Fotobevis - Emil

Precis så här glada är vi nuförtiden. Kanske lite väl mycket blå himmel på kortet men vi får skylla på att vi inte tog det själva. Själv ser jag att Monika inte har sina vigselringar på sig. Hmm ...

Kommentarer

Som ni säkert har sett ligger kommentarerna till bloggarna numera i små fönster som öppnas över själva huvudfönstret. Om det är någon som inte får upp dessa kommentarer nu, kanske pga en sk popup-blockerare, kan väl ni höra av er till mattssonemil@hotmail.com så får vi ändra tillbaka till det gamla läget.

Glädjeämnen - Emil

Några små glädjeämnen från veckan:
* Amos har lärt sig att titta på tv. Äntligen! Eftersom våra två jemenitiska tv-kanaler mest serverar koranenläsning och smöriga arabiska tv-serier har vi hittills serverat honom en enda film, för övrigt den enda vi har på vhs: Pingu. Jag och Monika hann dricka en hel kopp kaffe häromdagen utan att ha Amos klängande vid benen. Underbart!
• Vi har fått en beställning från amazon.com: Femte säsongen av ”Vita huset”, tionde säsongen av ”Vänner” på DVD, tre emergentböcker till Emil och ”Don´t sweat the small stuff” till Monika. Nu är kvällarna räddade. Fantastiskt kul!
• Jag har gått från Taiz, staden där vi bor, upp på berget Saber, 3008 meter över havet. Otroligt vacker tur som jag gjorde tillsammans med britten John och schweizaren Mathias. Överallt, otillgängligt på berget, ligger små byar som man måste traska till för att ha möjlighet att besöka. Folken i byarna är mycket generösa: på en enda dag hann vi med att bli hembjudna till inte mindre än fem olika hem på frukost, lunch, te, qat (men vi tuggade inte) och bröllop(!).

Till helgen (onsdag – fredag) har vi bokat en bungalow vid Röda havet. Det ska bli underbart att få lite sol, bad och stillhet.

Offerhögtid, musik och bröllop

Det är ordning och reda på jemeniterna för det mesta. Och det är väl inte så konstigt när:
• så gott som alla kvinnor har heltäckande svarta slöjor,
• en ensam man aldrig får umgås med en ensam kvinna såtillvida man inte är gifta
• det inte finns en droppe alkohol att få tag på,
• det inte finns en enda människa ute efter klockan 21.30
• många ser musik och dans som synd

Men så händer någonting: Stora Eiden, offerhögtiden. Hela samhället går in i någon slags kollektivt rus som nu har varat i snart tre veckor: Bilar tutar, fyrverkerier exploderar, folk är uppe på nätterna, priserna på getter mångdubblas, stadsborna flyttar ut på landet och det som är allra mest slående: man hör musik.

Jemeniterna verkar ha ett ganska splittrat förhållningssätt till musik: å ena sidan har man en oerhört rik musiktradition med den typiska arabiska sången och ouden, lutan, som bärande element. Å andra sidan verkar musik ofta vara förknippat med dans och förbjudna utlevelser vilket gör att den hamnar inom facket haram, synd. Det som verkar rättfärdiga musiken är att den ska spelas på bröllop. Då kan man både få musicera, sjunga och dansa. Och eftersom Stora Eiden är årets största bröllopstid, att jämföra med den svenska pingsten, hör man musik nästan överallt ifrån under denna tid. Hos vår närmste granne har det varit bröllop vilket gjorde att vi hörde brusande arabisk musik under nästan fem dygn i sträck ifrån deras våning. I all bröllopsmusik hör man också ständigt ett karaktäristiskt skrik som kompletterar sjäva låten, ni vet sådana där skrik man också kan höra i afrikansk musik och i svart gospel: man (kvinnorna) gapar ut så höga toner som möjligt samtidigt som man liksom rullar med tungan. Det låter ungefär som när man lekte indian som ung. Fräckt!

Bröllop är förövrigt en intressant företeelse i Jemen. Jag försökte mig på en enkel matematisk beräkning och kom fram till att en genomsnittlig jemenit säkert tillbringar tjugo gånger så mycket tid på att gå på bröllop som en genomsnittlig svensk. Det finns flera förklaringar till detta:
• alla som har möjlighet gifter sig. Samboförhållanden existerar överhuvudtaget inte,
• bröllopen varar mycket längre än de svenska, i genomsnitt fem dagar,
• släkterna är stora vilket gör att många blir bjudna,
• eftersom månggifte är tillåtet blir det höga vigseltal,
• eftersom skilsmässorna är vanliga(!) blir det mycket omgifte.

Eftersom jemeniter tillbringar så mycket tid att gå på bröllop och eftersom dessa verkar vara någon slags frizon för musik, dans och utlevelser kan man nog med all rätt säga att bröllopen är arabvärldens svar på västvärldens pubar och nattklubbar.

Mitt projekt ... del två

Nu har vi varit här i Jemen i snart två månader och än har jag inte börjat att undervisa. Jag skulle ha börjat igår den 21 januari men det blev inte så.

Som jag berättat tidigare så var vi på ett möte på Minister Education’s Office min första vecka här i Taiz. Det mötet gick väldigt bra och vi kom överens om att samarbeta: de skulle hjälpa mig att hitta lämpliga studenter till min kurs. De som klarade mitt uttagningsprov skulle få gå på kurs på arbetstid. Så långt allt väl.

Men för att denna överenskommelse skall fungera behöver vi upprätta kontrakt. Kontrakten har blivit skrivna och lästa. Men inte undertecknade. Så nu sitter jag här med en kurs som massor av lärare vill gå. Men som de inte kan gå p.g.a. byråkrati.

Om några dagar åker jag och vår assistent upp till Sana’a för att göra ett besök hos Monister of Education (Utbildningsministern!). Förhoppningsvis löser sig allt då och i så fall börjar jag att undervisa på lördag.

Visst är det skönt att vara ledig men jag har kommit till Jemen för att undervisa och då känns det konstigt att bara sitta och planera och planera men aldrig få genomföra mina lektioner.

Så nu hoppas jag att allt kommer igång…

Fortsättning lär följa.

Mera bön

När jag var och tränade i går kväll gick plötsligt gymföreståndaren ner på
knä på sin matta och tillbad Gud, detta trots att högtalarna - hans egna! - skrek ut
den senaste arabiska topplistemusiken. Jag blev klart imponerad och tänkte
som min första tanke: i det här landet skulle Morten trivas! (för er som
läser denna blogg och inte känner Morten kan jag ge er ett råd: försök att
lära känna honom, en grymt bra kille!)

Karta

Vi märker bland kommentarerna att det verkar råda en viss förvirring om var Jemen egentligen ligger. Här är en liten karta som kan råda bot på kunskapsbristen. Vi bor i Taiz, en stad som inte är utsatt på kartan men som ligger mellan huvudstaden Sanaa och kuststaden Aden.

Löpning - Emil

Lars Wingfors – löparkompis i Majornas IK (Vad kul att du följer bloggen förresten! Jag måste erkänna att jag saknar er och träningarna i Majorna mycket! Vem vet, vi kanske flyttar in till stan igen om några år, inshallah, då hoppas vi på bättre tider i dubbel bemärkelse … Skulle du sälja ditt hus så vet du var jag finns!) – frågar som en kommentar i en blogg hur det går att springa i Jemen. Svaret på arabiska lyder: schwe, schwe – så där. Jemeniter springer aldrig. Inte ens om det skulle komma en bil i trehundra kilometer i timman genom stan skulle en gående jemenit anstå sig till att springa en enda meter. Mycket hellre blir man överkörd. Min första löptur tog jag bara ett par dagar efter vi hade landat i Jemen. Det var fredagmorgon, jementernas helg och den bästa tiden att springa på. När jag kom hem från turen sade jag till Monika: aldrig mer! Folk stirrade något enormt: För det första, en västerlänning. De är som vi tidigare nämnt mycket sällsynta i Taiz. För det andra: någon som springer. När man istället kan sitta och tugga qat och ta det lugnt. Vilken idiot!

Sedan dess har jag framförallt sprungit på löpband på ett gym – gymmet – i centrala stan. Löpband är långtråkigt, det går inte att komma ifrån. För att bota min tristess kör jag något slags intervallprogram som byter fart sådär varannan minut. Nu ett litet bekymmer (får man skriva om ett i-landsproblem även i ett u-land?) Jag upplever ibland när jag springer att fötterna nästan slår upp från själva bandet. Det kan vara okej vid lägre farter, men känns riktigt obehagligt när man springer de snabbaste intervallerna i 18 km i timmen. Vad beror detta på? Min teori är att det har med själva frånskjutet i steget att göra. Om detta frånskjut inte riktigt har samma fart som bandets fart kanske det kan upplevas som att fötterna skjuter upp från bandet. Finns det någon annan som upplevt samma fenomen? Är det jag som springer fel eller är det kanske löpbandet som är slitet? Kan man göra någonting åt det?

För övrigt är jag inne i en mycket god fas när det gäller löpningen. Ungefär varannan dag springer jag i någon form. Dubai marathon www.dubaimarathon.org nästa januari är förhoppningsvis nästa stora utmaning. Någon som vill hänga på?

Saker jag saknar - Monika

Familj & vänner – vår bekantskapskrets här är verkligen begränsad. Hjälp! Vi har inga vänner att umgås med
Tystnad – här är det ett ständigt väsen av minareter, hundar, bilar, människor m.m.
Att få post – här kommer det nästan ingen post till oss förutom ett och annat julkort och försäkringskassan som undrar varför vi i hela fridens namn valt att bosätta oss i Jemen av alla platser på denna jord. Så skriv!
Mörk choklad – det finns visserligen choklad men bara de vanliga Twix, Bounty etc. Kanske går det att kobinera denna punkt med den ovan… Tänk kreativt!
Öppna ytor – Amos måste få springa av sig någonstans. Han har börjat att se vår stora altan som ett fängelse och skriker när vi stänger plåtdörren som hindrar honom att fly.
Barnrytmiken – Amos tycker inte att jag sjunger så bra nu när han är van vid skönare stämmor.
Espresso – Jemenitiskt kaffe är så där. Trots att det faktiskt är här som orten Mokka ligger. Vi kör snabbkaffe samt turkiskt.
Diskmaskin – det blir mycket disk när tre personer äter nästan alla måltider hemma…
Sushi
Att inte bo på ett inhägnat område
Vår soffa – här i lägenheten är det en hård soffa i ett hiskligt tyg. Men vi kanske ska klä om den.
Kakelugnen
BVC – vad väger egentligen Amos?
Toyota Yaris
IKEA
Kravmärkt – Hur många kycklingar kan man få plats med i en bur? Kom hit och räkna!
SVT – nu har vi visserligen fått en tv men de jemenitiska kanalerna tilltalar mig inte… kanske för att jag inte kan arabiska?
Kommunal barnomsorg – det är svårt att hitta en barnflicka här, men nu tror vi att det har löst sig.
Svensk välfärd
Lördag och söndag – det är konstigt att vara ledig på torsdagar och fredagar.
Gustjänster i Saron – nybyggaranda i all ära men det är skönt med välgenomtänkta gudstjänster också. Väldigt skönt.

Saker jag inte saknar – Monika

Kyla, snö, grått göteborgsväder – det är behagligt att aldrig behöva ha jacka och strumpor och det är underbart för Amos att kunna bada på altanen på eftermiddagarna
Ica maxis grönsaksdisk – marknaden här är fantastisk och billig.
Lokaltrafiken – debabarna, toyotabussarna, slår västtrafik alla gånger beträffande turtäthet och pris. Var femte sekund kommer det en (Emil har kollat klockan) och det kostar inte ens en krona. Möjligtvis är bekvämligheten något sämre…
Höga priser – det är skönt att känna att man kan unna sig saker och att man ändå har pengar kvar i plånboken.
Svensk egoism
Ständigt ringande mobiltelefoner
McDonalds
Maud Olofsson
Trafiksäkerhetsregler – konstigt nog har jag funnit mig tillrätta bland lösa ungar i bilen. Men när jag kommer tillbaka till Sverige blir det till att bli fastspänd igen…
Vardagsstress
Torka tvätt inomhus
Tighta kläder – visst kan man tala om att muslimska kvinnor är förtryckta men det är väldigt skönt att gå runt i stora klänningar också. Jag ser verkligen ut som stereotypisk missionär nuförtiden. Måste ha en personal shopper när vi flyttar hem.
Telefonförsäljare
Renlighetsmani – ständigt detta duschande, dammsugande, tvättande. Här är allt ändå skitigt för att det är så mycket damm så det är ingen idé att kämpa emot.

En tur upp till berget - Monika

Ovanför Taiz tronar berget Saber. Det är högt, riktigt högt, och vi ger oss iväg på en eftermiddagsutflykt tillsammans med de andra från centret.

Vägen upp är ganska nybyggd och väldigt fin – den har byggts med hjälp av pengar från Saudi Arabien. Stora trappor kantar den första biten. De är inte till för att gå i utan för att vattnet ska rinna ner när de stora ösregnen kommer under regnperioden. Då kommer det väldiga mängder vatten på en gång och det kan dra med sig lera. Nyligen omkom ett hundratal människor i ett sådant ”mudslide” utanför huvudstaden Sana’a. Men så här års regnar det inte – vi har inte fått en droppe sedan vi kom för sex veckor sedan. Så då använder man stentrapporna till att sitta på. Man kan ta med sig filt och kuddar och inreda sig en riktigt bekväm sittplats eller så slår man sig bara ned direkt på stenarna. Vid Ramadan och andra stora högtider så samlas det massa folk här för att fira tillsammans.

Längs med vägarna händer det att man ser barn som säljer vackra blombuketter. Blommorna har de plockat på berget eller så är de odlade på någon terassodling. Priserna är flytande för dessa buketter. Ofta dyker barnen upp när en bil med turister har stannat för att fotografera utsikten. Om du verkar ointresserad av att köpa ger de bort en bukett till dig som du givetvis tar emot eftersom den är en gåva. Men då vill de helt plötsligt ha pengar av dig för att du fått buketten. Vi lyckas i alla fall att köpa några buketter varav en blev oss mer eller mindre påtvingad. Buketterna är verkligen efterlängtade. Här på centret har vi ganska ont om blommor även om det växer en del buskar etc. Snittblommor kan man, vad vi vet, få tag i på ett ställe i stan men då är det dyrt. Ibland träffar man bergskvinnor på marknaden som säljer sina bundna buketter. De buketter vi köper av barnen är färgglada och vi känner oss nöjda – dels har vi fått lite färg till vårt hem och dels har vi gjort barnen glada genom att köpa buketter av dem. Det är inte speciellt dyrt heller, den största buketten kostar oss åtta kronor.

Upp på berget så är kvinnorna inte svartklädda som nere i stan. Här är det i stället glada färger och mycket mönster som gäller. De är oftast helt täckta så att bara ögonen sticker fram men det känns ändå befriande att slippa se alla dessa svartklädda kvinnor. Ofta bär de en stor halmhatt ovanpå slöjan som skydd mot solen. De bär vattendunkar på huvudet. En gång i tiden kanske det var krukor på deras huvuden men nu är det vanliga dunkar av plast.

Högre upp på berget hälsar vi på en familj. En äldre kvinna och hennes dotter är hemma. Dessutom är dotterns barn också där. Männen är borta någonstans – vi frågar inte var. Kvinnan som tidigare fått lite hjälp från centret bjuder raskt in oss kvinnor i sitt lilla hus och vi kliver in och får ett glas chai – te. Eftersom det inte är några män hemma så får Emil stanna utanför. Huset är väldigt mörkt. I första rummet hänger det en ensam glödlampa i taket men den är inte på trots mörkret. Kanske fungerar den inte, kanske drivs den av en generator som man bara kör vid speciella tillfällen. Säkert är i alla fall att det är frågan om pengar som gör att huset är mörklagt. Stora säckar i ett hörn: mjöl, ris och andra matvaror. Bor man uppe i bergen tar man sig nog inte ner till stan ofta, så handlar man så får det bli riktigt storpack… En tom gastub står på cementgolvet och på en liten kokplatta värmer de snabbt vatten så att vi kan få te. Vi bjuds ett bröd så vi bryter av en bit från den hårda kakan.

I det andra rummet så ligger det en filt över en stor del av det kalla cementgolvet. En ensam madrass ligger utslängd och där slår vi oss ned med våra teglas. Eftersom det bara är kvinnor hemma så är det inte så noga att dölja fötternas undersida – annars är fotsulorna inget man visar här. En stor hög med madrasser visar att detta inte bara är husets vardagsrum utan också husets sovrum. Det är ganska många madrasser, kanske åtta – nio stycken, så det är nog minst det antalet som bor i huset och sover i det rummet. En massa filtar fyller upp den ena fönsternischen och begränsar ljusinsläppet. Det blir kallt i bergen på natten – kanske under nollan. Till och med på eftermiddagen när vi är där är det kyligt och vi sätter för första gången sedan vi kom till Jemen på oss varma tröjor.

Familjens yngsta medlem heter Muhammed. Han är ett år och alltså lika gammal som Amos. Han får en boll som han rullar över golvet. Han ser väldigt tunn och liten ut. När jag lyfter upp honom känner jag att han nog väger mindre än hälften av vad Amos väger. Han luktar inte gott och kläderna han bär är smutsiga. På huvudet har han en stickad mössa som är väldigt vanlig på barn här. Det finns lite svenskt sjuttiotal över mössan och jag tänker att här bryr man sig nog inte om mode när det gäller barnkläder. Eller så är det just det man gör – även i Sverige är ju barnkläderna bruna nu för tiden.

Muhammeds mamma är bara arton år. Det är ungt, men hon har fler barn än Muhammed. Kanske fick hon sitt första barn när hon var fjorton. Nere i stan gifter man sig inte alltför ung nu för tiden men ute i byarna kan flickor bli bortgifta redan vid tioårsålder. När denna unga kvinna gifte sig vet jag inte och jag önskar verkligen att jag kunde arabiska så att jag kunde fråga henne.

Återigen ställs jag inför kontrasterna mellan mitt eget liv och andras liv. Vi har med oss en låda med kläder som familjen får. Den unga mamman frågar om det finns barnkläder i den men det gör det inte. Även om Amos inte är speciellt bortskämd när det gäller kläder eftersom han bara har ärvda kläder (vilket vi är så glada för, tack till mina systrar!) så inser man vilket överflöd han lever i. Blir något smutsigt sliter vi av honom det och sätter på något nytt. Muhammed har nog inte så mycket kläder att byta med och han får ha kläderna länge innan de tvättas. Hur de tvättas har jag ingen aning om men om vatten är en bristvara i stan så måste det vara ännu värre här uppe. Jag tänker att Muhammed ska få de kläder som Amos växer ur medan vi är här. Jag kan se lilla smutsiga Muhammed krypa omkring på en smutsig filt, på ett smutsigt cementgolv med en bamsetröja.

Vi hinner bara stanna en kort stund och de verkar lite ledsna över att vi ska gå. Vill ni inte ha mer te? Eller kanske kaffe? De är glada över att få besök och de är väldigt tacksamma över den hjälp de kan få även om det bara blir sporadiska besök.

Vi åker vidare. Förbi blomsterbarn, förbi kvinnor i färgglada kläder, förbi ett bröllopsfölje, förbi getter och åsnor. Vi stannar på en underbar liten restaurang där man sitter ute under vinrankor och murgröna. Nu är det riktigt kyligt. Under oss ligger Taiz och man ser hur stor och vidsträckt staden är. Medan vi sitter där blir det mörkt och lamporna tänds (i de områden där det inte är powercut). Staden är riktigt vacker sedd uppifrån. Berget är vackert sett nerifrån. Vi befinner oss mellan två världar. Det är den känsla vi bär runt på dagligen och där på restaurangen blir det så tydligt. Berg – stad. Sverige – Jemen. Rika – fattiga.

Åh, jag önskar verkligen att ni skulle få se allt detta.

Aden tur och retur - Monika

Aden tur och retur

Ungefär tjugo mil från Taiz där vi bor ligger Aden. Detta var Sydjemens huvudstad innan sammanslagningen i början av nittiotalet. Aden är en spännande stad – dess läge vid Arabiska havet med närhet till Indiska oceanen och Röda havet gör dess läge väldigt strategiskt för sjöfart. Hamnen har varit en av världens största men tyvärr har det osäkra läget i Mellanöstern i allmänhet och Jemen i synnerhet gjort att hamnen inte får besök av så många fartyg som den skulle kunna.

Aden är en mycket mer kosmopolitisk stad än Taiz, på grund av att staden varit under Brittiskt styte under en period på artonhundratalet. På nittonhundratalet kom istället influenserna öster ifrån då Sydjemen var kommunisktiskt.

I Aden kan man också hitta en anglikansk kyrka vid namnet Christ Church. Att hitta en kristen kyrka i Jemen är som ni säkert förstår inte lätt. Denna blir en given samlingspunkt för västerlänningar och de har ett gästhem i (!) kyrkan där man kan bo billigt under ganska bekväma former.

Adens klimat vid havet gör att det är varmare än i Taiz. Så här års är det behaglig värme på dagarna och på nätterna sover man bäst om man har luftkonditioneringen på. På sommaren är värmen nästan outhärdlig så då väljer man nog att åka någon annanstans.

Vi åkte dit för att fira nyåret med lite – eller mycket – sol och bad. Underbart! Att få lämna vårt center för några dagar betyder mycket. Vissa dagar lämnar vi knappt området även om vi givetvis får komma och gå som vi vill. Men än så länge har vi ingen egentlig bekantskapkrets utanför murarna så när vi går ut är det mest för att handla. Inte finns det några bra promenad stråk eller så vi behövde verkligen få komma till Aden.

Vi åkte tillsammans med den andra familjen i centrets Landcruiser. Resan ner tar drygt två timmar och går genom ett bergigt ökenlandskap. Längs med vägen räknade vi lätt till tio överkörda hundar. Kamelerna sprang snabbt över den torra terrängen. Bergskvinnorna gick längs med vägarna i sina färgglada kläder och sin packning på huvudet, kanske var de på väg till någon marknad.

I Aden badade vi, och så badade vi och så badade vi! Vi var på två olika stränder: dels Elephant Bay beach resort och dels Sheraton. Det är privata stränder så det kostar en slant att komma in. På Sheraton som är den dyrare av de två fick vi betala 1000 YR vilket motsvarar fyrtio svenska kronor. Ganska dyrt för ett havsbad – och då kan ni tänka tt det inte fanns många jemeniter på den stranden.

I Aden finns också den nyöppnade Aden Mall – ett gigantiskt köpcentrum som är finansierat av den kända mångmiljardären Al Saeed. I detta gigantiska komplex kan man köpa det mesta som man inte hittar någon annanstans. Emil köpte t.ex. Levi’s jeans för 240 kronor. Jag köpte en klänning för blygsamma 60 kronor. I centret finns det rulltrappa upp till andra våningen och som tur är finns det vakter som visar hur man ska åka – de flesta jemeniter har aldrig sett en rulltrappa förut. De flesta jemeniter kan inte heller köpa något på vare sig första eller andra våningen eftersom allt är för dyrt för dem.

Nyårsafton firade vi på en härlig kinesisk restaurang med namnet Ching Sing. Den har funnits på samma plats sedan femtiotalet och det känns verligen som om man kliver in i en annan värld när man går in genom dörrarna. Här åt vi tiorätters och fick njuta av hummer, räkor, jätteräkor, musslor, krabba m.m. En riktigt kulinarisk upplevelse som fick avsluta 2005. Amos sov sig tyvärr igenom hela måltiden så han fick inte smaka…

I Aden kände vi oss väldigt välbevakade. När vi körde in på Sheratons område fick vi till och med öppna motorhuven på bilen. På stranden var det ett kustbevakningsfartyg som låg ute till havs och skrämde bort alla båtar som närmade sig. Senare visade det sig att en tysk familj som i fyra dagar varit kidnappade men blivit släppta befann sig på hotellet just den dagen vi råkade vara där.

Innan vi lämnade Aden köpte vi glass på Baskin Robins. Underbar glass med massor av olika smaker. Priserna är närmast svenksa eller till och med över. Utanför glassbaren är det en kvinna som tigger pengar. En pojke dyker upp och får en slant. Kvinnan som nog tyckte att vi var hennes finansiärer blir sur och tar pengarna från pojken. Grymt men om det gäller att skaffa sig mat för dagen så skyr man kanske inga medel. Pengarna de bråkade om skulle inte ens gett dem en kula glass på Baskin Robins. Jemen är konrasternas land.

Gott nytt år till er alla.

In´shallah - Emil

Jag kommer säkert att få anledning att resonera lite djupare kring begreppet in´shallah i någon blogg framöver, men redan nu vill jag bara kort berätta att innebörden av detta begrepp ("om Gud vill") är en grundpelare i den jemenitiska folksjälen och i det jemenitiska samhällslivet. Så när kommer mitt mobilabonnemang att fungera? In´shallah. När kommer muraren och fixar badrummet? In´shallah. Varför kör en långtradare om en annan bil i en kurva så att vi måste gå ut med vår bil i diket för att inte bli överkörda? In´shallah. Den senaste veckan har Internet fungerat dåligt från centret. Man har t.ex. inte kunnat kolla sina mail på hotmail, besöka Handelsbanken eller ansluta till Skype (dn.se har däremot fungerat). Orsaken hittade vår arabiska sekreterare i tidningen idag: Tele Yemen har sålts till något franskt bolag varför vissa portaler på vissa servrar inte fungerar. När ska det fixas? Vad stod det i Tele Yemens annons? Jo, just det: In´shallah.