Monika, Emil och Amos Mattsson rapporterar om livet i Jemen. Vill du ha nå oss? Brev eller paket: Mattsson, SFM, P.O. Box 295, Taiz, Jemen. Tel.nr: +9674240155 (ring helst 16-20 svensk tid) Mobil: +967733053193 (dygnet runt) Skype: (hämta ner programmet Skype www.skype.com och ring gratis. Sök efter ”Emil Mattsson”) MSN (www.msn.com) Mail: mattssonemil@hotmail.com, mattssonmonika@hotmail.com Eller gör inlägg på denna blogg. Då får ju alla del av era hälsningar ...

februari 28, 2006

Aden - Emil

Förra helgen var vi i Aden, Jemens andra stad belägen längst söderut mot Indiska oceanen. Som jag tidigare har försökt förmedla i denna blogg blir jag mer och mer övertygad om att Jemen är ett av de mest religiösa, konservativa och minst liberala och kosmopolitiska länderna som finns i världen. Men skulle man ändå behöva använda ett begrepp som ”kosmopolitiskt” på någon stad i Jemen skulle det utan tvekan vara staden Aden. Här finns nämligen:

En rulltrappa. Jemens enda sägs det. Jag satt och iakttog rulltrappan en stund på den alldeles nybyggda shopping-mallen där man finner den. En i sanning stor upplevelse. För att hjälpa människor ombord på den 15 meter långa resan upp mot våning två finns ständigt en uniformerad rulltrappsvakt beredd att ge ett handtag. Det är kul att studera människor som åker rulltrappa för första gången i sitt liv! Jag bevittnade också en traumatisk upplevelse då en kvinna med barn på egen hand försökte göra en nedfärd på rulltrappan. Kvinnan vågade inte ställa sig på trappan medan barnet, en pojke i fyraårsåldern, helt enkelt satte sig på ett trappsteg och började åka ner på egen hand. Kvinnan stod skrikande kvar på det övre planet, mer och mer hysterisk, medan barnet gråtande satt på rulltrappan på väg nedåt. I ett sådant läge är det bra att det finns rulltrappsvakter …
Espresso. Visserligen förvillande likt det svenska McDonaldskaffet anno 1988 men vaddå?
Stränder. Det var underbart att få bada! 27 grader i vattnet (Indiska oceanen) och kanske 32 på land. Amos sprang omkring och tjöt av glädje över att få bada och leka i sanden.
Öl. I Jemen råder så gott som alkoholförbud men i Aden finns öl och vin på de stora hotellen och restaurangerna (även om det inte syns på menyn …) På Sheraton kostar en öl motsvarande 35 svkr vilket för en outbildad jemenit är en hel dagsinkomst. Men otroligt god var den! För er som gillar historia (Jens? Andreas? Anna? Inger?) var Aden före sammanslagningen mellan Nord- och Sydjemen 1991 Sydjemens huvudstad. Under Kalla kriget var Sydjemen en av Sovjetunionens allierade. Efter sammanslagningen mellan Nord- och Sydjemen 1991 var ett av Nordjemeniternas första drag att bränna ner Sydjemens och Jemens enda bryggeri. Sedan dess råder så gott som alkoholförbud i landet. Så nu vet ni det.

februari 21, 2006

Mer om oss

Vill ni läsa en lite längre artikel om landet vi bor i och hur våra dagar ser ut, gå in på på Saronkyrkans hemsida

februari 18, 2006

Choklad

Choklad är gott. Mörk choklad är om möjligt ännu godare. Och lyssna: att äta mörk choklad i ett land där tillgången på mörk choklad är helt obefintlig är, jag hittar inget annat ord, görgott! Eneljungs, ni är guld värda!

Amos är sjuk!

Amos är sjuk och då är inget riktigt kul. För en vecka sedan hade han över 39 grader i två dygn. Sedan blev han bättre men nu är han dålig igen. Idag har han kräkts för tredje dagen i rad.
Det verkar inte vara magsjuka för då borde Emil och jag fått det. Någon som vågar sig på en webbdiagnos?

februari 14, 2006

Vilse?

På supermarketen möter vi en nyinflyttad engelsk tjej på knappt trettio. Hennes första fråga till oss är: "Do you know if there are any good clubs in town?" Vilket svar ger man en sådan tjej? Sanningen att det möjligen bara är ca 200 mil till Dubai? Eller spelar man oförstående? Ger henne telefonnummer och säger att hon kan höra av sig? Bjuder in henne till församlingen?

februari 13, 2006

Bästa barnlåten genom tiderna - Emil

Idag har jag börjat läsa arabiska. Äntligen! Två kvällar i veckan har jag och en engelsk dam privatundervisning med Ibrahim på Contemporary Language Institute här i Taiz. Väldigt kul! Man är så otroligt handikappad när man inte kan kommunicera med folk. Idag har jag fått lära mig vad det arabiska ordet "Baris" betyder. Paris så klart. Bokstaven "p" finns nämligen inte i arabiskan. Det gör att vi här i Jemen dricker läskedrycken "Bebsi" och använder blöjmärket "Bambers". Och för övrigt så heter vår granne "Bontus".

Det har ju varit lite skralt med kommentarer på sista tiden. För att motverka denna skrivkramp hos er läsare skulle jag vilja utlysa en liten omröstning. Det handlar om att rösta fram den bästa svenska barnlåten genom tiderna. Här i Jemen lyssnar vi på barnmusik dagarna i ända, och jag är därför tämligen säker på vilken låt jag kommer att rösta på. Men först är det ni. Vilken är den bästa svenska barnlåten genom tiderna?

Hur man skapar konflikter i en redan laddad situation, eller hur jag försöker införa slöjförbud i mitt klassrum utan större framgång… – Monika

I dessa tider av karikatyrer och brända ambassader får man vara försiktigt med sina uttalanden. Detta har jag fått lära mig från högsta instans här i Jemen.

I mitt projekt har vi hela tiden velat att kvinnorna ska lyfta på slöjan medan de är i klassrummet. Detta pga att det handlar om språk och kommunikation och att det för en otränad västerlänning är väldigt svårt att nå fram till någon där man bara ser ögonen. Detta med slöjorna är inte min idé utan det har jag blivit tillsagd sedan jag kom hit. Jag trodde nog att det stod i Projektbeskrivningen men det gör det inte utan har kommit till någonstans på vägen. Och jag tycker att det är en väldigt svår fråga.

Hur som helst, kvinnorna har vetat om att vi ställer detta krav sedan de var här på antagningsprovet. Det stod på själva provet och jag pratade med alla kvinnor efter provet för att försäkra mig om att de förstod. De flesta sa då att de inte skulle kunna gå kursen. Några enstaka sa ”No problem.”

Så andra lektionen med mina inspektorer så säger jag till kvinnorna att om de ska gå kursen så måste de ta av sig slöjan. De vill så klart inte gå med på detta utan lämnar kursen under rasten.

Efter rasten kommer alla män tillbaka och är rasade och säger att de inte heller kan gå kursen om inte deras systrar och kollegor får gå kursen med slöja. Som ni förstår är detta inte en rolig diskussion att ha om man kommer från ett skandinaviskt land dessa dagar. Det slutar med att jag blir helt tårögd och säger att jag inte kan ge dem någon lösning där och då. (Jag vill påpeka att detta inte gäller alla män: en del menade på att de alla kände till slöjkravet från början och om man som man inte kan ställa upp på detta borde man inte heller kommit till kursen.)

Vi ringer upp till Minister of Education’s Office här i stan och åker dit. De lovade oss att vi skulle få genomföra kurserna utan slöjor när vi var där i december. Vad de borde gjort var att säga till sina lärare och inspektorer om detta krav när de valde ut dem som fick komma till uttagningsprovet. Men de ”glömde” det. De erkände för oss att de gjort fel men de sa också att de inte kunde göra något åt det. Givetvis kan de inte beordra sina kvinnor att visa ansiktet – detta skulle vara politiskt självmord. Min känsla är att de inte glömde det alls utan de vetat hela tiden och struntat i det. De inser att gratis fortbildning av lärare är något man inte kan låta slippa undan. Alltså nickar man och säger att man förstår…

De ger oss några alternativ: kör kursen som den är så ser vi till att i höst blir det bara kvinnor som är slöjlösa. Eller dela upp kursen på kvinnor och män så är det inget problem att lyfta på slöjorna. Vi bestämmer oss för att dela upp kursen: vi vill då börja med kvinnorna för att inte dessa ska behöva komma i andra hand. Männen tänkter vi ta till hösten. De respekterade vårt beslut – sa de. Men sent på kvällen ringer en av cheferna och säger att så kan vi inte göra. Vi måste köra som vi börjat. Kvinnor och män blandat, och med slöjor. Vi får alltså inte bestämma över vår egen undervisning på vårt eget center.

Orsaken till att de inte ville att vi skulle ändra något är att det redan hade spridit sig utanför väggarna att Swedish center vill ta bort slöjorna. Kopplingen Sverige – Danmark gör givetvis detta till en mycket laddad fråga och de var rädda att pressen skulle få ny om historien. Då skulle vår säkerhet vara i fara och även skulle skolans undervisning kunna riskeras. Det finns alltid folk på höga poster med en mer konservativ syn som skulle kunna försöka ta tillbaka vårt centers tillstånd att undervisa. Frågan hade varit ända upp på ministeriet och vänt innan vi fick beslutet här i Taiz.

Hur är det då – står det i Koranen att dessa kvinnor måste vara täckta? De flesta här verkar anse att det står i Koranen att kvinnorna måste täcka allt utom ansiktet och händerna. Alltså är det en kulturell regel att dölja hela ansiktet, inte en religiös. Sedan finns det vissa som tolkar Koranen som att kvinnor ska dölja sig helt men dessa verkar inte vara så många. Men gränsen mellan religion och kultur i detta land är inte helt enkel att dra.

För många kvinnor är det ett väldigt stort steg att visa ansiktet bland okända män. Inom familjen och bland kvinnor är det inga problem. Emil jämför det med att det är samma känsla som om han skulle behöva stå och undervisa utan byxor och kalsonger, ve och fasa! Om man har levt ett helt liv bakom slöjan (eller med kalsonger) så är det givetvis inte lätt att ta bort den. Det som är konstigt är att om dessa kvinnor skulle åka utomlands så skulle de kasta slöjan ombord på flygplanet (precis som en del svenska män kastar kalsongerna kanske?). En mycket svår fråga således som säkert skulle kunna utlösa en och annan demonstration.

Jag tycker att det är svårt att kommunicera med dem bakom de svarta skynkena men jag respekterar verkligen deras känslor. Någonstans tror jag att de skulle känna sig friare om de tog av sig slöjorna men det kan aldrig komma som ett krav utifrån, det måste komma som ett eget val. Jag önskar att jag kunde säga att Jemen var på väg att bli mer och mer liberalt när det gäller denna fråga men tyvärr är det inte så. Istället blir det mer och mer slöjor, även i vissa delar där det varit vanligt att visa ansiktet så täcker kvinnorna sig mer och mer. Mörkret bereder ut sig över Jemen.

februari 09, 2006

Internetstrul - Monika

Vi har ett begrepp här i Jemen: ”Jemenskit!” Detta använder vi för alla de prylar, företeelser, insitutioner etc. som fungerar under all kritik. T.ex. leksaker som går sönder när man tittar på dem, restauranger som tar över två timmar på sig för att ordna en beställning för att då meddela att en del av beställningen är slut, internetleverantörer som stänger av fel konto p.g.a. utebliven betalning.

Just nu är vår internetuppkoppling något vi ropar ”Jemenskit” över! Därför publiceras dessa bloggar från ett café.

Äntligen undervisar jag – mitt projekt del 3 - Monika

Förra vecka åkte jag och vår assistent Akram upp till Sana’a för att möta Jemens utbildningsminister och få våra kontrakt påskrivna. Mötet gick bra – jag fick skaka hand med ministern, dricka lite te och berätta om mitt projekt. Han och hans rådgivare tyckte att det lät som ett bra projekt men de tyckte att det var mycket att jag skulle ha två grupper (hade de vetat att jag dessutom var småbarnsmamma hade de nog svimmat) och de tyckte också att det var för långa kurser. Tanken från början var nämligen att lärarna skulle gå här i två terminer. En termin skulle vi fokusera mest på språket och en termin på metodik och pedagogik.

På ministerns inrådan har jag därför gjort om kurserna lite så nu kommer jag att ha både lärare och inspektor en termin – åtminstone tills vi har utvärderat första terminen. Det som är bra med att arbeta med ett projekt är att ingenting känns låst – jag har hela tiden möjlighet att ändra det som inte fungerar. (Nu är ju dessutom chefen i Sverige så nu får jag bestämma själv, vilket är bra ibland men otroligt jobbigt ibland.)

Ministern skulle skriva på vårt kontrakt men då han såg att på ett annat ministerium som också är iblandade så hade inte ministern själv skrivit på utan endast hans närmaste man så ville inte herr utbildningsminister heller skriva på… Det var lite synd men jag fick ju skaka hand och dricka te. När jag gick ut ut rummet sa en av de sjutton gubbarna som var närvarande något på arabiska och sedan gapskarattade de allihopa. Kanske vill någon gissa vad de sa? Själv ligger jag sömnlös på nätterna och funderar.

Men tack vare underskrifterna har jag nu börjat undervisa två månader efter ankomst till Jemen. Det är väldigt kul. När man tänker på vilket inflytande en sådan här kurs faktiskt kan ha så mår jag väldigt bra. I en grupp har jag tjugo lärare. Om var och en av dem har hundra elever (i själva verket har de fler än så) så innebär det att vi når ut till 2000 elever. Och detta i år! När jag har inspektorerna så är varje inspektor ansvarig för cirka 20 lärare. Det betyder alltså att 20 inspektorer handleder 400 lärare. Som var och en har hundra elever… Då är vi helt plötsligt uppe i svindlande 40000 elever. Jag känner verkligen att detta är bistånd som når ut till folket. Hoppas bara att det jag förmedlar är gott!

februari 06, 2006

På rymmen - Emil

Jag kan inte hjälpa det men jag alltid hyst stor respekt för fångar som rymmer från fängelse genom att gräva sig ut. Nu har det skett igen. I Jemen. Läs mer om de 13 misstänkta al-qaidamedlemmarna:
Interpol efterlyser al-Qaidarymlingar

februari 03, 2006

Den danska härvan - Emil

Visst finns det mycket att uppröras över kring publiceringen av bilderna på Muhammed i Jyllands-Posten. För det första, varför publicerar tidningen dessa bilder enbart med syfte att provocera? Till vilken nytta? Varför utnyttjar seriös media sin makt åt att medvetet blåsa på konflikten mellan den muslimska världen och västvärlden? Hur dum får man vara? För det andra, vilken logik finns hos de extrema islamistiska organisationer och företrädare som vill straffa människor från Danmark därför att en oberoende tidning publicerat bilder på deras profet? Vilken världsbild och vilken människosyn har man?

I vår hemstad Taiz märker man förstås av det som har hänt i Danmark. När jag igår satte mig på bussen utanför vårt center hör jag att de som sitter bredvid mig talar om Danmark. Beror det på att de såg att jag gick på utanför det svenska centret? Eller skulle de tala om det ändå? Häromdagen delade de ut flyers på stan där man uppmanas att bojkotta danska och norska produkter. Danska produkter hittar man gott av här i Jemen, framförallt livsmedel, men norska produkter, finns det några sådana utanför Norge bortsett från oljan?

I de jemenitiska tidningarna diskuterar man förstås också publiceringarna i Danmark. Och man verkar vara rörande överens: Om detta är demokrati, då är vi inte fullt så säkra på att det är det vi vill ha. Och kanske är detta det sorgligaste av allt i hela den här härvan. För vad arabvärlden verkligen är i stort behov av nu är just demokrati. Så att folken kan bli av med dessa korrupta regimer som själva skor sig men fullkomligt struntar i de strukturella förändringar som måste göras. Och demokrati och frihet så att människor kan välja sina liv själva. I Jemen där vi bor riskerar man att bli dömd till döden om man till exempel skulle välja att konvertera till kristendom. Bara en sådan sak.

februari 01, 2006

Säkerhetsläget just nu - Monika

Idag läser vi på nätet om hur danska Röda korset har evakuerat sin personal från Gaza och Jemen. Igår när jag äkte från Sana’a så hade vi poliseskort en ganska lång stund utan att då förstå varför. På våra bilar står det tydligt att vi är från Sverige

Det är inte alltid lätt att vara utlänning i ett muslimskt land.

Jag går in på UDs hemsida och de skriver om att man inte bör resa till Gaza eller Västbanken men de nämner inget om Jemen.

Jag som alltid försvarat tryckfrihetslagen inser nu vilka effekter ord och bilder kan få för individer som befinner sig i andra kulturer.

Det är nyårsdag enligt den muslimska kalendern, studenterna är lediga och här på Swedish center är läget lugnt. Hoppas att det förblir så.

En av de godaste middagarna – Monika

I den lilla fiskarbyn Al-Khawkha vid Röda Havet äter vi middag på en liten restaurang på huvudgatan. Enligt vår guidebok ska man kunna få fantastisk fisk här. Vi frågar efter ”Samak” och får till svar ”Samak, fish. Yes!”
De visar upp fyra fiskar och vi får välja ut två som ser färska ut. Här precis på kanten av havet är tillgången på färsk fisk god och man behöver inte oroa sig så mycket över att få dålig, gammal fisk.
Vi slår oss ner utanför restaurangen. Kanske klagar mannnen vid bordet bredvid för helt plötsligt tvingar de in oss i själva restaurangen. Det kan finnas flera skäl till att han inte vill sitta brevid oss. Kanske för att jag är kvinna utan täckt hår? Eller för att en ettåring kan vara lite stökig? Att vi är västerlänningar?
Restaurangen är väldigt enkel. Enkla bord. Enkla bänkar att sitta på. Allt är smutsigt. Skitiga, en gång gulmålade väggar. På cementgolvet ligger det en massa sågspån. Katterna smyger omkring och hoppas på att få i sig en smula fisk som någon gäst tappar eller kastar till dem. (En liten parentes om katter: Här är katterna smala, för smala och ibland undernärda eftersom de flesta är vildkatter som får jaga sin mat själva såsom naturen tänkt det. I Sverige är katter tjocka eller t.o.m. feta. Nog måste de som har så mycket kunna ge till dem som har mindre. Var finns kattsolidariteten i världen?)
En av de unga killarna kommer med två stora blädderblocksblad och täcker över det smutsiga bordet. Jag tänker ”skönt, nu behöver jag inte se smutsen medan jag äter.”
En tillbringare med vatten sätts på bordet tillsammans med en plåtmugg. EN plåtmugg till hela familjen Mattsson. Den ständiga frågan: Är vattnet rent? Vi dricker bara filtrerat vatten. Vi chansar på att det nog går att dricka.
Vi vet bara att vi har beställt fisk, vi vet inte riktigt vilka tillbehör som de kommer att servera till. Kanske har de sagt det till oss men vi har inte förstått. I en mixer stoppar de ner tomater, fetaost och kanske något mer. Resultatet blir en härligt salt röra (testa gärna hemma!) Jag som försöker följa resenärens mantra när det gäller grönsaker: Cook it. Peel it. Or leave it. (Tillaga dem. Skala dem. Eller lämna dem.) Allt för att inte behöva tillbringa alltför många timmar om dagen på toaletten. Ibland gör jag undantag och detta får bli ett sådant tillfälle. Till röran slänger de upp ett rykande färskt ”chops”, ett bröd stort som ett toalock, som de bakar i stora tunnor. På botten av tunnan finns det glödande kol och brödet bakar de på tunnans vägg. Snart kommer de också med våra fiskar. Också de är tillagade i tunnan, dirket på kolet i botten. Både bröd och fisk serveras direkt på ”duken.” Inga bestick. Inga servietter.
Vi pillar av fiskköttet och doppar det tillsammans med brödet i den goda rosafärgade röran.
Överallt sitter det flugor. Jag försöker vifta bort dem men till slut är det bara att ge efter. Bättre att de får sitta kvar än att vifta bort dem hela tiden. På vårt bord kanske det finns hundra flugor.
Vi äter och njuter. Så gott. En lyxmåltid i den enklaste av restauranger. När vi betalar vid den lilla disken som fungerar både som kassa och kök får vi några servietter att torka av våra smutsiga fingrar med.