Tryckande tystnad

Det är europeisk filmfestival i Jemen. I de tre största städerna – och Taiz är en av dem – visar de under en vecka filmer från vår del av världen. Sponsor: EU. Och än en gång sörjer jag över att jag röstade nej -94. Men som tur var tyckte inte alla som jag.

Hursomhelst, jag och Pontus, grannen, går tillsammans med några jemenitiska vänner på den brittiska filmen The Constant Gardener, en mycket sevärd film om ett brittiskt diplomatpar i Kenya som får nys om att läkemedelsindustrin använder otillåtna tester på fattiga kenyaner. Cynism, dollar och sårbar fattigdom i en enda röra. En kombination som kan bli vidrig.

Enligt Yemen Times skulle alla filmer som ingår i festivalen vara valda med omsorg för att ”respektera den jemenitiska kulturen”. Man hade nog glömt att granska vår film. Inte för att det var en grov film i något avseende, men för att den innehåller en lång sexscen av europeiskt, inte amerikanskt hollywood-, snitt. Så där sitter man och plötsligt inser att paret i filmen som träffades första gången för en timme sedan redan är på väg in i hennes lägenhets sovrum. Och det blir en otroligt tryckt stämning i hela salongen. Folk (bara män, kvinnor får inte vara ute klockan 20) skruvar på sig, det känns riktigt riktigt pinsamt och sekunderna går. Ända tills någon rådig jemenit drar huvudströmmen. Det blir kolsvart i lokalen i några sekunder, och sedan kommer strömmen tillbaka. Inget fniss, inget småsnackande, bara en tryckt tystnad. Och så är vi tvungna att se filmen från början igen, inklusive den vanliga reklamfilmen som vill förhindra olaglig nedladdning av filmer. När den pinsamma sekvensen dök upp nästa gång var teknikern på sin vakt och hoppade fram filmen fem minuter eller så. I fortsättningen av filmen tog han det säkra framför det osäkra och stängde av projektorn vid minsta lilla anspelning.

Som Monika fick lära sig när hon var utbytesstudent i början av nittiotalet: ”It´s not right, it´s not wrong, it´s just different”.