Kawkaban och konsten

Min pappa och hans sambo Barbro är på besök från Sverige och vi åker till den lilla staden Kawkaban. På 3000 meters höjd ligger den med utsikt vida omkring. Jag undrar om jag någonsin sett en sådan vacker vy som det är här uppifrån.
Staden omges av en ringmur och stadsporten hålls stängd varje natt för att hålla inkränktare borta. Det känns konstigt att leva på ett sådant medeltidssätt. Vem är fienden? Vem skulle vilja ta sig in här mitt i natten? Vad skulle de vilja göra mot invånarna? Och om man verkligen vill in verkar det ganska lätt att forcera muren som ser ganska risig ut på sina håll. Men inlåsta är vi när jag sitter och skriver detta på hotellrummet.
Hotellet är enkelt men charmigt. Lakanen ser ganska rena ut. Jag har bett om överlakan också för jag lider av en fobi (förutom min råttfobi) nämligen: hotellfiltsfobi. Jag klarar inte av att någon del av min kropp rör vid en hotellfilt. Jag måste ha ett lakan emellan. Jag ligger annars bara och tänker på vems fötter som har rört vid denna filt före mig. Vems lortiga buk och vems svettiga lår? Det är en riktig fobi och tänk er då hur jag kände det när jag gick in hotellrummet här och inser att de tycker att man ska ta filten direkt över sig på något otrevlig jemenitiskt vis. Huha! Men jag bad om extra lakan och det fick jag så nu känns det bättre.
Nu vet jag att ni alla tänker att ”vadå filt, ni pratar ju alltid om hur varmt det är i det där landet”. Men nu är vi lite längre norrut och på denna höjd är det riktigt kyligt. Vi som tidigare bara haft tjocka tröjor på oss enstaka tillfällen här i Jemen har nu fått klä på oss dubbla lager två dagar i rad. Amos är chockad men lycklig över att ha på sig långbyxor och en tjocktröja. Hade jag bara tänkt ordentligt så skulle jag tagit med mig strumpor också.
Mannen som har tagit hand om oss på hotellet är väldigt trevlig. Han är inte bara hotellanställd, han är också lärare samt driver en liten silver- och antikshop dit han drar alla hotellets gäster efter att han har visat dem runt staden. Detta mångssysslande är typsikt jemen. Man är aldrig bara en sak: man är lärare men också barberare, man är assistent på Swedish Center men också dataattärsinnehavare, man är president men också skurk…
Kawkaban är kanske en ganska genomsnittlig jemenitisk bergsby men är känd för en speciell sak: dess poesi. Vi fick upp ögonen för detta för bara en vecka sedan då vi läste om en Harvardprofessor i socialantropologi som tillbringat många år här i staden/byn för att dokumnetera poesin. Jag har ingen uppfattning alls om jemenitisk poesi men jag blir verkligen glad över denna kulturyttring. Litteratur i Jemen är inte en stor grej – överhuvudtaget har jag fått bilden att landet saknar kulturyttringar. Visst, det finns hantverk och en och annan roman men KONSTEN känns frånvarande. Kanske är konst en lyx som kräver en viss rikedom eller tillfredsställelse för att kunna produceras? Kanske kan man inte skriva poesi eller måla en tavla på fastande mage? Eller kanske är det så att jag tolkar konst utifrån ett västerländskt perspektiv och att konsten hela tiden finns här men att jag inte förstår dess närvaro?