En tur upp till berget - Monika

Ovanför Taiz tronar berget Saber. Det är högt, riktigt högt, och vi ger oss iväg på en eftermiddagsutflykt tillsammans med de andra från centret.

Vägen upp är ganska nybyggd och väldigt fin – den har byggts med hjälp av pengar från Saudi Arabien. Stora trappor kantar den första biten. De är inte till för att gå i utan för att vattnet ska rinna ner när de stora ösregnen kommer under regnperioden. Då kommer det väldiga mängder vatten på en gång och det kan dra med sig lera. Nyligen omkom ett hundratal människor i ett sådant ”mudslide” utanför huvudstaden Sana’a. Men så här års regnar det inte – vi har inte fått en droppe sedan vi kom för sex veckor sedan. Så då använder man stentrapporna till att sitta på. Man kan ta med sig filt och kuddar och inreda sig en riktigt bekväm sittplats eller så slår man sig bara ned direkt på stenarna. Vid Ramadan och andra stora högtider så samlas det massa folk här för att fira tillsammans.

Längs med vägarna händer det att man ser barn som säljer vackra blombuketter. Blommorna har de plockat på berget eller så är de odlade på någon terassodling. Priserna är flytande för dessa buketter. Ofta dyker barnen upp när en bil med turister har stannat för att fotografera utsikten. Om du verkar ointresserad av att köpa ger de bort en bukett till dig som du givetvis tar emot eftersom den är en gåva. Men då vill de helt plötsligt ha pengar av dig för att du fått buketten. Vi lyckas i alla fall att köpa några buketter varav en blev oss mer eller mindre påtvingad. Buketterna är verkligen efterlängtade. Här på centret har vi ganska ont om blommor även om det växer en del buskar etc. Snittblommor kan man, vad vi vet, få tag i på ett ställe i stan men då är det dyrt. Ibland träffar man bergskvinnor på marknaden som säljer sina bundna buketter. De buketter vi köper av barnen är färgglada och vi känner oss nöjda – dels har vi fått lite färg till vårt hem och dels har vi gjort barnen glada genom att köpa buketter av dem. Det är inte speciellt dyrt heller, den största buketten kostar oss åtta kronor.

Upp på berget så är kvinnorna inte svartklädda som nere i stan. Här är det i stället glada färger och mycket mönster som gäller. De är oftast helt täckta så att bara ögonen sticker fram men det känns ändå befriande att slippa se alla dessa svartklädda kvinnor. Ofta bär de en stor halmhatt ovanpå slöjan som skydd mot solen. De bär vattendunkar på huvudet. En gång i tiden kanske det var krukor på deras huvuden men nu är det vanliga dunkar av plast.

Högre upp på berget hälsar vi på en familj. En äldre kvinna och hennes dotter är hemma. Dessutom är dotterns barn också där. Männen är borta någonstans – vi frågar inte var. Kvinnan som tidigare fått lite hjälp från centret bjuder raskt in oss kvinnor i sitt lilla hus och vi kliver in och får ett glas chai – te. Eftersom det inte är några män hemma så får Emil stanna utanför. Huset är väldigt mörkt. I första rummet hänger det en ensam glödlampa i taket men den är inte på trots mörkret. Kanske fungerar den inte, kanske drivs den av en generator som man bara kör vid speciella tillfällen. Säkert är i alla fall att det är frågan om pengar som gör att huset är mörklagt. Stora säckar i ett hörn: mjöl, ris och andra matvaror. Bor man uppe i bergen tar man sig nog inte ner till stan ofta, så handlar man så får det bli riktigt storpack… En tom gastub står på cementgolvet och på en liten kokplatta värmer de snabbt vatten så att vi kan få te. Vi bjuds ett bröd så vi bryter av en bit från den hårda kakan.

I det andra rummet så ligger det en filt över en stor del av det kalla cementgolvet. En ensam madrass ligger utslängd och där slår vi oss ned med våra teglas. Eftersom det bara är kvinnor hemma så är det inte så noga att dölja fötternas undersida – annars är fotsulorna inget man visar här. En stor hög med madrasser visar att detta inte bara är husets vardagsrum utan också husets sovrum. Det är ganska många madrasser, kanske åtta – nio stycken, så det är nog minst det antalet som bor i huset och sover i det rummet. En massa filtar fyller upp den ena fönsternischen och begränsar ljusinsläppet. Det blir kallt i bergen på natten – kanske under nollan. Till och med på eftermiddagen när vi är där är det kyligt och vi sätter för första gången sedan vi kom till Jemen på oss varma tröjor.

Familjens yngsta medlem heter Muhammed. Han är ett år och alltså lika gammal som Amos. Han får en boll som han rullar över golvet. Han ser väldigt tunn och liten ut. När jag lyfter upp honom känner jag att han nog väger mindre än hälften av vad Amos väger. Han luktar inte gott och kläderna han bär är smutsiga. På huvudet har han en stickad mössa som är väldigt vanlig på barn här. Det finns lite svenskt sjuttiotal över mössan och jag tänker att här bryr man sig nog inte om mode när det gäller barnkläder. Eller så är det just det man gör – även i Sverige är ju barnkläderna bruna nu för tiden.

Muhammeds mamma är bara arton år. Det är ungt, men hon har fler barn än Muhammed. Kanske fick hon sitt första barn när hon var fjorton. Nere i stan gifter man sig inte alltför ung nu för tiden men ute i byarna kan flickor bli bortgifta redan vid tioårsålder. När denna unga kvinna gifte sig vet jag inte och jag önskar verkligen att jag kunde arabiska så att jag kunde fråga henne.

Återigen ställs jag inför kontrasterna mellan mitt eget liv och andras liv. Vi har med oss en låda med kläder som familjen får. Den unga mamman frågar om det finns barnkläder i den men det gör det inte. Även om Amos inte är speciellt bortskämd när det gäller kläder eftersom han bara har ärvda kläder (vilket vi är så glada för, tack till mina systrar!) så inser man vilket överflöd han lever i. Blir något smutsigt sliter vi av honom det och sätter på något nytt. Muhammed har nog inte så mycket kläder att byta med och han får ha kläderna länge innan de tvättas. Hur de tvättas har jag ingen aning om men om vatten är en bristvara i stan så måste det vara ännu värre här uppe. Jag tänker att Muhammed ska få de kläder som Amos växer ur medan vi är här. Jag kan se lilla smutsiga Muhammed krypa omkring på en smutsig filt, på ett smutsigt cementgolv med en bamsetröja.

Vi hinner bara stanna en kort stund och de verkar lite ledsna över att vi ska gå. Vill ni inte ha mer te? Eller kanske kaffe? De är glada över att få besök och de är väldigt tacksamma över den hjälp de kan få även om det bara blir sporadiska besök.

Vi åker vidare. Förbi blomsterbarn, förbi kvinnor i färgglada kläder, förbi ett bröllopsfölje, förbi getter och åsnor. Vi stannar på en underbar liten restaurang där man sitter ute under vinrankor och murgröna. Nu är det riktigt kyligt. Under oss ligger Taiz och man ser hur stor och vidsträckt staden är. Medan vi sitter där blir det mörkt och lamporna tänds (i de områden där det inte är powercut). Staden är riktigt vacker sedd uppifrån. Berget är vackert sett nerifrån. Vi befinner oss mellan två världar. Det är den känsla vi bär runt på dagligen och där på restaurangen blir det så tydligt. Berg – stad. Sverige – Jemen. Rika – fattiga.

Åh, jag önskar verkligen att ni skulle få se allt detta.