Demokrati och diktatur

Igår var det riksdagsval i Sverige, i övermorgon är det presidentval i Jemen. Den sittande presidenten Ali Abdullah Saleh har regerat landet i 28 år men verkar vara sugen på att leda landet ett par decennier till. I förra presidentvalet för sju år sedan fick han 96% av rösterna – Saddamvarning! – men den här gången spås den 72-åriga huvudkonkurrenten Bin Shamlan ta hem en större andel röster. Den stora frågan är dock inte vem som vinner – det gör Saleh – utan hur många röster Bin Shamlan får. Skulle han t.ex. få 30%, vilket det spekuleras kring, av rösterna menar många att det skulle det vara en väldig seger för den sköra demokratin.

I somras åkte mina föräldrar till Kd:s valupptakt i Halmstad. Partiet stod – om jag inte minns fel – för själva bussresan och en liten lunch. Väl där fick man färgglada broschyrer och lite strandleksaker med Kd-emblem till barnen. Enligt ryktena var det en väldigt trevlig dag. Hägglund talade med skärpa och humor och man tjoade tillsammans att man ville avskaffa fastighetsskatten. Trehundra personer lite drygt kom om jag inte minns fel.

Av någon anledning kom jag att tänka på denna valupptakt i Halmstad när vi får några dagar sedan hade Ali Abdullah Saleh på besök här i Taiz. Presidentkandidaterna har den senaste månaden åkt omkring på “rally” runt om i landet, och den här dagen var det vår tur att få stifta bekantskap med Jemens stora man. Precis som Kd mutade sina medlemmar med bussresa och lunch om de lyssnade på Hägglund hade Partiet i Jemen mutat landsbygdsbor med några hundra realer var om de kom in till Taiz och tjoade på presidenten. Och de kom. Man räknar med att cirka en och en halv miljon var ute och tjoade när Saleh kom farande i sin bil. En och en halv miljon! När det i Taiz bara bor en knapp miljon. En galen dag. Tusentals och åter tusentals lastbilar åkte i karavan fram och tillbaka, fram och tillbaka, fullsmockade med Saleh-anhängare. Alla offentliga arbetsplatser: skolor, banker, telefonbolag, rubbet, stängdes för att de arbetande skulle kunna delta i tjoandet. (Och denna frånvaro var förstås helt legitim). Hela stan tapetserades med bilder på Saleh. Varenda vägg, varenda dörr, varenda bil. Salehlåten hördes från högtalare på nästan vartenda hustak.

Sverige – en demokrati där människor inte längre orkar bry sig. (Hallå! 300 personer på en valupptakt där folk till och med mutades för att komma! Skärpning!) Jemen – något slags mellanting mellan demokrati och diktatur och folk blir som tokiga när presidenten svischar förbi med sin silverglänsande Lexus-van. Kanske skulle man behöva odla lite mer ledarkult kring Reinfeld och gänget för att få lite mer fart på framtidens valrörelser?