Självkritik - Emil

Först lite självkritik. Jag har de senaste veckorna liksom gått och väntat på den stora händelsen. Just det där som gör att man bara sätter sig ner vid datorn och spottar fram en blogg som i sin tur får läsarna att bara sprudla av längtan att få ge sin respons till detta stora och vackra.

Det kommer kanske. Men inte idag.

Vi får ta en annan story. En mindre:

I Jemen finns ingen mörk choklad att tillgå. Förstås inte heller den där MÖRKA chokladen som dryper av antioxidanter och andra nyttiga småkryp. Just därför är vårt lager av denna mörka choklad inte särskilt stort. Och av precis samma anledning förhåller vi oss till den mörka chokladen såsom en arkeolog förhåller sig till de egyptiska mumierna. Eller som en cowboy förhåller sig till sina boots. Den mörka chokladen är värdefullare än guld.

Och plötsligt när man kommer hem inser man att vår barnflicka återigen har matat Amos och Alex med denna mörka, dyra och värdefulla choklad. Och detta trots att vi säkert sagt till henne tio gånger att, nej, du får inte ge pojkarna choklad, allra minst den mörka, dyra och värdefulla. RÄLI säger vi, dyr. Men hon verkar inte bry sig. Snacka om att ge pärlor till svinen.

Vad gör vi?