De riktiga hjältarna - Monika

Förra veckan följde jag med en av mina kursdeltagare, en s.k. inspektor på två skolbesök.

Den första skolan vi besökte heter Mohammed Ali Othman och är den första privatskolan i Taiz, och en av de första i hela Yemen. Undervisningen sker på engelska redan från det att barnen går i ”nursery”, vilket de kan börja i fyraårsåldern. Sedan kan man gå hela skolgången via kindergarten, primary school och slutligen secondary school på samma skola. Kostnaden är någonstans mellan två- och tretusen dollar per år vilket är otroligt mycket pengar här i Yemen. En trafikpolis tjänar cirka 100 dollar i månaden, och en lärare knappt 200 dollar. Så för de yrkesgrupperna skulle alltså inte en årsinkomst räcka till att sätta ett barn i den skolan. Föräldrarna till barnen måste ha viktigare jobb. Kanske är det också möjligt att få rabatt om man arbetar inom Al Saids företag. Detta är Taiz stolta son – en ”selfmade man” som på egen hand har skapat ett imperium som tillverkar bl.a. kex, juice och plastartiklar och som exporteras till minst 25 olika länder. Det är nämligen han som äger skolan sedan några år tillbaka. Han är väldigt mån om sina anställda och jag kan tänka mig att högre tjänstemän kan få skolrabatter som en löneförmån.

Skolan har totalt nästan tusen elever och det betraktas som en ganska medelstor skola här i Yemen. Det som är ovanligt är att man har alla årskurser på samma ställe för de har man inte på de kommunala skolorna.

På Mohammed Ali så är klasserna små – en engelsklektion jag besökte bestod bara av 14 flickor i sista årskursen. Fjorton är en lyxigt liten klass även ur svenska mått mätt. Klasserna är för det mesta bestående av både pojkar och flickor vilket heller aldrig sker på kommunala skolor. Men här är det föräldrarna som vill ha det så. Ibland har man dock varit tvungna att dela på klasserna eftersom det blir lite oroligt i de högra klasserna om man har både pojkar och flickor i samma klassrum.

På denna skola har man skoluniformer precis som på de vanliga skolorna. Flickorna bär en grå balto med en vit sjal. Pojkarna har vit skjorta och grå byxor. Det som skiljer från de flesta tonåringar jag sett här är att man gör sitt bästa för att se lite personlig ut. Killarna har lite olika tröjor och jackor över sina enkla skjortor. En del har till och med vågat sig på annorlunda byxor som ändå håller sig inom skolfärgen. Några tjejer bär något över sin balto: en jeansjacka eller kanske en munkjacka, gärna lite insvängda. Skorna ser också ovanligt trendiga ut. Man kan se skillnad på deras sjalar också, trots att de alla bär vitt. Olika strukturer i tyget. De glänser olika mycket. De är knutna på lite olika sätt. Säkert kan ett tränat öga se trender även här men för mig blir det bara varianter på temat. En sjal är en sjal är en sjal. Inne på skolan får eleverna inte täcka sitt ansikte men de äldre flickorna knyter säkert på sig sina lithmor och döljer sig när de går hem.

Att bedriva all undervisning på engelska är givetvis bra – eleverna är duktiga på engelska i detta land där de flesta inte talar speciellt mycket engelska och än mindre läser och skriver engelska. (Kom ihåg att ungefär hälften av Yemens befolkning är analfabeter. Att lära sig engelska är något nytt för den yngre generationen. Den äldre generationen har fått vara tacksamma om de fått undervisning över huvud taget.) Men eleverna är ändå inte så duktiga som man kan tro. Det måste vara svårt för dem att tillgodogöra sig all kunskap inom de olika ämnen när undervisningen sker på ett främmande språk. Tänk matte, fysik, historia etc. om man inte riktigt behärskar språket. Går inte kunskapen förlorad då? Jag är inte säker på att man gör eleverna en tjänst när man låter alla undervisning ske på engelska från det att de är små.

Lärarkåren är blandad: en del jemeniter men också paktistanksa, indiska och till och med irländska lärare arbetar på skolan. Rektorn är just nu ute och reser för att försöka skaffa fler utländska lärare till skolan. Lönen lär vara otroligt bra: en lärare kan tjäna 2000 dollar i månaden vilket är mer än Emil och jag tjänar tillsammans. På 200 dollar lever man gott i Jemen.

Eleverna läser förutom den vanliga engelskkursen som alla jementiska elever läser också en kurs för att klara av den internationella examen IGSCE. Att ha en internationell examen som visar på deras engelskkunskaper är mycket viktigt då många av dessa elever säkert kommer att studera utomlands. Har deras föräldrar råd att sätta dem i denna skola har de säkert stora planer för sina barn.

Den andra skolan jag besöker är Martyr Ne’ama Rassam. Skolan är uppkallad efter en mycket populär kvinnlig rektor som dog i en bilolycka för sex år sedan. Det är den största flickskolan i Taiz: tretusen flickor på förmiddagen och tretusen på eftermiddagen. Alla identiskt klädda i beige balto och vita sjalar. Inte heller här täcker man ansiktet i skolan. (Förutom när jag ska fota då en del väljer att knyta på sig sin lithma.) Det kan bero på att de är så många att jag inte ser de enskilda människorna – men här har jag svårt att se de individuella dragen i klädstilen som jag såg på Mohammed Ali. På en av lektionerna jag besöker sitter det dock två flickor med svarta sjalar. De sticker ut. Jag frågar Fawzia, inspektorn jag är där med, varför de bär svart. Hon säger att de kan ha sorg i familjen eller så har de helt enkelt bara glömt. Innan vi lämnar salen så frågor hon dem högt inför hela klassen varför de bär svart. De båda flickorna svarar generat att de glömde de vita då de försenade sprang till skolan. Då vi stängt dörren till klassrummet säger Fawzia att de minsann kommer att bli bestraffade för detta. Vad bestraffningen består i denna gång vet jag inte, men kroppslig bestraffning är inget ovanligt i skolorna.

Här på Ne’ama Rassam är det inga små klasser. De flesta grupper består av drygt åttio elever som sitter ihoptryckta i ett litet klassrum. Tre flickor delar på en bänk gjord för två. Är flickorna dessutom i de övre tonåren ter sig bänken väldigt liten. De får trycka in knäna under den. I en klass är de bara fyrtio: detta är flickor som anses vara speciellt begåvade i engelska och därför har man valt att ge dem extra stöd i form av mindre grupp storlek. (Antagligen är Björklund skolborgarråd här utan att jag vet om det.)

Klassrummen är mörka: först när jag kommer så beror det på att det är strömavbrott men sedan när strömmen kommit tillbaka ser jag att det inte gör stor skillnad. Det finns bara några enstaka lampor i taket och de lyser inte upp tillräckligt. Fönstrena är öppna för att släppa in luft men solen når inte riktigt in. Skumrask är det ord som dyker upp i mitt huvud. Eftersom fönstrena är öppna är det ganska mycket oljud som strömmar in. Eleverna får anstränga sig för att höra läraren och sina kamrater. Den svarta tavlan består i de flesta klassrum av en målad ruta direkt på väggen. Jag sitter längst bak och tycker att det är svårt att se vad lärarna skriver. Då är det ändå ett språk som jag behärskar. Mycket av undervisningen består av att kopiera det som skrivits på tavlan och jag tänker att det måste vara lätt att skriva fel, och att sedan lära sig fel, och att sedan svara fel när man blir förhörd. Arbetsmiljön är alltså inte den bästa.

Men trots miljön så lyckas lärarna lära ut engelska till flickorna. Och flickorna vill ta emot det som lärarna har att ge. ”Teacher, teacher, teacher” hörs ständigt när läraren ställt en fråga. ”Only your fingers, not your voices” uppmanar läraren. Och flickorna sträcker upp händerna till skyn och skakar på hela armen. De längst bak ställer sig halvt upp i bänkarna för att verkligen visa att de vill svara på frågorna. Har man bara fyrtio minuter på sig så är det inte lätt att hinna ge ordet till alla åttio eleverna. Eleverna vet detta och tänker att det gäller att stå på sig om man vill visa vad man kan.

”These are the real heroes” säger Fawzia när vi lämnar skolan. De på Mohammed Ali gör ett bra jobb men det är här de riktiga hjältarna finns. De som kämpar på utan resurser. Inga bandspelare. Inga videoapparater. (Ibland finns det inte ens eluttag i klassrummet så det hjälper inte att ta med sina egna apparater heller.) Alla elever har inte ens råd att köpa böckerna. När det är dags för slutproven som alla måste göra så får eleverna betala för proven själva. De fattigaste får hoppas att någon rikare kamrat kan hjälpa dem, eller att skolan kan skjuta till en slant för att de ska kunna få göra provet. Det handlar aldrig om mycket pengar sett med våra svenska ögon. En lärobok eller ett prov kostar mindre än en påse chips. Tre kokta korvar på IKEA. För dessa flickorna handlar det om att kunna lära sig ett språk som kan ta dem bort från fattigdom, ibland t.o.m. bort från Yemen.

”These are the real heroes” – jag tänker på hur lätt det borde vara att vara lärare i Sverige. Med alla resurser, alla böcker, alla datorer, stödlärare och jag vet inte allt. Ändå är det inte enkelt där heller. Men visst skulle det vara roligt om mina elever sträckte armarna mot skyn och sa ”teacher, teacher, teacher” och var så ivriga som de jemenitiska flickorna när jag ställde en fråga.