De riktiga hjältarna - Monika

Förra veckan följde jag med en av mina kursdeltagare, en s.k. inspektor på två skolbesök.

Den första skolan vi besökte heter Mohammed Ali Othman och är den första privatskolan i Taiz, och en av de första i hela Yemen. Undervisningen sker på engelska redan från det att barnen går i ”nursery”, vilket de kan börja i fyraårsåldern. Sedan kan man gå hela skolgången via kindergarten, primary school och slutligen secondary school på samma skola. Kostnaden är någonstans mellan två- och tretusen dollar per år vilket är otroligt mycket pengar här i Yemen. En trafikpolis tjänar cirka 100 dollar i månaden, och en lärare knappt 200 dollar. Så för de yrkesgrupperna skulle alltså inte en årsinkomst räcka till att sätta ett barn i den skolan. Föräldrarna till barnen måste ha viktigare jobb. Kanske är det också möjligt att få rabatt om man arbetar inom Al Saids företag. Detta är Taiz stolta son – en ”selfmade man” som på egen hand har skapat ett imperium som tillverkar bl.a. kex, juice och plastartiklar och som exporteras till minst 25 olika länder. Det är nämligen han som äger skolan sedan några år tillbaka. Han är väldigt mån om sina anställda och jag kan tänka mig att högre tjänstemän kan få skolrabatter som en löneförmån.

Skolan har totalt nästan tusen elever och det betraktas som en ganska medelstor skola här i Yemen. Det som är ovanligt är att man har alla årskurser på samma ställe för de har man inte på de kommunala skolorna.

På Mohammed Ali så är klasserna små – en engelsklektion jag besökte bestod bara av 14 flickor i sista årskursen. Fjorton är en lyxigt liten klass även ur svenska mått mätt. Klasserna är för det mesta bestående av både pojkar och flickor vilket heller aldrig sker på kommunala skolor. Men här är det föräldrarna som vill ha det så. Ibland har man dock varit tvungna att dela på klasserna eftersom det blir lite oroligt i de högra klasserna om man har både pojkar och flickor i samma klassrum.

På denna skola har man skoluniformer precis som på de vanliga skolorna. Flickorna bär en grå balto med en vit sjal. Pojkarna har vit skjorta och grå byxor. Det som skiljer från de flesta tonåringar jag sett här är att man gör sitt bästa för att se lite personlig ut. Killarna har lite olika tröjor och jackor över sina enkla skjortor. En del har till och med vågat sig på annorlunda byxor som ändå håller sig inom skolfärgen. Några tjejer bär något över sin balto: en jeansjacka eller kanske en munkjacka, gärna lite insvängda. Skorna ser också ovanligt trendiga ut. Man kan se skillnad på deras sjalar också, trots att de alla bär vitt. Olika strukturer i tyget. De glänser olika mycket. De är knutna på lite olika sätt. Säkert kan ett tränat öga se trender även här men för mig blir det bara varianter på temat. En sjal är en sjal är en sjal. Inne på skolan får eleverna inte täcka sitt ansikte men de äldre flickorna knyter säkert på sig sina lithmor och döljer sig när de går hem.

Att bedriva all undervisning på engelska är givetvis bra – eleverna är duktiga på engelska i detta land där de flesta inte talar speciellt mycket engelska och än mindre läser och skriver engelska. (Kom ihåg att ungefär hälften av Yemens befolkning är analfabeter. Att lära sig engelska är något nytt för den yngre generationen. Den äldre generationen har fått vara tacksamma om de fått undervisning över huvud taget.) Men eleverna är ändå inte så duktiga som man kan tro. Det måste vara svårt för dem att tillgodogöra sig all kunskap inom de olika ämnen när undervisningen sker på ett främmande språk. Tänk matte, fysik, historia etc. om man inte riktigt behärskar språket. Går inte kunskapen förlorad då? Jag är inte säker på att man gör eleverna en tjänst när man låter alla undervisning ske på engelska från det att de är små.

Lärarkåren är blandad: en del jemeniter men också paktistanksa, indiska och till och med irländska lärare arbetar på skolan. Rektorn är just nu ute och reser för att försöka skaffa fler utländska lärare till skolan. Lönen lär vara otroligt bra: en lärare kan tjäna 2000 dollar i månaden vilket är mer än Emil och jag tjänar tillsammans. På 200 dollar lever man gott i Jemen.

Eleverna läser förutom den vanliga engelskkursen som alla jementiska elever läser också en kurs för att klara av den internationella examen IGSCE. Att ha en internationell examen som visar på deras engelskkunskaper är mycket viktigt då många av dessa elever säkert kommer att studera utomlands. Har deras föräldrar råd att sätta dem i denna skola har de säkert stora planer för sina barn.

Den andra skolan jag besöker är Martyr Ne’ama Rassam. Skolan är uppkallad efter en mycket populär kvinnlig rektor som dog i en bilolycka för sex år sedan. Det är den största flickskolan i Taiz: tretusen flickor på förmiddagen och tretusen på eftermiddagen. Alla identiskt klädda i beige balto och vita sjalar. Inte heller här täcker man ansiktet i skolan. (Förutom när jag ska fota då en del väljer att knyta på sig sin lithma.) Det kan bero på att de är så många att jag inte ser de enskilda människorna – men här har jag svårt att se de individuella dragen i klädstilen som jag såg på Mohammed Ali. På en av lektionerna jag besöker sitter det dock två flickor med svarta sjalar. De sticker ut. Jag frågar Fawzia, inspektorn jag är där med, varför de bär svart. Hon säger att de kan ha sorg i familjen eller så har de helt enkelt bara glömt. Innan vi lämnar salen så frågor hon dem högt inför hela klassen varför de bär svart. De båda flickorna svarar generat att de glömde de vita då de försenade sprang till skolan. Då vi stängt dörren till klassrummet säger Fawzia att de minsann kommer att bli bestraffade för detta. Vad bestraffningen består i denna gång vet jag inte, men kroppslig bestraffning är inget ovanligt i skolorna.

Här på Ne’ama Rassam är det inga små klasser. De flesta grupper består av drygt åttio elever som sitter ihoptryckta i ett litet klassrum. Tre flickor delar på en bänk gjord för två. Är flickorna dessutom i de övre tonåren ter sig bänken väldigt liten. De får trycka in knäna under den. I en klass är de bara fyrtio: detta är flickor som anses vara speciellt begåvade i engelska och därför har man valt att ge dem extra stöd i form av mindre grupp storlek. (Antagligen är Björklund skolborgarråd här utan att jag vet om det.)

Klassrummen är mörka: först när jag kommer så beror det på att det är strömavbrott men sedan när strömmen kommit tillbaka ser jag att det inte gör stor skillnad. Det finns bara några enstaka lampor i taket och de lyser inte upp tillräckligt. Fönstrena är öppna för att släppa in luft men solen når inte riktigt in. Skumrask är det ord som dyker upp i mitt huvud. Eftersom fönstrena är öppna är det ganska mycket oljud som strömmar in. Eleverna får anstränga sig för att höra läraren och sina kamrater. Den svarta tavlan består i de flesta klassrum av en målad ruta direkt på väggen. Jag sitter längst bak och tycker att det är svårt att se vad lärarna skriver. Då är det ändå ett språk som jag behärskar. Mycket av undervisningen består av att kopiera det som skrivits på tavlan och jag tänker att det måste vara lätt att skriva fel, och att sedan lära sig fel, och att sedan svara fel när man blir förhörd. Arbetsmiljön är alltså inte den bästa.

Men trots miljön så lyckas lärarna lära ut engelska till flickorna. Och flickorna vill ta emot det som lärarna har att ge. ”Teacher, teacher, teacher” hörs ständigt när läraren ställt en fråga. ”Only your fingers, not your voices” uppmanar läraren. Och flickorna sträcker upp händerna till skyn och skakar på hela armen. De längst bak ställer sig halvt upp i bänkarna för att verkligen visa att de vill svara på frågorna. Har man bara fyrtio minuter på sig så är det inte lätt att hinna ge ordet till alla åttio eleverna. Eleverna vet detta och tänker att det gäller att stå på sig om man vill visa vad man kan.

”These are the real heroes” säger Fawzia när vi lämnar skolan. De på Mohammed Ali gör ett bra jobb men det är här de riktiga hjältarna finns. De som kämpar på utan resurser. Inga bandspelare. Inga videoapparater. (Ibland finns det inte ens eluttag i klassrummet så det hjälper inte att ta med sina egna apparater heller.) Alla elever har inte ens råd att köpa böckerna. När det är dags för slutproven som alla måste göra så får eleverna betala för proven själva. De fattigaste får hoppas att någon rikare kamrat kan hjälpa dem, eller att skolan kan skjuta till en slant för att de ska kunna få göra provet. Det handlar aldrig om mycket pengar sett med våra svenska ögon. En lärobok eller ett prov kostar mindre än en påse chips. Tre kokta korvar på IKEA. För dessa flickorna handlar det om att kunna lära sig ett språk som kan ta dem bort från fattigdom, ibland t.o.m. bort från Yemen.

”These are the real heroes” – jag tänker på hur lätt det borde vara att vara lärare i Sverige. Med alla resurser, alla böcker, alla datorer, stödlärare och jag vet inte allt. Ändå är det inte enkelt där heller. Men visst skulle det vara roligt om mina elever sträckte armarna mot skyn och sa ”teacher, teacher, teacher” och var så ivriga som de jemenitiska flickorna när jag ställde en fråga.

Valår - Emil

Apropå nyhetsflöde är det ju valår i Sverige. Är det någonting jag riktigt kan sörja är det att jag inte får vara hemma på själva valdagen. Finns det någon underhållning – alla kategorier – som går upp mot välproducerade svenska valvakor i den statliga televisionen? Jag tvivlar på det. Något jag i alla fall kan delta i är de olika ”partisimulatorerna” som inför de senaste valen dykt upp på olika tidningars nätupplagor. Först i år verkar Aftonbladets att vara. Partikollen Enligt den ligger mina sympatier närmast centerpartiets. Kanske inte riktigt vad jag hade räknat med och inte heller så bra för ens image. Visserligen gillar jag deras federalistiska inställning till EU och till makt som sådan, men jag har ärligt talat lite svårt att få till det med gnäll-maud. Och så är jag inte så säker på att jag vill ha ett maktskifte. Är inte Reinfeld i tunnaste laget? Kanske är ändå en ny regering bestående av sossar och miljöpartister det bästa alternativet för Sverige just nu? Där miljöpartiet kan putta sossarna i en mer frihetlig, liberal, solidarisk och miljövänlig riktning. Där Göran Persson förhoppningsvis fasas ut så snart som möjligt och ersätts av vem vet, kanske Margot Wallström. Där Jan Eliason med full diplomatisk kraft kan gå in och medla i stora konflikter. Kanske är en sådan regering att hoppas på. Det återstår att se om miljöpartiet, om de återigen får chansen, vågar stå på sig: utan ministerposter, inget stöd att räkna med från mp. Ja ja, det här en var blogg långt från Jemen, men genom den moderna tekniken klarar man ju faktiskt av att leva flera liv samtidigt. Tack Gud för det.

Nyhetstorka? - Emil

Jag vet inte om jag inbillar mig, men när det gäller nyhetsflödet i Sverige de senaste månaderna verkar det ha varit grymt tunt. Jag brukar varje dag försöka skumma DN:s och SvD:s nätupplagor, men jag känner sällan något sug efter att läsa själva artiklarna. Händer det inget spännande i Sverige? Vad pratar ni om på fikaraster och spårvagnar?

Aprilbilder från Jemen

Om tekniken är med oss, inshallah, dyker det upp några bilder på denna blogg.

På den första ser ni mig, Emil, tillsammans med Ahmed, Rutha, Mourad och några killar som jag ännu inte känner. De har tidigare studerat engelska här på centret men kommer fortfarande på tisdagkvällar för att spela volleyboll. Det har varit väldigt roligt att lära känna dessa grabbar. Flera av dem är så otroligt positiva och optimistiska att man blir glad bara av att se dem.

Den andra bilden är på Amos, världens mest underbara son. Denna bild är främst ämnad för mor- och farföräldrar. (Ni vet väl att ni kan klicka på bilden för att få upp honom i större storlek på skärmen ...) Vi tänker ofta att det är sorgligt att ni inte får följa hans utveckling. Det händer så mycket varje dag. Men till sommaren kommer vi hem ...

Den tredje bilden är på Amos och Iman, hans barnflicka. Tre och en halv timme varje morgon passar hon Amos och vår grannson Alexander. De första månaderna(!) grät Amos som förbytt både när vi lämnade honom och hämtade honom. Nu går det mycket bättre och som ni kan se på bilden tycker han nu riktigt mycket om henne. Det är bra.

Fjärde och femte bilden är från Aden nu i helgen. Jag skickar med dem så att ni redan nu börjar göra de prioriteringar som krävs för att ni ska kunna komma och hälsa på oss till hösten eller vintern ...

Aden igen - Emil

Tisdag kväll och vi har varit dåliga på att blogga på några dagar. Hoppas att ni inte misströstar. Det kommer att bli bättre. Vi har varit borta över påskhelgen i Aden, bott på Anglikanska kyrkans gästhem, badat hela dagarna i 27-gradigt vatten (minst) och firat tre påskgudstjänster i Anglikanska kyrkan. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: det är underbart att få besöka en kyrka. Att få möta det generösa och varma prästparet Peter och Nancy från England som man bara kan älska. Att få fira gudstjänst tillsammans med människor från den världsvida kyrkan: tyska ingengörer, nigerianska fiskare, etiopiska flyktingar, filippinska gästarbetare, amerikansk sjukvårdspersonal osv osv. Att med ett femtiotal andra människor få fira att Kristus är uppstånden klockan 05:00 tidigt på påskdagsmorgonen i en trädgårdsutsmyckad kyrka. Det är gott.

Sorg - Emil

Vi sörjer ofta över att vi tvingas leva här i Taiz utan er. Man skulle så gärna vilja dela på det som är vackert. Visst, vi får ju dela en del med er genom denna blogg, men det blir ju ändå inte riktigt samma sak som om ni vore här. Om ni vore här just nu skulle jag så gärna vilja ta med er på:

• en mountainbiketur på landsbygden utanför Taiz. Att när solen går upp susa förbi det oerhört vackra landskapet och de små byarna är underbart.

• en shisha – vattenpipa – på en av restaurangerna på kullen i Taiz. Sitta och ljuga och puffa om vartannat medan solen går ner. (Det är svårt att få med Monika och Amos
på denna sorts nöje, och mina jemenitiska bekanta verkar heller inte så roade av vattenpipor …)

• en vandring upp på berget Saber. Vandra längs de små stigarna. Bli inbjuden på te och försöka få till en schysst konversation på arabiska med värdarna.

• en måltid på den berömda kinarestaurangen i Aden som funnits i över 40 år. Äta den klassiska 10-rätters skaldjursmeny med hummer, kräftor, fisk, räkor osv för ca 100 sv. kronor.

• ett bad längs med stränderna i Aden. Underbart med sommar året runt.

• marknaderna i Taiz och gamla stan i Sana´a. Vilka färger, vilket myller och vilka priser! Här är det som om tiden stått still i flera tusen år. Och fortfarande kan turisterna nästan räknas på handens fem fingrar.

Har ni möjlighet så kom gärna hit och hälsa på och dela något av detta vackra med oss. Flygbiljetterna går lös på cirka 6-7000Skr t.o.r. och om ni kommer ska vi ska göra vårt bästa för att ni inte ska bli besvikna. Väl i Jemen är det billigt att leva så en resa behöver inte bli så mycket dyrare än en charterresa till Kanarieöarna. Men mycket coolare.

Power cut och bristen på pressfrihet – Monika

Jag tror inte att vi nämnt alla våra strömavbrott här på bloggen. Vi har s.k. power cut varje kväll just nu och oftast också på dagarna. Detta innebär alltså att strömmen stängs av för att spara på elektriciteten. Det är inte i hela staden samtidigt utan i ett begränsat område. Jag läste i Yemen Times, den enda engelskspråkiga tidningen vi kan få tag på här (se not nedan), att om man har en viktig tillställning, t.ex. ett bröllop så ska man ta kontakt med ”el-myndigheten” innan för att försäkra sig om att inte festen blir mörklagd. Det stod inte i klartext men att ”ta kontakt med” i det här fallet lär nog innebära att man får betala en slant för att det inte ska bli power cut. Mutor är väldigt vanligt – Yemen är ett av de mest korrupta länderna i världen enligt undersökningar som gjorts. (Kanske har till och med vissa av mina studenter mutat sig in på kursen.... Ja, inte till mig utan till Utbildningsförvaltningen)

Men vi svenskar behöver inte muta oss till ström – vi har nämligen en egen generator. Så när strömmen går så får en av oss springa iväg och slå på generatorn så att vi har el igen.
När man tänker på alla strömavbrotten kan man också förstå varför man väljer att använda gasspisar här. Gasspisarna fungerar ju alltid. Och för de vanliga jemeniterna som inte har en generator är det viktigt att kunna laga mat oavsett om det finns ström eller inte.

Not: Det fanns tidigare en Yemen Observer också men den tidningen publicerade en artikel om Muhammed-bilderna och publicerade i samband med den artikeln bilderna i miniformat och med ett stort kryss över. Artikeln hyllade Muhammed (Peace Be Upon Him (så skriver man alltid )) som den största. Men tidningen fick läggas ner och redaktören sitter fängslad i ett speciellt journalistfängelse (där det säkert är rätt trångt). Rättegången pågår och åklagaren vill att han ska förbjudas att arbeta inom journalistiken under resten av hans liv. Det är svårt att få tag i information om fallet här men det har varit en intervju i Newsweek med honom. Kanske vet ni mer om detta än vi?

Kartan - Monika

Ni kollar in kartan till höger då och då hoppas jag? Där kan ni se i vilka delar av världen som Jemenbloggen läses. Som ni ser så når vi även folk utanför Sveriges gränser. Det vi oroar mest för är om det helt plötsligt skulle bli en prick i Saudiarabien som bara växte och växte utan att vi hade en aning om vem det var som följde våra liv. Kanske har vi beundrare även inom säkerhetspolisen?

Mangosäsongen är här!

Vi njuter av färsk mango dagligen. Hel eller som färskpressad juice. Slår nästan svenska jordgubbar...

Bildbevis! - Monika

Den stora efterfrågan har gjort att vi känner oss tvungna att publicera bildbevis på mina hennamålningar. Tänk dessutom att de är ännu vackrare i verkligheten!

Gnäll - Emil

Igår skulle jag baka kanelbullar. Eftersom färsk jäst inte finns att tillgå här i landet använde jag någon slags turkisk torrjäst jag hittade i vår grannliggande affär. Allt gick till en början väldigt bra. Degen blev smidig och jäste kanonbra, det luktade härligt av degen och plötsligt var hela vår jemenitiska lägenhet fylld med den svenskaste av alla dofter: bulldeg satt i jäsning. Jag körde in degklumparna i gasugnen och efter cirka tio minuter tog jag ut första plåten med gyllenbruna bullar. Jag kände mig ohyggligt stolt, tänka sig, jag – en bullpappa! Men så tog jag en tugga av den första bullen. Totalt oätlig. Vidrig. Avskyvärd. Vämjelig. Torrjästen hade gett bullarna en sådan stickande och förfärlig bismak att vi fick slänga varenda smula. (Kan ni skicka lite torrjäst, tack!)

Och så är jag otroligt trött på att diska. Samma koppar, samma glas, samma bestick, samma ingrodda grötkastruller, in och ut ur skåpen, dag ut och dag in. Så otroligt meningslöst. Jag tänker på Sisyfos, han som blev dömd att schakta stenar upp på ett berg, att han fick ju alla fall frisk luft och motion. Nästa gång ni går förbi era diskmaskiner hemma i Sverige, ge dem en tacksamhetens tanke. De kanske inte löser alla problem, men de gör det åtminstone lite lättare att leva. (Kan ni skicka en diskmaskin eller pengar till en hushållerska, tack!)

Ytterbyskolan - Monika

Jag hoppas att ni alla inser att jag är anställd på Ytterbyskolan! Det är alltså min skola som befinner sig mitt i en storm just nu. Och eftersom jag mött en del av eleverna som riskerar underkänt i samhällskunskap så har jag full förståelse för skolans beslut. Heja! Heja!
(Vi har problem med hotmail och skype just nu. Vill ni oss något kan ni mejla oss på monika.mattsson@kusten.kungalv.se eller emil.mattsson@first.tjorn.se. Ringa gör ju ingen ändå...)

Ytterbyskolan - Monika

Jag hoppas att ni alla inser att jag är anställd på Ytterbyskolan! Det är alltså min skola som befinner sig mitt i en storm just nu. Och eftersom jag mött en del av eleverna som riskerar underkänt i samhällskunskap så har jag full förståelse för skolans beslut. Heja! Heja!
(Vi har problem med hotmail och skype just nu. Vill ni oss något kan ni mejla oss på monika.mattsson@kusten.kungalv.se eller emil.mattsson@first.tjorn.se. Ringa gör ju ingen ändå...)

Hennamålning – Monika

Som Emil skrivit i bloggen neda har jag numera hennamålningar på händerna och fötterna. Detta är något som jemenitiskorna dekorerar sig med när de ska vara särskilt fina. Inför bröllop brukar bruden dekorera hela armar och ben. Mina målningar är inte så omfattande men det tog sin tid.

Fingertopparna, insidan av händerna och fotsulorna är täckta av rödbrun henna medan ovansidorna på händer och fötter är dekorerade med svarta blommor. Den svarta färgen är egentligen inte henna utan något färgämne som läggs på med hjälp av en liten, liten nål eller sprits. En del får allergisk reaktion av färgen men hittils har jag inte känt något.

Men här är det inte tal om att man gör sig fin för att själv må bra, något som det ofta skrivs om i svenska damtidningar, nej här är det för andra. ”You know, it is for the husband” säger vår vän Muhammed när vi ska gå. Jag tackar frun men hon säger bara att det är hennes plikt att måla mönster på mina händer. Det är så man ser på kvinnorna – de finns till för männen och det är deras plikt att tjäna.