En av de godaste middagarna – Monika

I den lilla fiskarbyn Al-Khawkha vid Röda Havet äter vi middag på en liten restaurang på huvudgatan. Enligt vår guidebok ska man kunna få fantastisk fisk här. Vi frågar efter ”Samak” och får till svar ”Samak, fish. Yes!”
De visar upp fyra fiskar och vi får välja ut två som ser färska ut. Här precis på kanten av havet är tillgången på färsk fisk god och man behöver inte oroa sig så mycket över att få dålig, gammal fisk.
Vi slår oss ner utanför restaurangen. Kanske klagar mannnen vid bordet bredvid för helt plötsligt tvingar de in oss i själva restaurangen. Det kan finnas flera skäl till att han inte vill sitta brevid oss. Kanske för att jag är kvinna utan täckt hår? Eller för att en ettåring kan vara lite stökig? Att vi är västerlänningar?
Restaurangen är väldigt enkel. Enkla bord. Enkla bänkar att sitta på. Allt är smutsigt. Skitiga, en gång gulmålade väggar. På cementgolvet ligger det en massa sågspån. Katterna smyger omkring och hoppas på att få i sig en smula fisk som någon gäst tappar eller kastar till dem. (En liten parentes om katter: Här är katterna smala, för smala och ibland undernärda eftersom de flesta är vildkatter som får jaga sin mat själva såsom naturen tänkt det. I Sverige är katter tjocka eller t.o.m. feta. Nog måste de som har så mycket kunna ge till dem som har mindre. Var finns kattsolidariteten i världen?)
En av de unga killarna kommer med två stora blädderblocksblad och täcker över det smutsiga bordet. Jag tänker ”skönt, nu behöver jag inte se smutsen medan jag äter.”
En tillbringare med vatten sätts på bordet tillsammans med en plåtmugg. EN plåtmugg till hela familjen Mattsson. Den ständiga frågan: Är vattnet rent? Vi dricker bara filtrerat vatten. Vi chansar på att det nog går att dricka.
Vi vet bara att vi har beställt fisk, vi vet inte riktigt vilka tillbehör som de kommer att servera till. Kanske har de sagt det till oss men vi har inte förstått. I en mixer stoppar de ner tomater, fetaost och kanske något mer. Resultatet blir en härligt salt röra (testa gärna hemma!) Jag som försöker följa resenärens mantra när det gäller grönsaker: Cook it. Peel it. Or leave it. (Tillaga dem. Skala dem. Eller lämna dem.) Allt för att inte behöva tillbringa alltför många timmar om dagen på toaletten. Ibland gör jag undantag och detta får bli ett sådant tillfälle. Till röran slänger de upp ett rykande färskt ”chops”, ett bröd stort som ett toalock, som de bakar i stora tunnor. På botten av tunnan finns det glödande kol och brödet bakar de på tunnans vägg. Snart kommer de också med våra fiskar. Också de är tillagade i tunnan, dirket på kolet i botten. Både bröd och fisk serveras direkt på ”duken.” Inga bestick. Inga servietter.
Vi pillar av fiskköttet och doppar det tillsammans med brödet i den goda rosafärgade röran.
Överallt sitter det flugor. Jag försöker vifta bort dem men till slut är det bara att ge efter. Bättre att de får sitta kvar än att vifta bort dem hela tiden. På vårt bord kanske det finns hundra flugor.
Vi äter och njuter. Så gott. En lyxmåltid i den enklaste av restauranger. När vi betalar vid den lilla disken som fungerar både som kassa och kök får vi några servietter att torka av våra smutsiga fingrar med.