Gnäll - Emil

Igår skulle jag baka kanelbullar. Eftersom färsk jäst inte finns att tillgå här i landet använde jag någon slags turkisk torrjäst jag hittade i vår grannliggande affär. Allt gick till en början väldigt bra. Degen blev smidig och jäste kanonbra, det luktade härligt av degen och plötsligt var hela vår jemenitiska lägenhet fylld med den svenskaste av alla dofter: bulldeg satt i jäsning. Jag körde in degklumparna i gasugnen och efter cirka tio minuter tog jag ut första plåten med gyllenbruna bullar. Jag kände mig ohyggligt stolt, tänka sig, jag – en bullpappa! Men så tog jag en tugga av den första bullen. Totalt oätlig. Vidrig. Avskyvärd. Vämjelig. Torrjästen hade gett bullarna en sådan stickande och förfärlig bismak att vi fick slänga varenda smula. (Kan ni skicka lite torrjäst, tack!)

Och så är jag otroligt trött på att diska. Samma koppar, samma glas, samma bestick, samma ingrodda grötkastruller, in och ut ur skåpen, dag ut och dag in. Så otroligt meningslöst. Jag tänker på Sisyfos, han som blev dömd att schakta stenar upp på ett berg, att han fick ju alla fall frisk luft och motion. Nästa gång ni går förbi era diskmaskiner hemma i Sverige, ge dem en tacksamhetens tanke. De kanske inte löser alla problem, men de gör det åtminstone lite lättare att leva. (Kan ni skicka en diskmaskin eller pengar till en hushållerska, tack!)