överdriver jag men tack ändå till de två familjer som hört av er och sagt att ni gärna vill ge en liten eller stor slant för att hjälpa dessa kvinnor.
Så här gör man om man vill skänka pengar:
Insättning på Nordea kontonummer 3951 10 01582. Skriv Yemen-kvinnofängelset om det är dit ni vill skänka pengar. Vi stöder även andra människor så det är viktigt att skriva att man vill att det ska gå till just fängelset. Då kan vi se på kontoutdraget vart er gåva ska gå. Anonymt får ni gärna lämna en kommentar med er summa här på bloggen när ni satt in pengar så kan vi se hur mycket vi får ihop. (Det känns som om jag leder en gala på tv just nu….Skänk en peng och vinn en bil!)
Det viktiga är att ni ger! Tillsammans kan ni göra tillvaron lite enklare och lite drägligare för några som är mindre lyckligt lottade än vad ni är! Och ja, ni får skänka pengar även om ni inte mejlat mig...

Oförstående - Emil

Idag fick jag stryk i tennis av min svärfar. Visserligen med siffrorna 6-5. Men ändå. Han är 60+ och jag fortfarande en barnrumpa.

Jag förstår heller inte vad denna kunskap har på denna blogg att göra.

Kawkaban och konsten

Min pappa och hans sambo Barbro är på besök från Sverige och vi åker till den lilla staden Kawkaban. På 3000 meters höjd ligger den med utsikt vida omkring. Jag undrar om jag någonsin sett en sådan vacker vy som det är här uppifrån.
Staden omges av en ringmur och stadsporten hålls stängd varje natt för att hålla inkränktare borta. Det känns konstigt att leva på ett sådant medeltidssätt. Vem är fienden? Vem skulle vilja ta sig in här mitt i natten? Vad skulle de vilja göra mot invånarna? Och om man verkligen vill in verkar det ganska lätt att forcera muren som ser ganska risig ut på sina håll. Men inlåsta är vi när jag sitter och skriver detta på hotellrummet.
Hotellet är enkelt men charmigt. Lakanen ser ganska rena ut. Jag har bett om överlakan också för jag lider av en fobi (förutom min råttfobi) nämligen: hotellfiltsfobi. Jag klarar inte av att någon del av min kropp rör vid en hotellfilt. Jag måste ha ett lakan emellan. Jag ligger annars bara och tänker på vems fötter som har rört vid denna filt före mig. Vems lortiga buk och vems svettiga lår? Det är en riktig fobi och tänk er då hur jag kände det när jag gick in hotellrummet här och inser att de tycker att man ska ta filten direkt över sig på något otrevlig jemenitiskt vis. Huha! Men jag bad om extra lakan och det fick jag så nu känns det bättre.
Nu vet jag att ni alla tänker att ”vadå filt, ni pratar ju alltid om hur varmt det är i det där landet”. Men nu är vi lite längre norrut och på denna höjd är det riktigt kyligt. Vi som tidigare bara haft tjocka tröjor på oss enstaka tillfällen här i Jemen har nu fått klä på oss dubbla lager två dagar i rad. Amos är chockad men lycklig över att ha på sig långbyxor och en tjocktröja. Hade jag bara tänkt ordentligt så skulle jag tagit med mig strumpor också.
Mannen som har tagit hand om oss på hotellet är väldigt trevlig. Han är inte bara hotellanställd, han är också lärare samt driver en liten silver- och antikshop dit han drar alla hotellets gäster efter att han har visat dem runt staden. Detta mångssysslande är typsikt jemen. Man är aldrig bara en sak: man är lärare men också barberare, man är assistent på Swedish Center men också dataattärsinnehavare, man är president men också skurk…
Kawkaban är kanske en ganska genomsnittlig jemenitisk bergsby men är känd för en speciell sak: dess poesi. Vi fick upp ögonen för detta för bara en vecka sedan då vi läste om en Harvardprofessor i socialantropologi som tillbringat många år här i staden/byn för att dokumnetera poesin. Jag har ingen uppfattning alls om jemenitisk poesi men jag blir verkligen glad över denna kulturyttring. Litteratur i Jemen är inte en stor grej – överhuvudtaget har jag fått bilden att landet saknar kulturyttringar. Visst, det finns hantverk och en och annan roman men KONSTEN känns frånvarande. Kanske är konst en lyx som kräver en viss rikedom eller tillfredsställelse för att kunna produceras? Kanske kan man inte skriva poesi eller måla en tavla på fastande mage? Eller kanske är det så att jag tolkar konst utifrån ett västerländskt perspektiv och att konsten hela tiden finns här men att jag inte förstår dess närvaro?

Kvinnofängelset - Monika

Idag har jag än en gång besökt kvinnofängelset här i stan. Sorgliga människoöden som sitter inspärrade på en sorglig institution. Vårt center åker dit en gång var tredje vecka och det vi erbjuder tycks inte vara mycket: några deciliter juice, några deciliter mjölk, några ostbitar, en liten youghurt, en apelsin, en banana.en tvål, lite tvättmedel och en liten flaska schampo. Idag fick de dessutom lite extra ramadanlyx i form av kokosnötsolja till hår och hud. Inte mycket. Men för de inspärrade kvinnorna betyder dessa enkla gåvor att de kan äta sig lite mer mätta ikväll när kanonskottet skjuts i skymningen.

Idag hade vi fått felaktiga uppgifter om hur många kvinnor som fanns inspärrade så vi hade med oss för mycket grejer med oss. Det mesta kunde vi ta med tillbaka (t.o.m. mjölken har lång hållbarhet) men frukten var vi tvungen att ge bort. Alla barn i fängelset fick komma in och hämte en stor klase bananer. För en liten pojke som växt upp i ett fängelse i Jemen är glädjen över att stå med två kilo bananer i famnen obeskrivbar. Roligt att se några lyckliga ansikten i denna miljö! Även lite youghurt behövde vi ge bort – vi försökte se till att kvinnan som födde barn för två dagar sedan fick lite extra så att hon klarar av att återhämta sig efter förlossningen. (Hennes brott? Äktenskapsbrott – babyn tillhör en annan man än hennes make.)

Den här gången var det väldigt många flyktingar från Somalia och Etiopien där. De hade blivit tagna i hamnen i Hodeida då de försökte ta sig vidare till Saudiarabien med fraktfartyg. Eftersom de inte har papper på att de får vara i Jemen hamnade de i fängelset. Nu måste de betala för att bli släppta och få papper på att de får resa vidare till Saudiarabien. 15000 rialer förväntas de betala, ungeför 600 svenska kronor (men mer som 6000 i praktiken). Annars skickas de tillbaka till Etiopien om några veckor.

En del kvinnor är inte gravida när de kommer in i fängelset men blir tyvärr det medan de sitter där. Vakterna besöker kvinnorna och kvinnorna låter sig utnyttjas för att få en drägligare situation. Är du god vän med vakten kanske du får vissa privilegier som du inte skulle ha annars. Är det inte tragiskt att redan utsatta människor ska behöva förnedras och plågas ännu mer?

Tyvärr är fängelsearbetet som vi bedriver helt beroende av insamlade medel från omvärlden och nu börjar kassan sina. Kanske kan vi bara besöka dem några gånger till. Vad kan du göra för att förbättra kvinnornas situation? Skänk pengar! Mejla mig om du vill ge så kan jag berätta hur!

Fiffel

Som ni kanske minns var det presidentval här i Jemen för ett par veckor sedan. Den sittande presidenten Ali Abdullah Saleh, som suttit i 28 år, fick förnyat förtroende i ytterligare sju år.

En del kallar Jemen för det mest demokratiska landet i hela arabvärlden. Det säger kanske i så fall mer om diktaturerna i Mellanöstern än vad det faktiskt säger om Jemen. Okej, visst är Jemen är på väg mot demokrati. Men det går långsamt, långsamt, och nästan lika mycket bakåt som framåt.

Som ni kanske minns var det presidentval här i Jemen för ett par veckor sedan. En jemenit vi känner vägrade att rösta av en enda anledning: att han i tidigare val har arbetat med att fiffla med rösterna till den sittande politiska ledningens – läs presidenten och hans partis – fördel.

I senaste Yemen times – som för övrigt är en överraskande frispråkig tidning – fanns en artikel där det spekulerades kring hur Saleh – den sittande presidenten – några månader innan valet träffade sina rådgivare:

Saleh: Okej, nu är det två månader kvar till valet, och det börjar bli dags att fastställa det kommande valresultatet. Jag föreslår att jag kommer att få ungefär 96% av rösterna som jag hade i förra valet.

Rådgivarna: Nja, det är nog inte riktigt så klokt. Du vet, bidragsländerna i Väst, de kommer nog att tro att valet är uppgjort med en så stor majoritet av rösterna. De har ännu inte glömt Saddams 99%.

Saleh: Men ni menar väl inte att jag ska förnedra mig själv med lägre siffror? Vad ska folk säga om mig? Jag vet ju att jag är populär. Vad kan Väst ha emot det?

Rådgivarna: Nej visst gillar vi dig men du måste nog förstå att frågan inte är så enkel. Kan vi inte göra en kompromiss? Vi lägger oss så pass högt att du får en rungande majoritet bakom dig, samtidigt ser vi till att resultatet hamnar en bra bit ifrån 100-procentsgränsen så att det inte går att misstänka valfusk?

Saleh: Så hur många procent tänker ni att jag ska få?

Rådgivarna: Någonstans runt 75 procent.

Saleh: Bara 75%? Ni måste förstå att detta är oerhört förödmjukande! Det är tur att min far har gått hädan så att han slapp genomlida detta. Ett sådant resultat skulle ju inte bara drabba mig, det skulle ju drabba hela vår familj, ja hela vår klan och till och med hela vårt land. Men okej, jag köper det.

Och vad blev valresultatet när rösterna hade räknats? 77 procent av rösterna för den sittande presidenten.

Om vi får tro Yemen Times så är Jemen ännu ingen demokrati. Inte ännu.

Första stavgångaren i Jemen… - Monika

…är jag inte. Jag vet åtminstone en annan kvinna som går med stavar. Och nej, hon är inte jemenit utan holländare. Men låt oss anta att jag är den andra stavgångaren i Jemens historia. Ganska stort det med.
Min runda är lite begränsad, för att uttrycka mig milt. Eftersom man som kvinna inte kan gå klädd hur som helst och göra vad som helst så går jag min runda inne på området där vi bor. Inne på det LILLA området alltså. Ett varv tar 1,30 till 1,40 minuter att gå. (De som diskuterade löpning med Emil i somras vet att han springer samma runda på cirka 50 sekunder.) Ett stavgångspass för mig tar 45-50 minuter och då hinner jag trettio varv. Enformigt? Javisst, men jag brukar tänka att det i alla fall är mer variation än att springa på ett löpband. Och jag behöver motionen eftersom vi rör oss ganska lite i vår vardag här. Trettio meter till jobbet. Inga naturståk att promenera med barnvagn. Inget avstånd till busshållplatsen. Så stavarna är min sätt att hålla formen i vardagen.

Råttan är tillbaka - Monika

På allmän begäran är råttan tillbaka. Ja, inte för att jag har begärt det men ni där hemma verkar tycka att det är kul att läsa om mitt lidande så nu är han eller hon tillbaka i vårt kök. Eller, tillbaka är ju fel ord eftersom den första råttan dog. Men dess avkomling har återvänt, kanske för att hämnas.

Vår grannfamilj har flera nätter hört ljud som påminner om en råttas härjningar men de har inte kunnat se den i sin lägenhet. Deras slutsats har varit att den finns i innerväggarna. Härommorgonen fick jag återigen skrika på Emil då jag hörde tydliga råttljud i köket när jag gick upp med Amos. Tillsammans konstaterade vi att den troligtvis befann sig i väggen eftersom den inte syntes till.

Så igår, under vår lunch så hör vi den. Tydliga gnagande ljud. Dagtid!

Bakom vårt kylskåp är det en nisch som går in i väggen. Här är det ett hål som är täckt med galler. Varför detta hål är här vet jag inte men gallret är där för att stoppa otäcka djurs framfart. Vid förra råttbesöket för en dryg månad sedan var detta galler och väggen helt intakt. Våran hustomte konstaterade då att inga råttor kunde ta sig igenom gallret, men möjligtvis små möss.

Emil och jag drog fram kylskåpet och ser man på! Vid sidan om gallret har råttan gnagit upp väggen så att den nu kan ta sig ut i lägenheten. Smart liten rackare! Brevid gallret ligger det en stor brödbit som kvällen innan blivit liggande i vårt brödfat. Jag såg att den var borta på morgonen men tagit för givit att det var Emil som kastat den. Råttan hade lyckats släpa den till sin entré men inte lyckats att få med sig den.

Vi satte ut buren igår men idag var osten borta och buren tom. Jag har nu preparerat den med nu ost. Vi skulle ju kunna stänga till väggen och tänka att allt var frid och fröjd men det känns bättre att fånga råttan och sedan täppa till hålet.

Som jag skriver detta hör jag den gnaga!

Håll tummarna för god jakt.

PS. Frågan är bara hur vi ska döda den då vår hustomte inte är här nu under Ramadan. Några tips? DS