Jul?

Det kravs en del for att inte langta hem nar det ar jul. Julskinka, familj, glogg, morker och kyla, inget gar forstas upp mot det. Men Soqotra nar nastan fram. En helt makalos o. Strander som inte liknar nagonting annat, dramatiska berg, underbar natur och overallt: vanliga men fattiga manniskor och underbart nygrillad fisk. Den har on upplever en turistboom just nu, denna sasong beraknas 1000 turister att komma (totalt). Det ska bli spannande att se hur det ser ut om tjugo ar.

Men nagon julstamning? Nej.

En kort halsning

Internet dyrt. Amos trott. En kort blogg. Vi ar pa Soqotra, en o (island) 100 mil sydost om Aden, mitt i Indiska Oceanen inte alls langt fran Somalia. Lars Loven och hans flickvan Karoline ar har och halsar pa. Det har ar den sista paradison havdar den aventyrslystne italienaren pa planet. Vi far val se. Vi hors.

Självkritik - Emil

Först lite självkritik. Jag har de senaste veckorna liksom gått och väntat på den stora händelsen. Just det där som gör att man bara sätter sig ner vid datorn och spottar fram en blogg som i sin tur får läsarna att bara sprudla av längtan att få ge sin respons till detta stora och vackra.

Det kommer kanske. Men inte idag.

Vi får ta en annan story. En mindre:

I Jemen finns ingen mörk choklad att tillgå. Förstås inte heller den där MÖRKA chokladen som dryper av antioxidanter och andra nyttiga småkryp. Just därför är vårt lager av denna mörka choklad inte särskilt stort. Och av precis samma anledning förhåller vi oss till den mörka chokladen såsom en arkeolog förhåller sig till de egyptiska mumierna. Eller som en cowboy förhåller sig till sina boots. Den mörka chokladen är värdefullare än guld.

Och plötsligt när man kommer hem inser man att vår barnflicka återigen har matat Amos och Alex med denna mörka, dyra och värdefulla choklad. Och detta trots att vi säkert sagt till henne tio gånger att, nej, du får inte ge pojkarna choklad, allra minst den mörka, dyra och värdefulla. RÄLI säger vi, dyr. Men hon verkar inte bry sig. Snacka om att ge pärlor till svinen.

Vad gör vi?

Frisören - Monika

Idag har jag gjort mitt första Jemenitiska frisörbesök. Jag har i nästan ett år gått omkring och tänkt att kvinnorna bara klipper varandra i hemmen och aldrig besöker en frisör. Anledningen till detta antagande är att man inte ser några salonger för kvinnor medan det finns barberare för män precis överallt. Förklaringen är ju självklar när man tänker efter: kvinnorna får ju inte visa sitt hår för vem som helst. Om en salong hade fönster utåt gatan skulle ju alla se kvinnorna som klippte sig. Alltså måste frisörerna ligga i skymundan utan fönster. Och eftersom jag inte läser arabiska kan jag inte förstå skyltarna som leder mig rätt.
Frisören jag fått tips om hette Heidi och är från Iran. Hon har bott i Jemen i tio år och pratar tack och lov bra engelska. På andra våningen i ett vanligt hyreshus håller hon till. När man väl kommer in ser det ut som en salong – inte en topmodern salong men man vet i alla fall att man hamnat rätt.
Priset för en klippning är 600 realer, 24 svenska kronor. På realen dubbelt så mycket som Emil betalar hos sin frisör, men ändå helt okej. Heidi är känd för att klippa mer än man vill så man får vara lite försiktig med vad man säger till henne. Jag tycker i alla fall att jag fick valuta för pengarna. Nästa gång ska jag göra en ansiktsbehandling för cirka 100 kronor. Spännande och se hur det är.
Heidis syster är svensk medborgare men har inte bott i Sverige på ganska många år. Hon trivdes aldrig riktigt i Sverige – hon sa att det var kallt både klimatmässigt och relationsmässigt. Hon hade fått höra att hon som hade svart hår borde åka hem. När jag från ett av världens rikaste länder sitter hos en frisör i ett av världens fattigaste länder och får höra sådana sanningar om mitt eget land så skäms jag. Jag försöker be om ursäkt å Sveriges vägnar, men Heidi säger bara att det finns dumma människor överallt.

Tryckande tystnad

Det är europeisk filmfestival i Jemen. I de tre största städerna – och Taiz är en av dem – visar de under en vecka filmer från vår del av världen. Sponsor: EU. Och än en gång sörjer jag över att jag röstade nej -94. Men som tur var tyckte inte alla som jag.

Hursomhelst, jag och Pontus, grannen, går tillsammans med några jemenitiska vänner på den brittiska filmen The Constant Gardener, en mycket sevärd film om ett brittiskt diplomatpar i Kenya som får nys om att läkemedelsindustrin använder otillåtna tester på fattiga kenyaner. Cynism, dollar och sårbar fattigdom i en enda röra. En kombination som kan bli vidrig.

Enligt Yemen Times skulle alla filmer som ingår i festivalen vara valda med omsorg för att ”respektera den jemenitiska kulturen”. Man hade nog glömt att granska vår film. Inte för att det var en grov film i något avseende, men för att den innehåller en lång sexscen av europeiskt, inte amerikanskt hollywood-, snitt. Så där sitter man och plötsligt inser att paret i filmen som träffades första gången för en timme sedan redan är på väg in i hennes lägenhets sovrum. Och det blir en otroligt tryckt stämning i hela salongen. Folk (bara män, kvinnor får inte vara ute klockan 20) skruvar på sig, det känns riktigt riktigt pinsamt och sekunderna går. Ända tills någon rådig jemenit drar huvudströmmen. Det blir kolsvart i lokalen i några sekunder, och sedan kommer strömmen tillbaka. Inget fniss, inget småsnackande, bara en tryckt tystnad. Och så är vi tvungna att se filmen från början igen, inklusive den vanliga reklamfilmen som vill förhindra olaglig nedladdning av filmer. När den pinsamma sekvensen dök upp nästa gång var teknikern på sin vakt och hoppade fram filmen fem minuter eller så. I fortsättningen av filmen tog han det säkra framför det osäkra och stängde av projektorn vid minsta lilla anspelning.

Som Monika fick lära sig när hon var utbytesstudent i början av nittiotalet: ”It´s not right, it´s not wrong, it´s just different”.

När solen tittar fram

Vädrets är förutsägbart i Jemen. Typ sol jämt. Men idag på morgonen var det mulet i flera timmar. En härlig svensk fuktig sommarmorgonsmulenhet. Men så – vid tiotiden – tittar solen fram. Tittar solen fram. Vilket oändligt vackert fenomen. Jag lutar mig tillbaka i min plaststol, tar en klunk kaffe och njuter över att vara människa.