Tiggeri - Emil

Ramadan är barmhärtighetens månad och därför har tiggarna varit fler än någonsin under den senaste tiden. Överallt har det vimlat det av dem: på marknaden, på bensinstationer, vid affärer, moskéer och växlingskontor.

Tiggarna gör något med en. Man får en rent kroppslig förnimmelse av att något är sjukt i världen. Höjden av illamående fick vi för några dagar sedan i Aden. Vi hade köpt svindyr glass (med jemenitiska mått mätt) på Baskin´ Robins och gick emot vår helt nya Toyota Landcruiser. Mängder av tiggare omringade oss och försökte få oss att skänka några rialer. Vi gav inget till dem utan satte oss istället i bilen. De fattiga människorna omringade oss och började knackade på rutorna. Och där satt vi i vår nya bil och åt pistagechokladglass.

När jag har mött tiggare här i Jemen har det alltför ofta sett ut ungefär så här: Någon frågar efter pengar, jag låtsas inte se, personen går efter mig, jag famlar efter pengar och sticker några mynt eller någon sedel diskret i personens hand. Och jag har inte ens mött blicken på den som fick pengarna. Ett vidrigt beteende.

Jag har bestämt mig. De tiggare jag möter i framtiden ska jag åtminstone försöka se i ögonen. Oavsett om jag ger något eller inte. Och kanske också säga eller åtminstone tänka: Salaam alejkom wa rachmetullahi wa barakatå. Guds frid, nåd och barmärtighet önskar jag dig.